Här är Borgs ALLA 244 motståndare
Uppdaterad 2016-06-07 | Publicerad 2016-06-06
Stor genomgång A till Z: Så bra var Borg
Han sprang på 244 motståndare under karriären, men har bara minusstatistik mot 19. Om han inte dammat av träracketen och gjort comeback hade siffran stannat på sju.
Sportbladets Stefan Holm hjälper dig att minnas Björn Borgs rivaler och klassiska matcher.
John Alexander, Australien 4–1 (1975–1980)
Victor Amaya, USA 4–0 (1974–1980)
Anand Amritraj, Indien 5–0 (1973–1977)
Vijay Amritraj, Indien 5–1 (1974–1980)
Birger Andersson, Sverige 2–0 (1973–1977)
Jorge Andrew, Venezuela 1–0 (1975)
Pablo Arraya, Peru 1–0 (1981)
JORDI ARRESE, Spanien 0–1 (1991)
Vann sex titlar och tog sig till OS-final i Barcelona, men är mest känd för en enskild match. Visst, det var spanjoren som stod för motståndet när Borg gjorde comeback med sin träracket i Monte Carlo. Arrese vann enkelt (6–2, 6–3) och en hel tennisvärld undrade vad Borg höll på med.
– Det var galenskap, och jag är medveten om det. Ett eller två år senare startade Jimmy Connors veterantouren. Om den funnits 1991 hade jag satsat på den i stället, har Borg sagt.
ARTHUR ASHE, USA 7–7 (1973–1976)
Borg hade beundrare över hela världen och många av dem sprang han på i omklädningsrummet. Som Arthur Ashe, som blev aids-smittad genom blodtransfusioner och lämnade jordelivet 1993. De möttes i sju finaler 1974–1975.
– Han kunde ha vunnit US Open, han kunde ha vunnit en äkta Grand Slam, men med tiden blev den historiska utmaningen ointressant. Han var större än sporten. Han var som Elvis eller Liz Taylor, sa Ashe till Sports
Illustrated 1991.
Guillermo Aubone, Argentina 1–0 (1980)
John Austin, USA 1–0 (1978)
Szabolcz Baranyi, Ungern 1–0 (1973)
Corrado Barazzutti, Italien 10–0 (1973–1980)
Tony Bardsley, Kanada 1–0 (1974)
Roy Barth, USA 1–0 (1973)
Pierre Barthes, Frankrike 1–0 (1973)
Dominique Bedel, Marocko 1–0 (1976)
OVE BENGTSON, Sverige 1–1 (1974–1978)
Lyckades besegra Borg i Tuscon 1974, men föredrog att ha den elva år yngre landsmannen vid sin sida. Borg och Bengtson bildade ett framgångsrikt dubbelpar i Davis Cup, men var även lyckosamma på touren. De vann tre titlar, i Bologna och London 1974 och i Båstad året därpå.
Paolo Bertolucci, Italien 3–0 (1975–1979)
Byron Bertram, Sydafrika 1–0 (1976)
Stanislav Birner, Tjeckien 1–0 (1980)
Bernard Boileau, Belgien 1–0 (1981)
Jeff Borowiak, USA 2–2 (1975–1977)
David Brown, Kanada 1–0 (1975)
Henry Bunis, USA 1–0 (1977)
Peter Campbell, Australien 1–0 (1972)
Ricardo Cano, Argentina 2–0 (1973–1975)
BOB CARMICHAEL, Australien 2–0 (1973–1978)
Mötte Borg två gånger – och fick två game totalt. 6–0, 6–2 i Barcelona följdes av 6–0, 6–0 i Båstad.
David Carter, Australien 2–0 (1979–1981)
Ross Case, Australien 3–0 (1974–1976)
Jean-Francois Caujolle, Frankrike 1–0 (1974)
Enrique Caviglia, Argentina 1–0 (1973)
Jean-Baptiste Chanfreau, Algeriet 1–0 (1973)
Jose-Luis Clerc, Argentina 4–0 (1979–1983)
JIMMY CONNORS, USA 15–8 (1973–1981)
Borg har många sviter att vara stolt över, som att han 1979–1981 radade upp tio raka segrar mot Connors. Han har sällan njutit så mycket som när han lyckades vända ett 0–2-underläge till seger i Wimbledon-semifinalen 1981 (0–6, 4–6, 6–3, 6–0, 6–4).
– Jag hatade inte Connors, tyckte bara inte alls om honom, säger Borg.
Han inledde segersviten 1979, då han utklassade Jimmy Connors på gruset i Boca Raton (6–2, 6–3).
– Connors gratulerade mig inte, sa inte att jag hade spelat bra. Han skyllde på allt möjligt och omöjligt.
Han försökte få andra spelare och ledare med sig, men alla skakade på huvudet och undrade vad som tagit åt honom.
Mark Cox, Storbritannien 4–2 (1972–1979)
Pat Cramer, Sydafrika 1–0 (1973)
Dick Crealy, Australien 4–0 (1973–1975)
Joao Cunha-Silva, Portugal 0–1 (1993)
Eric Deblicker, Frankrike 2–0 (1978)
Olivier Delaitre, Frankrike 0–1 (1992)
Phil Dent, Australien 1–1 (1974–1976)
Eddie Dibbs, USA 13–0 (1974–1980)
Colin Dibley, Australien 4–0 (1974–1977)
Patrice Dominguez, Frankrike 3–0 (1974–1977)
Cliff Drysdale, Sydafrika 2–0 (1978)
Robin Drysdale, Storbritannien 2–0 (1975–1976)
Pat Dupre, Belgien 3–0 (1978–1979)
Klaus Eberhard, Tyskland 1–0 (1980)
José Edison Mandarino, Brasilien 1–0 (1974)
Mark Edmondson, Australien, 1–0 (1977)
Eddie Edwards, Sydafrika 1–0 (1980)
Ismail El Shafei, Egypten 2–1 (1974–1980)
Peter Elter, Tyskland 1–0 (1979)
Mike Estep, USA 1–0 (1975)
Rick Fagel, USA 1–0 (1978)
Mark Farrell, Storbritannien, 2–0 (1974–1975)
John Feaver, Storbritannien 3–0 (1974–1977)
Wayne Ferreira, Sydafrika 0–1 (1992)
Wojtek Fibak, Polen 4–1 (1974–1980)
Alvaro Fillol, Chile 1–0 (1980)
Jaime Fillol Sr, Chile 7–0 (1973–1979)
Peter Fleming, USA 5–1 (1977–1979)
Vincenzo Franchitti, Italien 1–1 (1974–1975)
ZELJKO FRANULOVIC, Kroatien 2–1 (1971–80)
Stod för motståndet i Borgs första proffsmatch, i Stockholm Open 1971. Svensken, som bara var 15 år, vann sensationellt första set men förlorade matchen, 6–4, 3–6, 3–6.
Rod Frawley, Australien 1–0 (1980)
Christophe Freyss, Frankrike 1–0 (1979)
Eric Friedler, USA 1–0 (1977)
Tsuyoshi Fukui, Japan 1–0 (1980)
Julian Ganzabal, Argentina 2–0 (1974–1975)
Rolf Gehring, Tyskland 3–1 (1977–1981)
Paul Gerken, USA 1–2 (1973–1974)
VITAS GERULAITIS, USA 16–0 (1974–1981)
En av Borgs bästa vänner på touren. De syntes ofta tillsammans, både på nattklubbar och träningsbanor. Inför US Open målade amerikanen om sin privata bana, så att förhållandena skulle vara exakt som i Flushing Meadows.
– Vi spelade matcher minst fem timmar om dagen, som om det var final. Varje dag låg säkert fem av mina och fem av hans racketar i poolen intill banan, säger Björn Borg.
Gerulaitis ångrade förmodligen att han bjöd in svensken, för han besegrade aldrig Borg i en tävlingsmatch. Att han var nära i den klassiska Wimbledon-semin 1977 (6–4, 3–6, 6–3, 3–6, 8–6) var en klen tröst.
– Varje gång vi skulle mötas hade jag 30 matchplaner som skulle ge mig segern, men han krossade var och en av dem, som en lerduveskytt, berättade Gerulaitis.
Amerikanen påträffades död i en gästbungalow hos en vän på Long Island 1994. Det visade sig att han avlidit på grund av kolmonoxidförgiftning, 40 år ung. Björn Borg var förkrossad.
– Han var som en bror. Jag har känt honom längre och bättre än någon annan. Det känns som att jag har förlorat en familjemedlem.
Sammy Giammalva Jr, USA 1–0 (1980)
Tony Giammalva, USA 1–0 (1978)
Hans Gildemeister, Peru 2–0 (1979)
Bob Giltinan, Australien 1–0 (1976)
Angel Gimenez, Spanien 1–0 (1979)
Andres Gimeno, Spanien 1–1 (1972)
Juan Gisbert Sr, Spanien 2–0 (1974)
Shlomo Glickstein, Israel 1–0 (1980)
Andres Gomez, Ecuador 1–0 (1980)
TOM GORMAN, USA 3–1 (1973–1979)
Borg var på väg att vinna Stockholm Open som 17-åring 1973. Han tog sig till final genom att rada upp tresetssegrar mot Birger Andersson, Ilie Nastase, Nikola Pilic och Jimmy Connors. I titelmatchen hade han inte längre marginalerna på sin sida, utan föll mot Gorman med 3–6, 6–4, 6–7.
Brian Gottfried, USA 9–2 (1974–1980)
Georges Goven, Frankrike 2–0 (1973–1974)
TIM GULLIKSON, USA 2–1 (1979–1981)
Amerikanen stod för motståndet i det som blev Borgs sista riktiga match. Mentalt slutade han efter finalförlusten mot John McEnroe i US Open 1981, men svensken fullföljde sina åtaganden och avslutade säsongen i Tokyo. Det var där, i andra rundan, han föll med 3–6, 1–6 mot Gullikson. Amerikanen blev tränare efter karriären och jobbade med bland andra Martina Navratilova och Pete Sampras. Han dog 1996, efter att ha drabbats av en hjärntumör.
Tom Gullikson, USA 3–1 (1977–1980)
Markus Günthardt, Schweiz 1–0 (1981)
Jean-Louis Haillet, Frankrike 1–0 (1980)
Dimitru Haradau, Rumänien 1–0 (1979)
George Hardie, USA 1–0 (1976)
Bob Hewitt, Australien 3–0 (1975–1978)
José Higueras, Spanien 9–1 (1973–1980)
PER HJERTQUIST, Sverige 1–0 (1979)
Var bara 16 år när han, i rollen som sparringpartner, fick följa med Borg och tränaren Bergelin till Barbados. De syns fortfarande sida vid sida, då Hjertqvist sedan snart 15 år fungerar som Borgs agent.
De möttes en gång på proffstouren, i kvartsfinalen i Palermo. Borg vann med 6–2, 6–4, men frågan är om inte Hjertquist var gladast när svenskarna stegade av grusbanan.
– Det var bra siffror. Att jag fick så många game berodde på att Björn under turneringen spelade in en japansk reklamfilm där han gjorde väldigt många armhävningar, säger Hjertqvist.
Milan Holecek, Tjeckien 2–1 (1973–1975)
Norman Holmes, USA 2–0 (1974–1975)
Patrick Hombergen, Belgien 1–0 (1973)
Jan Hordijk, Nederländerna 1–0 (1974)
Jiri Hrebec, Tjeckien 3–0 (1975-1977)
Pavel Hutka, Tjeckien 1–0 (1976)
Thomas Högstedt, Sverige 0–1 (1992)
Juan Ignacio Muntanola, Spanien 1–0 (1973)
John James, Australien 1–0 (1977)
Francois Jauffret, Frankrike 1–0 (1976)
Kjell Johansson, Sverige 3–1 (1973–1979)
Teimuraz Kakoulia, Georgien 1–0 (1975)
Jun Kamiwazumi, Japan 1–0 (1972)
Hans Kary, Österrike 3–0 (1974–1976)
Damir Keretic, Kroatien 1–0 (1981)
Thomas Koch, Brasilien 2–1 (1974–1976)
JAN KODES, Tjeckien 6–1 (1972–1976)
Minns du när Sverige besegrade Tjeckoslovakien och blev Davis Cup-mästare för första gången? Jan Kodes gör det definitivt. Det var honom Borg slog med 6–4, 6–2, 6–2 under den där magiska decemberdagen i Kungliga tennishallen 1975. Kodes, som senare blev president i Tjeckiens tennisförbund, vann deras första möte i Madrid 1972, men den tio år stora åldersskillnaden skulle ta ut sin rätt.
Johan Kriek, Sydafrika 3–0 (1979–1980)
Ramesh Krishnan, Indien 2–0 (1981)
Paul Kronk, Australien 0–1 (1973)
Jan Kukal, Tjeckien 1–0 (1973)
NICKLAS KULTI, Sverige 0–1 (1992)
Det är inte alla som får möjligheten att möta sin barndomsidol, men det var vad Kulti fick uppleva i Basel. Han blev den siste landsmannen som fick möta Borg och vann med 6–2, 6–1. Det var Borgs klassiska uppgörelser med John McEnroe som fick den 15 år yngre Kulti att välja tennisen.
– Han har betytt mycket, och när jag var 15–16 år tränade jag mycket med honom. Jag var väldigt, väldigt nervös inför matchen. Han är en legendar och jag har otroligt mycket respekt för honom, säger Kulti.
Premjit Lall, Indien 1–0 (1973)
Marcelo Lara, Mexiko 1–0 (1974)
ROD LAVER Australien 5–3 (1974–1978)
De var nummer ett i respektive generation, men möttes åtta gånger och gjorde upp om titeln
i Houston 1974. Få minns att Laver och Borg dessutom bildade ett av tidernas mest välmeriterade dubbelpar 1975. De spelade tillsammans i tre turneringar, bland annat US Open.
HENRI LECONTE, Frankrike 0–2 (1983–1984)
Borg avslutade sin satsning 1981, men spelade turneringen i Monte Carlo de två följande åren och åkte till Stuttgart 1984. Sannolikheten var inte stor, men i de två sista tävlingarna var det Leconte som satte stopp för svenskens framfart.
Ivan Lendl, Tjeckien 6–2 (1979–1981)
Tom Leonard, USA 0–1 (1973)
Cliff Letcher, Australien 1–0 (1976)
Chris Lewis, Nya Zeeland 1–0 (1978)
David Lloyd, Storbritannien 1–0 (1976)
John Lloyd, Storbritannien 5–1 (1975–1977)
Jose Lopez-Maeso, Spanien 1–0 (1981)
Andy Lucchesi, USA 1–0 (1978)
Fernando Luna, Spanien 2–0 (1980–1982)
Jan-Eric Lundquist, Sverige 1–0 (1972)
Robert Lutz, USA 2–1 (1975–1979)
Robert Machan, Ungern, 1–0 (1973)
Mike Machette, USA 1–0 (1974)
Karl Meiler, Tyskland 1–0 (1973)
Bruce Manson, USA 1–1 (1979)
Ulrich Marten, Tyskland 1–0 (1974)
Billy Martin, USA 2–0 (1977–1979)
Geoff Masters, Australien 5–0 (1976–1979)
Andreas Maurer, Tyskland 1–0 (1981)
Gene Mayer, USA 7–1 (1977–1980)
Sandy Mayer, USA 3–1 (1975–1980)
JOHN MCENROE, USA 7–7 (1978–1981)
När Borg spelade US Open 1973 kunde han inte föreställa sig att en av bollpojkarna skulle bli hans värsta
rival och en av hans bästa vänner. Men så blev det. Han mötte McEnroe 14 gånger och de delade broderligt på titlarna.
Deras uppgörelse i Wimbledon-finalen 1980 är en av de bästa och mest dramatiska tennismatcher som
någonsin har spelats. Borg vann skiljesetet med 8–6, och givetvis var det McEnroe som stod för finalmotståndet när svensken senare samma år äntligen fick vinna Stockholm Open.
Ur den extremt starka rivaliteten växte en extremt stark vänskap.
– Vi har haft otroligt roligt tillsammans. Vi träffas då och då, håller kontakten och kommer fortsätta med det, säger Borg.
Frew McMillan, Sydafrika 3–0 (1975–1977)
Fred McNair IV, USA 1–0 (1974)
Peter McNamara, Australien 5–0 (1978–1981)
Paul McNamee, Australien 1–0 (1981)
Andrei Medvedev, Ukraina 0–1 (1992)
Sashi Menon, Indien 1–0 (1975)
Matt Mitchell, USA 1–0 (1979)
Bernard Mitton, Sydafrika 3–0 (1978–1979)
Ivan Molina, Colombia 2–0 (1973–1979)
Raymond Moore, Sydafrika 4–2 (1973–1979)
Terry Moor, USA 1–0 (1981)
José Moreno, Spanien, 1–0 (1977)
Gilles Moretton, Frankrike 1–0 (1979)
Cassio Motta, Brasilien 1–0 (1981)
Buster C. Mottram, Storbritannien 1–1 (1975–79)
Johnny Muller, Sydafrika 1–0 (1977)
Antonio Munoz, Spanien 4–0 (1973–1979)
ILIE NASTASE, Rumänien 10–5 (1972–80)
Konkurrent och kompis i ett. Det var Nastase som sammanförde Borg och Mariana Simionescu, som blev hans första fru. Nastase och Borg spelade även dubbel ihop och vann titeln i Barcelona 1975. Rumänen blev ofta ifrågasatt för sina clown- och pajasfasoner, men mot Borg visade han respekt. Det blev, om inte tidigare,
uppenbart 1976, då Borg vann Wimbledon för första gången. Nastase borde ha varit knäckt efter finalförlusten (6–4, 6–2, 9–7) men hoppade över nätet och kramade om sin överman.
Wanaro N’Godrella, Frankrike 1–0 (1975)
John Newcombe, Australien 1–3 (1974–1978)
Yannick Noah, Frankrike 4–1 (1979–1982)
Timothy Noonan, USA 1–0 (1977)
Jan Norbäck, Sverige 2–0 (1976–1977)
Tadeusz Nowicki, Polen 1–1 (1973)
Gianni Ocleppo, Italien 2–0 (1979–1981)
Jaime Oncins, Brasilien 0–1 (1993)
Tom Okker, Nederländerna 9–2 (1974–1980)
MANUEL ORANTES, Spanien 10–3 (1973–1981)
Den spanske grusspecialisten hade säkrat segern i Franska öppna 1974. Det trodde alla, utom den blonde 22-åringen på motsatt sida av nätet. Borg svarade för en klassisk vändning och säkrade sin första av elva Grand Slam-titlar. Efter att ha förlorat de två första seten tappade han bara två game, 2–6, 6–7, 6–0, 6–1, 6–1.
Toma Ovici, Rumänien 1–0 (1974)
Frantisek Pala, Tjeckien 1–0 (1974)
ADRIANO PANATTA, Italien 9–6 (1973–1982)
Borg förlorade de tre första mötena med grusspecialisten från Rom, men han skulle få sin revansch. När Borg 1974 vann Swedish Open i Båstad och tog sin första titel på svensk mark besegrade han just Panatta i finalen (6–3, 6–0, 6–7, 6–3).
ONNY PARUN, Nya Zeeland 8–0 (1971–1977)
För Borg finns det ingen spelare som väcker lika goda minnen som Parun. Det var han som stod för motståndet när Borg vann Davis Cup-debuten som 15-åring 1972. Det var han som stod för motståndet när Borg som 17-åring 1974, i Auckland, tog sin första av totalt 64 ATP-titlar. Well, well, Wellington!
Charlie Pasarell, Puerto Rico, 2–0 (1972–1977)
Andrew Pattison, Sydafrika 4–2 (1972–1978)
Victor Pecci Sr, Paraguay 6–1 (1975–1981)
Henry Pfister, USA 5–0 (1977–1980)
Barry Phillips-Moore, Australien 1–1 (1973–74)
Alejandro Pierola, Chile 1–0 (1974)
Nikola Pilic, Kroatien 3–1 (1973–1977)
Jaime Pinto-Bravo, Chile 2–0 (1973–1974)
Hans-Joachim Plötz, Tyskland 0–1 (1975)
Hans-Jürgen Pohmann, Tyskland 2–0 (1975–76)
Pascal Portes, Frankrike 1–0 (1980)
Belus Prajoux, Chile 4–0 (1974–1977)
Chris Pridham, Kanada 0–1 (1992)
Patrick Proisy, Frankrike 1–0 (1975)
Goran Prpic, Kroatien 0–1 (1992)
Mel Purcell, USA 1–0 (1981)
Raul Ramirez, Mexiko 10–4 (1972–1978)
Peter Rennert, USA 2–0 (1980–1981)
CLIFF RICHEY, USA 1–0 (1973)
Möttes bara en gång, men matchen är minnesvärd. För Borg, alltså. Det var amerikanen som stod för motståndet när den svenske tonårsstjärnan vann sin första match i Grand Slam-sammanhang, i Franska öppna 1973 (6–2, 6–3).
Marty Riessen, USA 7–0 (1974–1977)
Tony Roche, Australien 1–1 (1974–1978)
Patricio Rodriguez, Chile 1–0 (1973)
Christophe Roger-Vasselin, Storbritannien 2–0 (1978–1980)
Steve Rogul, USA 1–0 (1980)
Ken Rosewall, Australien 1–0 (1973)
Jean-Loup Rouyer, Frankrike 1–0 (1974)
Lionel Roux, Frankrike 0–1 (1992)
RAFAEL RUIZ, Spanien 1–0 (1977)
Ruiz åkte på sitt livs förnedring i Barcelona, då han föll med 0–6, 0–6 mot en viss Björn Borg. Det var första gången svensken nollade en motståndare på proffstouren.
Terry Ryan, Sydafrika 1–0 (1973)
Thies Röpcke, Tyskland 1–0 (1974)
John Sadri, USA 3–0 (1979–1980)
Pekka Säilä, Finland 1–0 (1972)
Louk Sanders, Nederländerna 2–0 (1978–1979)
Howard Schoenfield, USA 2–0 (1977)
HAROLD SOLOMON, USA 16–0 (1974–1980)
Solomon vann 22 titlar 1974–1980, men Borg var en riktig mardrömsmotståndare. 0–16 i matcher, 4–38 i set. Ingen spelare har ett lika uselt facit mot svensken.
Bill Scanlon, USA 2–1 (1979–1981)
Russell Simpson, Nya Zeeland 1–0 (1979)
TOMAS SMID, Tjeckien 4–0 (1978–1981)
Borg vann sin 64:e och sista singeltitel i Genève 1981. I finalen besegrade han just Smid med 6–4, 6–3.
Stan Smith, USA 4–2 (1973–1981)
Larry Stefanki, USA 1–0 (1981)
Sherwood Stewart, USA 2–1 (1975–1977)
Graham Stilwell, Storbritannien 4–0 (1973–74)
Dick Stockton, USA 6–1 (1973–1979)
Allan Stone, Australien 1–0 (1976)
Paul Sullivan, USA 1–0 (1974)
Tenny Svensson, Sverige 1–0 (1975)
Peter Szöke, Ungern 1–0 (1975)
ROSCOE TANNER, USA 11–4 (1972–1981)
Tanner hade tennisvärldens mest fruktade bössa och servade sönder nätvajern när han mötte Borg i US Open. Svensken svarade med tourens bästa fotarbete och hade tack vare det förhållandevis lätt för Tanner. De möttes bland annat i Wimbledon-finalen 1979, som Borg vann med 6–7, 6–1, 3–6, 6–3, 6–4.
Balazs Taroczy, Ungern 6–0 (1975–1981)
Roger Taylor, Storbritannien 1–1 (1973–1975)
Brian Teacher, USA 3–0 (1978–1980)
ELIOT TELTSCHER, USA 0–1 (1979)
Borg skulle ha plusstatistik även mot den här killen, men svensken sökte ett tillfälle att bryta matchen – och fann det. De möttes i åttondelsfinalen i Hamburg, och tränaren Lennart Bergelin gillade inte att Borg ställde upp i turneringen eftersom de stundande tävlingarna i Rom, Paris och Wimbledon var betydligt viktigare.
– Björn, gå in och låtsas bli allvarligt skadad, spela död eller vad fan som helst. Du måste ifrån det här eländet, skrek Bergelin.
Han fick som han ville. Björn ledde första set med 4–1 när han halkade och skrek som om han brutit benet. Det var mer Dramaten än drama, om man säger så.
Rolf Thung, Nederländerna 2–0 (1975)
Ion Tiriac, Rumänien 3–0 (1973–1976)
Modesto Tito Vazquez, Spanien 4–0 (1974)
Piero Toci, Italien 1–0 (1975)
Paul Torre, Frankrike 1–0 (1981)
Erik Van Dillen, USA 4–0 (1974–1979)
Robert Van’t Hof, USA 1–0 (1980)
GUILLERMO VILAS, Argentina 18–5 (1973–1980)
Det pratas om rivaliteten mellan Borg och McEnroe, men den spelare svensken mötte flest gånger är Guillermo Vilas. De gjorde upp om nio titlar – och Borg vann åtta av dem, bland annat Franska öppna 1975 och 1978.
ALEXANDER VOLKOV, Ryssland 0–1 (1993)
Även vackra idrottssagor har ett slut, och sluten behöver inte alltid vara vackra. Borg åkte 1993 till Moskva, noterade den tolfte raka förlusten sedan comebacken och bestämde sig för att kasta in både handdukar, racketar och svettband. En novemberdag har sällan varit mörkare. På andra sidan av nätet i det som skulle bli Borgs sista proffsmatch stod tio år yngre Alexander Volkov, som vann med 4–6, 6–3, 7–6.
Trey Waltke, USA 3–0 (1974–1981)
Kim Warwick, Australien 2–0 (1975)
Michael Wayman, Storbritannien 1–0 (1977)
John Whitlinger, USA 1–0 (1976)
MATS WILANDER, Sverige 1–0 (1981)
Björn Borg vann Franska öppna för sjätte gången 1981, då han slog Ivan Lendl i finalen. Senare samma år bestämde han sig för att lämna den stora scenen och en hel tennisnation undrade vem som skulle ta över efter Borg. Mats Wilander räckte upp handen och vann, som 17-åring, Franska öppna året därpå. De svenska världsettorna möttes en gång, i öppningsrundan i Genève 1981. Borg visade att gammal är äldst och vann med klara 6–1, 6–1.
Ricardo Ycaza, Ecuador 1–0 (1978)
Vladimir Zednik, Tjeckien 4–0 (1972–1978)
Antonio Zugarelli, Italien 7–0 (1972–1979)
Sammanställning: Stefan Holm
Källor: Aftonbladet, The Guardian, Expressen, New York Times, Sports Illustrated