Leifby: Bästa med galan är att man redan glömt den
Stämningen i Globen påminde om Statens haverikommissions årsdebut
Ingen sa någonting, ingen gjorde bort sig, ingen försökte vara rolig, det fanns ingenting att bli upprörd över och absolut ingenting att minnas överhuvudtaget.
Det bästa med Fotbollsgalan 2015?
Att man redan glömt den.
Ni som har suttit bänkade de här åren, sedan 1995, ni vet ju lika väl som jag.
Fotbollsgalan har nästan alltid varit åderförkalkad skit-tv.
Punkt slut.
Och de senaste åren har Svenska Fotbollförbundet och TV4 verkligen gjort vad de kunnat för att cementera den känslan.
De lyckades förnedra Therese Sjögran inte bara en gång, utan två. Två år i rad dessutom, på bästa sändningstid.
Först fick Anders Svensson en bil, och Therese Sjögran inte ens så mycket som en isskrapa.
När hon sedan skulle hyllas året efter ströks programpunkten helt på grund av tidsbrist.
Att Sjögran nu gått ut offentligt och uttryckligen BETT om att inte bli uppmärksammad på något sätt, någonstans, någon gång – det säger en del.
Hade nog lagt rösten på Carlgren
Så, spänningen var förstås olidlig när Fotbollsgalan 2015 mullrade igång vid 20.00 i går.
Vad skulle förbundet och TV4 bjuda på den här gången?
Ingenting, visade sig.
Absolut ingenting.
Alls.
Herrlandslaget hade fått utegångsförbud och de enda som var riktigt pepp var fjortisarna som väntade på pojkbandet ingen människa över 13 år hört talas om.
Globen var lika öde som under ett SM i plockepinn, stämningen påminde om Statens haverikommissions årsdebut, och vågen tog inte riktigt fart ens när Andreas Granqvist och Andreas Isaksson tog emot pris som bäste back respektive bäste målvakt.
De flesta hade nog lagt sin röst på kamrer Patrik Carlgren, U21-keepern som blev stor hjälte när Sverige vann EM-guld i somras, men AIK-målvakten får stå på tillväxt till han fyller 40.
Therese Sjögran fick ett hederspris, en avtackning och en poddinspelning med Olof Lundh till slut och, med allt som hänt, blev det mest konstigt och krystat.
Blir aldrig spontana
Faktum är att galan inte ens lyfte när Zlatan Ibrahimovic tog emot sin tionde Guldbollen.
I stället för ett brandtal inför dubbelmötet med Danmark fick vi en liten hint om att han kanske inte kommer tillbaka.
Att det snart är slut på det roliga.
Vilken pepp.
Hedvig Lindahl, som fått så mycket skit genom åren, fick välförtjänt vinna den fyrkantiga vasen som kallas Diamantbollen, men var inte ens på plats för att ta emot den.
Och tacktal på VHS kan aldrig bli spontana och härliga.
Patrick Ekwall, sportjournalistikens Kjell Lönnå, hade fått en soffa att sitta i.
Halvvägs in i första intervjun önskade han nog att soffan hade haft ett lock, att det under locket fanns ett utrymme, och att det i utrymmet fanns en katapultstol, redo att avfyras när som helst.
Melwin Löwdahl, 8, och Frank Johansson Czarnecki, 10, fick träffa Zlatan igen och det kanske var hela galans behållning.
Om någon dag är Melwin och Frank de enda två som kommer ihåg att den här galan ägde rum.
Om vi andra får sätta oss i smågrupper och diskutera galan blir det snabbt tyst.
Jodåsåatt.
Jahanähe.
Annars Anders, bilen går bra?