Ett landslag från fotbollsvärldens minsta stormakt
SOTJI. Kan Uruguay vinna VM nu?
Det är inte den sortens frågor som fotbollsvärldens mest beundransvärda lilla stormakt gillar att svara på.
De har en väldigt bra chans att vinna nästa närkamp, nästa duell.
Sedan tar de det därifrån.
Och till sist reste sig till och med El Maestro, professor Óscar Tabárez.
Stöttad av sin käpp tog han sig mödosamt upp från bänken och fram mot sidlinjen. Steg för steg, meter för meter.
För två år sedan diagnostiserades Uruguays 71-årige förbundskapten med Guillain-Barrés syndrom, en kronisk nervsjukdom som påverkat hans rörelseförmåga. Ibland måste han till och med ha hjälp av en rullstol.
Men sluta arbeta? Säga upp sig från jobbet som utvecklare, förvaltare och beskyddare av den unika uruguayanska fotbollstraditionen?
Inte aktuellt.
Óscar Tabárez funkar inte så. Uruguayansk fotboll funkar inte så.
Det enda tillfället då förbundskaptenen reste sig från bänken den här kvällen var efter Edinson Cavanis undersköna segermål med en halvtimme kvar.
Jag vet ju inte säkert, men jag misstänker att han trots målet var bekymrad över hur Uruguay hade startat den andra halvleken.
De hade sjunkit för djupt, blivit för passiva, rent utav tillåtit Portugal att kvittera på hörna några minuter tidigare. Tábarez kallade till sig några spelare, dirigerade lite och förmedlade några instruktioner.
Sedan klappade han uppfordrande i händerna och vände tillbaka.
Ska ett landslag från fotbollsvärldens minsta stormakt kunna nå ännu en VM-kvart fungerar det inte att skruva ner intensiteten för en enda minut, för en enda spelsekvens.
Varje situation kan vara avgörande, varje boll finns där för att vinna. Alla elva, hela tiden, hela vägen uppifrån och ner.
Och det är klart att det finns mer taktiska och tekniska dimensioner kring att de fortfarande kan hävda sig – just nu framförallt ett nytt och mer bollskickligt mittfält – men det absolut mest centrala förblir ändå den här kamplusten, den här krigarviljan.
Allt börjar från toppen. Både Luis Suárez och Edinson Cavani tillhör ju världens allra bästa anfallare, och båda spelare de för två av världens mest glamourösa klubbar.
De har kommit dit mycket tack vare sin uppoffringsvilja och arbetskapacitet, men så fort de tar på sig den himmelsblå landslagströjan är det som att de attributen multipliceras.
När de inte kombinerar sig fram till ett par av VM:s mest eleganta mål så sliter de, täcker varenda defensiv uppspelsyta, kastar sig in i varenda duell.
Pojkarna från Salto spelar för varandra, för sitt lag och för hela sitt land på ett sätt som är så oerhört sällsynt på deras nivå av fotbollshierarkin. Tror de att de kommer närmare en seger genom att kasta sig så ligger de kvar. Behöver de bitas för att vinna så gör de väl det också, i alla fall en av dem.
Ytterligare en löpning? Jo, kan deras 71-åriga ledare åka till Ryssland med käpp så kan allt de orka med några sprintar till.
Och kan lagets 31-åriga superstjärnor maximalanstränga sig på det sättet så kan nog lagets färska 22-åringar också göra det.
Alla för en. Steg för steg, meter för meter.
In på stopptiden låg Lucas Torreira ner med kramp. Portugal kastade upp Rui Patrício för att få till ytterligare ett hörnmål eller i alla fall en VAR-straff, och under flera sekvenser var deras Europamästartränare Fernando Santos framme över sidlinjen och ute på planen.
På den andra bänken satt El Maestro Tabarez stilla kvar. Han hade sagt det som behövde sägas för den här matchen.
Det här skulle ordna sig. Diego Godín hade kommit fel på hörnan som gav Portugal ett mål, och Diego Godín kommer aldrig fel på två hörnor under en och samma match.
Hörnan undan, en sista vansinnespresslöpning av Luis Suárez djupt in på offensiv planhalva och en domarsignal som förkunnade att världsmästarna från 1930 och 1950 har möjligheten att göra det igen.
På läktarna tycktes var och var annan uruguayan gråta, och på bänken var Edinson Cavanis ansikte fyllt av tårar.
En sammanbiten Cristiano Ronaldo tackade domarteamet han nyss vrålat i ansiktet, sedan gick han av planen och ut ur VM. Ett enda skott på mål fick han ihop mot det här motståndet.
Många menar ju att världsmästerskapet nu blir fattigare utan honom – och det är klart att det stämmer – men jag hävdar ju ändå att det berikas i ännu högre utsträckning.
Det finns absolut ingen i fotbollsvärlden som inte kan lära sig saker av Uruguay. Det borde inte finnas någon som kan undvika att inspireras av dem.
Precis innan han hann in i spelargången passerade Cristiano Ronaldo en kutryggig 71-årig man med käpp.
Oscár Tabárez var också på väg in mot omklädningsrummet, men han hade ingen brådska. Kvällens sträcka var avklarad, men i samma ögonblick som den här matchen slutade påbörjades också den strävsamma uruguayanska vägen mot semifinal.
Steg för steg, meter för meter.
- LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
- LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
- LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
- LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
- LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller