Offrar sina liv – på lyxens bakgård

Golf, misär och död - Sportbladet synar lyxens baksida i världens rikaste länder

ABU DHABI. Solen skiner, champagnen flödar, lyxbilarna står på rad.

På Abu Dhabi golf court bjuds välbärgade turister och den inhemska eliten på upplevelser och spel i världsklass.

Men för personalen på golf­banan ser livet annorlunda ut.

För Sportbladet berättar Shibi, 34, och Binod, 28, om tillvaron som gästarbetare i ett av världens rikaste länder.

Det är en historia om hemlängtan och indragna pass, rädsla och laglöshet, sjukdomar och död.

helskärm

Peter Hanson ler i solskenet. Han skrattar samtidigt som han besvarar min fråga.

– Det är hemskt! Titta på vädret bara.

Den 36-årige svensken har just inlett säsongen 2014 med en lyckad runda, två slag under par. Under fjolåret hade han problem med sin rygg, vilket gjorde att han tog flera steg tillbaka i sin utveckling, men nu har en lång rehabiliteringsperiod börjat ge resultat.

Golflivet är kul igen.

Klättringen på världsrankingen kan börja.

Att han svarade att det är hemskt när jag frågade hur det var att spela i Förenade arabemiraten var med andra ord ironi. Hansson tycker liksom alla andra som jag pratar med att Abu Dhabi är det optimala stället att starta året på.

– Det är mycket bättre än PGA-touren på västkusten i USA även om det är mycket mindre prispengar. De andra förutsättningarna är bättre här. Bättre banor, bättre väder, bättre drivingrange, bättre greener, bättre gym på hotellet…

Missad cut i tävlingen

För Henrik Stenson stämmer spelet sämre.

37-åringen har haft en kaotisk uppladdning med långa flygresor, dålig sömn och utebliven träning. Det har bara gått två dygn sedan han blev Idrottsgalans kung i Globen vilket är en anledning till att det inte riktigt fungerar.

– Jag är inte förvånad över att det inte gick på räls, säger Stenson när han kommer in efter två dagars spel.

Han har missat kvalgränsen.

– Men om jag skulle välja mellan att missa cuten här och uppleva det som jag gjorde i Stockholm, då skulle jag välja Stockholm alla gånger. Och det är mycket golf kvar under 2014 så vi ska väl inte ha alltför mycket panik.

Nej, Stenson behöver inte känna av större stress.

Under 2013 drog han in över 100 miljoner kronor i prispengar och på Idrottsgalan vann han Jerringpriset före Johan Olsson och Zlatan Ibrahimovic.

Dessutom trivs han i Förenade arabemiraten. Nu bor han i Florida, men innan dess hade han Dubai som sin fasta punkt under nästan tio år.

Tävlingen i Abu Dhabi, med sitt klimat, service och goda mat, är en given favorit.

– Bland spelarna är det alltid väldigt uppskattat. Det är svårt att inte gilla det, säger Stenson.

Den mixade zonen efter en 18-hålsrunda är kanske inte det bästa stället för eftertanke annat än för raka inspel, svåra bunkerslag och missade birdieputtar, men när Peter Hansson kommer in efter sin andra tävlingsdag – två under par på nytt – passar jag på att ställa en fråga som inte handlar om golf.

Jag berättar för honom att jag hört mig för bland personalen på golfbanan om deras arbetsförhållanden, och att lönerna ligger mellan fem och femton kronor i timmen.

Hansson svarar utan att blinka. Han verkar inte ett dugg förvånad.

– Jag har varit här sedan 1996 och följt det under en lång tid. Man pratar om det när man sitter i en taxi, då kommer de ofta från Indien eller Pakistan. Och det är klart, det är jäkligt tuffa arbetsförhållanden. Men många säger att de har det bättre här än hemma, annars hade de inte tagit steget hit. Sedan kan vi svenskar tycka att det är otroligt att jobba under sådana förhållanden. Jag tycker också…man lider i själen.

De blir av med passen när de kommer hit, så att de inte kan åka tillbaka eller byta jobb.

– Blir de? Det visste jag inte.

Binod Gurung och Shibi Kumar Kalavoor tjänar knappt femton kronor i timmen vilket betyder att de kommit upp sig.

Båda jobbar som vakter på ett företag som heter Spark Security. Vanligtvis håller de till på något hotell eller köpcentrum i Abu Dhabi, men den här helgen tar de hand om säkerheten för medieavdelningen på golfbanans hotell. Men så mycket säkerhet handlar det egentligen inte om. Arbetsuppgifterna består av att öppna dörrar för journalister, samt peka ut var pressrummet ligger. Förutom vid lunchen måste de hålla sig inom ett avgränsat område utanför samma rum.

Det betyder att de inte får se själva banan och omgivningarna.

Champagnen och skaldjuren på uteserveringarna, falkuppvisningarna, utställningsbåten från Volvo Ocean race och de uppradade bilarna från Cadillac bakom driving-rangen går dem förbi. De perfekta greenerna och den utmärkta lunchbuffén som vi journalister trycker i oss likaså.

Vakternas pass är 14-15 timmar långa.

– Det är speciellt de här dagarna. Oftast jobbar jag bara tolv eller tretton timmar om dagen, säger Shibi Kumar Kalavoor som kommer från Alapuzzha i södra Indien.

Jobbar sex dagar i veckan

Nu bor han i samma rum som fem andra gästarbetare.

Han är 34 år gammal och har varit i Abu Dhabi i sju år för att tjäna pengar till familjen som består av mamma, pappa, fru och två barn. Senast han såg dem var 2012 i samband med sin svågers begravning.

Då hade han fått tillstånd av sin chef att åka hem. Annars har arbetsgivaren hand om passet för att ha koll på att de anställda inte reser någonstans eller söker nytt jobb.

– I nödfall kan man få passet tillbaka. Om någon dör, säger Shibi.

Saknar du din familj?

– Självklart. Varje dag. Men vad jag ska göra?

Shibi tycker att han har ett bra jobb i jämförelse med många av sina vänner.

– En kompis till mig från Bangladesh städar. Han jobbar sex dagar i veckan och har 600 dirham (1 000 kronor) i månaden.

Hur mycket tjänar de som städar här på golfbanan?

– Samma.

Jag lyckas inte dubbelkolla uppgiften som betyder att städarnas timlön ligger på runt fem kronor. Städarna på hotellet är skygga och jag får ingen kontakt med dem (samtliga är killar i 20–25-årsåldern) som jag närmar mig.

– No talking, säger en av dem.

Nästa försök avbryts av en kvinna som undrar varför jag står och väntar på att en trappa ska bli färdigsopad.

– Jag vill bara prata lite, försöker jag.

– Han jobbar, säger kvinnan vars titel är någonting med ”manager” enligt skylten på hennes bröst.

Nej, det gäller nog att vara försiktig.

När jag en stund senare pratar med Binod Gurung så får vi flytta på oss så att vi kommer utom räckhåll för övervakningskameran. Binod är hela tiden på spänn, det syns på ögonen, han kastar blickar runt sig medan vi pratar.

Samtidigt vill han berätta sin historia.

Han är 28 år och kommer från Nepal. För tre år sedan kom han till Förenade arabemiraten där han liksom Shibi jobbar som vakt för Spark Security. Företaget hade intervjuer i hans hemby Chitwan vilket ledde till att Binod fick jobb. Efter att ha samlat ihop pengar till en flygbiljett reste han iväg från sin familj, frun Rekha och döttrarna Sneha, 7, och Snita, 3.

– Mitt land är fattigt, man kan inte göra någonting där. Jag är här för att mina döttrar ska få ett bättre liv, säger Binod.

Är det värt det?

– Jag saknar dem väldigt mycket. Jag missar när de växer upp. Det är hårt, jag är ofta trött, men nu kan jag skicka hem pengar.

När jag frågar vad Binod tycker om golf skrattar han. Han har aldrig hört talas om en enda spelare.

– Jag gillar fotboll och cricket. Alla gillar cricket i Nepal.

Binod och Shibi vill inte kritisera sin arbetsgivare, åtminstone inte när vi är här, men deras kollega är mer rakt på sak.

Det beror kanske på att han vill vara anonym.

– Jag kan ge dig information, men du får inte skriva mitt namn, säger han.

”Slavar som tjänar pengar”

”Ravi” är i 40-årsåldern och kommer från Kerala, samma region i Indien som Shibi, och jobbar också som vakt på golfbanans hotell under tävlingsdagarna. Under tiden vi pratar vid en sidoentré till hotellet glider lyxbilarna förbi en efter en, bland annat en blå Bentley.

”Ravi” pekar på den.

– Det blir inte bra med ett land som har så rika människor. De behandlar oss som de vill. De tar våra pass så att de kan ha kontroll på oss. De rika förstör våra liv, vi är som slavar för dem, säger han.

Han skrattar plötsligt till så att den ojämna tandraden syns.

– Slavar som tjänar pengar!

När jag undrar om han känner någon inhemsk person kommer ett nytt skratt. Min fråga är uppenbarligen dum.

– Jag? Hur…vad menar du?

Har du kontakt med någon som kommer härifrån?

– Hur då?

Pratar du med någon som kommer från Förenade arabemiraten från början?

– Jag? Nej, det gör jag inte.

Varför inte?

– Vi lever olika liv. När jag jobbat klart så åker jag hem, då är jag trött. Jag bor med sex andra i mitt rum, alla kommer från Indien.

Under fyra år har ”Ravi” varit i landet. Han säger att gästarbetarna från Filippinerna har det sämst.

– Bara kvinnor. De tjänar väldigt lite. Kanske 500 (knappt 900 kronor) dirham i månaden när de jobbar varje dag i butik eller med städning.

– Och egyptierna har det svårt. Vi hade många egyptier på vårt företag innan, men plötsligt så sparkade de alla.

Varför det?

– Jag vet inte. Men alla försvann.

Förenade arabemiraten är ett av de rikaste länderna i världen.

Tillgångarna på olja och naturgas har gjort att landets ekonomi har exploderat under de senaste decennierna. I Dubai byggs det ena fantasiprojeketet efter det andra: skidbackar inomhus, konstgjorda paradisöar och världens högsta byggnad, den 828 meter höga skyskrapan Burj Khalifa, för att ta några exempel. I bankomaterna kan du inte bara ta ut pengar, det går lika bra med en guldtacka.

Stadens slogan sammanfattar det nyvunna självförtroendet i en fras:

”Dubai – capital of the world.”

Det svenska fotbollsproffset Christian Wilhelmsson, 34, som bor utanför Dubai på den konstgjorda ön Palm Jumeriah kallar landet för ett ”Disneyland för vuxna”.

Men så har ”Chippen” också en biograf, fullt utrustad med godis- och popcorn-maskiner i sitt 500 kvadratmeter stora hem. I garaget står ett antal lyxbilar samt en Harley Davidson som Wilhelmsson köpt trots att han inte har MC-kort. Men han ville ha den.

Åtta av tio är gästarbetare

I Abu Dhabi är överflödet lika påtagligt – och lika snedfördelat.

Är du född i landet så slipper du skatt, du får i stället betydande bidrag av staten och har närapå rättslig immunitet. Par som gifter sig får en stor summa pengar för att uppmuntra till fler bröllop.

Men om du kommer från Indien, Nepal, Bangladesh, Pakistan eller Filippinerna så är förutsättningarna annorlunda, trots att åtta av tio av invånare i Förenade arabemiraten är gästarbetare från den delen av världen.

Minimilöner existerar inte, fackföreningar är förbjudna, hastiga avskedningar mer regel än undantag. Sjukdomar är vanliga, sjukvård en lyxvara, sjukskrivningar har ingen hört talas om. I rapporter från FN, Human Rights Watch och andra internationella organisationer får landet återkommande kritik för gästarbetarnas slavliknande situation.

Men någon större förändring verkar inte vara på gång.

Jag och fotografen Leif R Jansson kör mot utkanterna av Abu Dhabi, ut mot öknen som omgärdar staden.

När vi kommer fram möts vi av murar, så som man ofta gör i det här landet.

Men i Mussafah Icad Residential city står murarna inte där för att stänga ute mindre bemedlade, utan för att ringa in dem: här kommer bara gästarbetare in.

Det är svårt att associera till något annat än ett fängelse, det är jag och Leif överens om när vi tittar på murarna, gallergrindarna och de höga tornen. Att vi utgör ett exotiskt inslag är tydligt, folk pekar och stirrar på oss. Vissa stannar till, andra går efter lite på håll. Vi går förbi en flera hundra meter lång rad med tomma vita bussar – jag slutar att räkna efter tjugofem. Det har blivit kväll och många har just återvänt till hemmet efter en lång arbetsdag. Utanför murarna står hundratals taxibilar som tillhör yrkeschaufförerna som bor här.

Det luktar fränt, marken är full av sopor.

Vid en öppning i muren står några män som säljer ägg, nötter och olika tobaksprodukter.

Jag köper två paket cigaretter för att ”ha ett ärende”, de kostar tre kronor styck.

Men när Leif tar bilder protesterar försäljarna. Fler män sluter upp och undrar vad som händer. Vi ursäktar oss, lämnar männen och bestämmer oss för att återvända först när Binod Gurung har jobbat klart. Då ska han visa oss hur det ser ut innanför murarna.

Om det går.

Ett par timmar senare, klockan närmar sig nio, hämtar vi upp Binod på en lyxig galleria i centrala Abu Dhabi. Binod har betat av ett trettontimmarspass och förklarar att ”ingenting hände” under dagen.

Vi kör mot Mussafah Icad Residential city på nytt. Vi har tur.

Efter att Binod misslyckats med att förhandla in oss in i staden via en bevakad grind, testar vi att gå in genom huvudingången där bilar och bussar kör in. Vi tar kontakt med den ensamme vakten som nickar förvirrat när vi frågar om det är okej att hänga med vår vän ett litet tag.

Vi skyndar på stegen så gott det går.

Vi är inne.

Det första som möter oss är en stor skylt med texten ”Icad residential city – Home away from home”. I staden bor bara män. Det är bestämt så, har vi fått förklarat för oss, annars hade det blivit problem. De kvinnliga gästarbetarna är samlade på ett annat ställe.

Vi går förbi en mataffär med indisk inriktning som verkar vara en samlingspunkt. Utanför den står klungor av män som pratar och gestikulerar i den varma kvällsluften.

– Men ni kommer inte in till mig, säger Binod.

Poserar med tävlingsvinnaren

Det visar sig att bostäderna, som ser relativt nybyggda ut, ligger bakom ytterligare gallergrindar. Även om du bor i staden så kan du inte röra dig obehindrat – för att komma in i din fastighet måste du legitimera dig för en vakt. Binod bor i ett rum tillsammans med sju andra män från Nepal. Kök, dusch och toalett finns i gemensamma utrymmen.

Jag frågar Binod vad han gör på de få dagarna när han är ledig.

– Sover. Då är jag trött och behöver vila.

Plötsligt glider en svart bil upp vid vår sida. En man i vit skjorta och med smal mustasch hissar ner rutan och frågar Leif vad som är på gång. Mannen ser ut att vara indier, men det är uppenbart att han tillhör en annan värld än landsmännen som bor här.

– Det är min överordnade, viskar Binod till mig.

Jag vet inte hur larmet har gått, men det är knappast någon slump att mannen har dykt upp. Han frågar Leif om han är nervös, men situationen lugnar sig när Leif börjar prata om fotografering och golf – det visar sig vara två intressen hos mannen i bilen. Han visar upp en bild på sin mobil där han poserar bredvid Abu Dhabi-tävlingens vinnare Pablo Larrazábal och den jättelika pokalen.

Mannen med mustaschen har uppenbarligen status.

Vi tar oss vidare in på en slags restauranggata som består av ett antal hål-i-väggen-hak. Vi går in på en indisk restaurang och beställer varsin cola att dricka men stämningen blir orolig nästan direkt. Som västerlänningar, med kamerautrustning dessutom, väcker vi stor uppmärksamhet.

Folk omkring oss skrattar och pekar glatt på oss, men Binod viskar till mig att ”folk lyssnar” när jag försöker fråga någonting om hans överordnade. Att han är nervös syns på hans ögon, det är något som inte stämmer. Leif hinner ta några bilder på det minst sagt spartanska köket innan vi skyndar ut på gatan. Några män bråkar högljutt. Det är svårt att avgöra om det är på skoj eller allvar, men de knuffar till varandra ordentligt.

– Jag är rädd, säger Binod plötsligt.

– Vi går, svarar jag instinktivt och vi tar så snabba steg som vi kan mot parkeringen utanför murarna där vår bil står.

Efter ett par hundra meter är vi ute.

Pulsen har gått upp utan att jag vet riktigt varför. Jag ser mig om men ingen har följt efter oss.

För Binod är det svårt att förklara vad som hände, men stämningen var tryckt. Han gillar inte när folk dricker och börjar slåss, säger han. Även om det är strikt förbjudet med alkohol så dricker vissa på kvällarna.

Men mest handlar det om att hålla låg profil. Vårt besök passerade inte obemärkt, varken vid den första vakten, när Binods chef dök upp eller på restaurangen.

– Folk lyssnar och pratar. Man ska vara försiktig, säger Binod.

Han vill försäkra sig om att vårt reportage inte kommer att spridas till tidningarna i Förenade arabemiraten.

– Vi skriver i en svensk tidning på ett språk som ingen förstår, svarar jag utan att låta helt övertygande.

– Det här är det enda jobbet som jag har. Jag kan inte förlora det, säger Binod.

De kommande dagarna dubbelkollar jag så att vårt besök inte har ställt till med besvär. Binod svarar i telefon att allt är okej. Hans chefer har inte ställt några besvärliga frågor.

Det är inte bara tävlingen i Abu Dhabi som är populär bland golfspelarna.

I Dubai spelas två stora tävlingar på Europatouren och veckan efter Abu Dhabi Championships tar många spelare planet en timme norrut för att delta i Doha Championships som räknas som en del av fyra av ”The gulf slam”.

Och även om prispengarna är betydligt sämre än på PGA-touren i USA, vilket Peter Hanson påpekade, så går man inte lottlös om man får till en bra placering.

Dog av påfrestningarna

I Abu Dhabi vann spanjoren Pablo Larrazábal vilket gav honom 2,9 miljoner kronor. I Doha, Qatar, fick landsmannen Sergio Garcia ungefär lika mycket för sin vinst.

Qatar förresten.

Där, i landet som om åtta år arrangerar världens största idrottsevenemang fotbolls-VM, har Binod Gurung också varit. Under drygt två år jobbade han som vakt under sämre arbetsförhållanden än han har nu. Då tjänade han 1 000 kronor i månaden, runt fem kronor i timmen, alltså inte mer än städarna i Abu Dhabi.

Binod tog sig hem till Nepal och sedan vidare till Förenade arabemiraten men för hans 26-årige kompis tog resan slut i Qatar. Vännen jobbade utomhus i extrem hetta (på sommaren är det ofta 40-45 grader) som vägarbetare och parkskötare under långa arbetspass. Samtidigt sov han i ett kallt hus med uppskruvad luftkonditionering, vilket var mer än kroppen klarade av.

Binod minns sin väns sista dag i livet.

– Han kom hem, duschade, åt och gick och la sig för att sova. Sen dog han i sömnen. Jag tror att det var något fel med bröstet, men det får vi aldrig veta.