Nu är hon här – kvinnan som tar död på fotbollen

Johanna Frändén

En kvinna värd tio miljarder kliver in i damfotbollen och det är väl bara att twerka av lycka?
Veckans brevskrivare vet inte riktigt vad hon ska tycka.

Hej mina turturduvor!

Efter ett alldeles underbart Afcon ropar ligafotbollen på uppmärksamhet igen. I Frankrike gav Paris Saint-Germains damer suveräna tabellettan Lyon skrämselhicka i söndags när man ledde prestigemötet i ligan efter full tid, på bortaplan och allt. Till slut gav PSG:s Elisa De Almeida Lyon en poäng efter ett olyckligt självmål i 91:a minuten. Efter matchen utsågs Ada Hegerberg till januari månads spelare i Frankrike och fick ta emot pokalen – hur många kan hon ha? – av Michele Kang. Michele who? undrar ni.

Det ska jag berätta: Michele Kang, 64, är OL Féminins nya majoritetsägare. Hon är en koreanskamerikansk techhälsomiljardär (vad det nu innebär) som just blivit planetens första kända multiklubbägare på damsidan. I aktieportföljen sedan tidigare: London City Lionesses i den engelska andraliga och Washington Spirits, som vann den amerikanska damligan 2021.

Köpet av Olympique Lyonnais var på gång redan förra våren. Så nära var det att Michele Kang fick lyfta bucklan när Lyon slog PSG i finalen i franska cupen den 13 maj. Men affären tog tid att slutföra – i praktiken innebär den att förre klubbordföranden Jean-Michel Aulas lämnar sin älskade damsektion i amerikanska händer – och under tiden har Kang lärt sig ett och annat om klubben och för all del om synen på damfotboll i Europa. Och hon har en ganska uppfriskande amerikansk approach till women’s soccer:
– När jag blev visad arenan där Lyon spelar sina allra flesta ligamatcher trodde jag först att det var planen där de värmer upp som jag såg. 1200 platser räcker inte, det är inte acceptabelt för världens bästa fotbollslag, säger Kang i en intervju i Marie Claire.
Hon medger emellertid att Groupama Arena, där Lyons herrlag spelar sina hemmamatcher och där damerna får hålla till när det vaknas stormatch, än så länge är för stor för den franska ligalunken. Lyons damer ska istället få en egen arena i 20 000-stolarsegmentet ”någonstans lite närmre stadskärnan”.
Det är en ofrivilligt smårolig markering, eftersom Olympique Lyonnais skrytbygge Groupama har allt moderna fotbollsarenor brukar kunna skryta med – inklusive goda 45 minuters transport från Lyon centreville. Det är för långt, det slår mig varje gång jag är där. Gamla fina Stade de Gerland var sliten, men låg i alla fall rätt bra till.

Den moderna europafotbollen saknar nu inte kvinnor i styrande ställning, även om de är ganska få. Det som skiljer Michele Kang från Marina Granovskaja, Barbara Berlusconi och Rosella Sensi är att hon valt fotbollen själv, utan att fostras in i den i unga år. Och förstås att hon går rakt in i damfotbollen utan att först passera gå (herrfotbollen).
Det var under fotbolls-VM 2019 i Frankrike som Kang fick upp ögonen för sporten, ställde sig frågan varför klubbarna var så dåligt ekonomiskt understödda och började ta saken i egna händer. Detta trots att det sägs att hon inte visste vem Lionel Messi var vid tidpunkten. (Också rätt uppfriskande?!)
Nu ska Olympique Lyonnais förses med ny arena och bättre träningsmöjligheter. En psykolog på heltid, nutritionister och scoutingverksamhet med inriktning bara på damfotbollen är andra satsningar som aviserats i 2000-talets mest framgångsrika fotbollsklubb.
Och vad ska man tycka om allt detta? Empowerment, feminism, girlpower, Beyoncé?
Mja. Multiklubbägandet har varit under lupp det senaste året, i takt med att (förvånansvärt ofta amerikanska) konsortium köper fotbollsklubbar i flera olika länder. Inte sällan är en Premier League-klubb kronan i juvelen, medan just en fransk halvstor herrklubb blir en sorts tänkt farmarverksamhet och talangbank för huvudattraktionen på andra sidan Engelska kanalen. Michele Kang kan ju bara kolla med herr-Lyons aktiemajoritetsägare John Textor – de två är för övrigt grannar i Florida – som också äger Crystal Palace, belgiska Molenbeek och Botafogo i Brasilien. Textor har haft det lite tufft med supportrarna i Lyon på slutet.

Olympique Lyonnais hade för övrigt redan en amerikansk systerklubb, OL Reign, som man fått sälja av i och med Michele Kangs övertagande. Så att inte ”den sportsliga integriteten” kan ifrågasättas, som det heter. Vi kommer nog få prata en del om den i takt med att multiklubbkonsortierna blir fler, eftersom detta tycks bli döden för den moderna fotbollen.
Michele Kang är ändå en uppfriskande typ av bödel.
Er ödmjuka
Johanna

Läs!

Jag hoppas ni inte missade Simons fina runa över Kurre Hamrin, som utöver allt annat blev en sorts pappa för unga svenska aspirerande journalister i Florens. Jag hade nöjet att hälsa på paret Hamrin inom ramen för jobb med en dokumentär om Zlatan Ibrahimovic för nästan tio år sedan. Franska Canal Plus hyrde in mig som dörröppnare och översättare, när de reste runt och träffade kända svenskar som pratade Zlatan. Kurre och hans fru Marianne – min favorit-wag alla kategorier – tog emot i sin rymliga lägenhet med sköldpaddor på terrassen och vinlunch på menyn. Jag har inte kvar klippet, men jag minns att Kurre Hamrin på frågan vad som vad hemligheten bakom Zlatans framgång svarade: ”Jag tror att det är hans fru”.

Jag älskar förstås en riktig sågning lika mycket som tjejen i grannhuset och Andreas Käck är inte nådig när han sätter betyg på gyttjebrottningsskidskytte-VM i Nove Mesto som pågår i detta nu och håller på att bli ett svenskt jättefiasko. Tur att ölen i alla fall tycks smaka gott på skidområdet.

Nästan ingen i världen skriver så bra om fotboll som The Guardians krönikör Jonathan Liew. Nyligen avhandlade han det faktum att var femte Premier League-klubb utreds för ekonomiska oegenheter och om hur supportrarna istället för att rikta sin ilska mot klubbföreträdare som sviker dem känner sig orättvist utpekade och slår tillbaka mot andra klubbar, som är ännu värre. Ni vet, ”a new form of terrace warfare, fought not with clubs or iron bars but with little screen grabs of pdf documents and the rat emoji”.