Superkedjan som Barca INTE klarade av
Erik Niva berättar historien om Romário, Stoitjkov och Hagi
Hur svårt kan det vara?
Du är FC Barcelona, du samlar ihop tre av de bästa anfallarna som finns och du får världens bästa lag.
Nu, ja. Då, nä.
Vare sig Camp Nou eller Katalonien var stort nog för Romário, Hristo Stoitjkov och Gheorghe Hagi samtidigt.
Ibland är det tydligaste sättet att visa på hur bra något fungerar att kontrastera det mot något som inte gick som det var tänkt.
FC Barcelona spelar just nu världens mest effektiva offensiv-fotboll eftersom de har tre av världens allra bästa anfallsspelare. Så enkelt är det ju, men för den sakens skull behöver det inte vara lätt.
De har försökt med det här tricket flera gånger förr, utan att få det att fungera. Ibland är en fotbollsplan alldeles för trång för att rymma tre riktigt stora cirkussälar.
En av alla anekdoter som intensiv-cirkulerades i samband med Johan Cruyffs bortgång förra veckan var den om hur han för en gångs skull förlorade en tankeduell. Hans brasilianska storstjärna Romário undrade om han inte kunde få ett par dagars extra ledighet för att hinna hem till karnevalen i Rio de Janeiro. Cruyff såg en möjlighet att motivera sin lynnige mål-maskin, och utlovade två lediga dagar i utbyte mot två mål i nästkommande match.
Knappt ens 20 minuter hann gå av matchen innan Romário hade dunkat in sina två bollar.
– Direkt gestikulerade han att han ville bli utbytt: ”Coach, mitt plan går om en timme”. Jag hade inget annat val än att hålla mitt löfte.
Det här var en spelare inte ens Cruyff kunde styra, en stjärnkollektion han var på väg att tappa kontrollen över.
Sensommaren 1994 hade FC Barcelona utökat sin anfallsbestyckning ytterligare, och förfogade nu över en arsenal som helt saknade motstycke.
Romário hade precis vunnit VM, och utsetts till turneringens allra bäste spelare. Hristo Stoitjkov hade toppat skytteligan, och var på väg att lyfta Ballon d’Or.
Gheorghe Hagi hade blivit uttagen i världslaget, och presenterades som Barças nya prestigevärvning.
Alla tre var de män med president-liknande status i sina hemländer, alla tre var de vana vid att stå i centrum och diktera villkoren. Alla tre hade de samma agent, förresten. Och alla tre var de på väg rätt in i ett sammanbrott.
När Johan Cruyff några år tidigare börjat pussla ihop det som skulle bli hans ”Dream Team” märkte han att det saknades en helt nödvändig bit.
– Vi hade för många trevliga pojkar, och det går inte att bygga ett lag med bara trevliga pojkar.
Strax efter att Berlin-muren fallit åkte därför en Barcelona-delegation till Bulgarien för att förhandla med uniformerade överstar runt kommuniststyrda armé-klubben CSKA Sofia. De kom tillbaka med guldskovinnaren Hristo Stoitjkov – allt annat än en trevlig pojke.
– Han var aggressiv, och kunde överföra sin aggressivitet till de andra spelarna.
Jotack. Hristo Stoitjkov hade redan förlorat ett helt år av sin karriär, då han varit avstängd efter ett jätteslagsmål i en bulgarisk cupfinal. I sitt första El Clásico
stampade han nu domaren på foten, och blev omedelbart avstängd i ett halvår innan Barcelona lyckades schackra ner bestraffningen till två månader.
En östeuropeisk tjur hade börjat skena omkring bland mer delikata katalaner. Han pratade tidigt om att hata Real Madrid, om att de fick honom att vilja kräkas, och en gång skickade han ilsket i väg en sjuårig pojke som hade den vita matchtröjan på sig.
Bulgaren var ingen finpolerad fotbollsspelare, men han var precis den vinnar-katalysator Johan Cruyff sett framför sig. Han trakasserade motståndare, han sköt
på allt, han gjorde mål på det mesta och han stannade inte förrän Barcelona vunnit Europacupen för första gången i klubbens historia.
Han var herren på täppan, kungen av Ramblan – och han såg inget som helst behov av att ändra på det.
När Barcelona först kommunicerade att de köpt Romário sommaren 1993 reagerade Hristo Stoitjkov indignerat. Vad skulle de med ytterligare en utlänning till? Det var ju ändå bara tre som fick spela samtidigt på den här tiden, och den kvoten var redan fylld. Och om det nu prompt skulle in nytt blod vore det minsann bättre att värva gamla CSKA-kompisen Luboslav Penev.
– Att köpa en fjärde utlänning är direkt korkat, men om nu styrelsen tycker att det är nödvändigt borde de ta Penev. Hur mycket kostade Romario? 600 miljoner pesetas (35 miljoner kronor)? Jag kan ta 200 miljoner ur min egen ficka för att ta hit Lubo.
”Det var bisarrt”
Men Romário blev det, och när den första motviljan väl släppt insåg Stoitjkov att han fått den vassaste vapenbrodern som över huvud taget gick att föreställa sig.
– Vi var som natt och dag, men vi blev goda vänner direkt. Det var bisarrt och jag frågar mig själv hur det var möjligt, men vi blev oskiljaktiga.
Det var till och med okej att det nu var Romário som gjorde de flesta målen, som vann skytteligan och som satte fem hat-tricks på vägen till titeln. Stoitjkov hade kul ändå, både på planen och utanför.
Det var sambatrummor och cigaretter, det var soliga stränder, det var sena nätter och det var två blodsbröder som stod upp för varandra och som kände att de kunde besegra världen helt på egen hand.
Romário slog ner Diego Simeone på planen, efter att det hade skavts för mycket på Stoitjkov. Bulgaren sänkte i sin tur en fotograf som försökte ta för närgångna bilder på Romários nyfödde son.
Vem som sedan blev gudfar till lill-grabben? Hristo Stoitjkov, såklart. Det var en roll som klädde honom.
Finalsmällen blev början till slutet
När Romários pappa blev kidnappad hemma i Brasilien var det självklart för Stoitjkov att kliva in i rollen som jourhavande medmänniska tills läget var lugnt och röjarskivan kunde fortsätta.
Målen susade in, segrarna staplades, ligatiteln var klar – och Champions League-finalen var det enda som återstod innan triumfen var total.
Då kom smällen som välte allt över ända. Milan–Barcelona 4–0.
Egentligen var det Michael Laudrup som var tredjelänken i den här kedjan, men Cruyff litade inte riktigt på honom längre, lämnade honom utanför laget mest hela tiden och skyllde på utlänningsregeln.
Mitt under VM ’94 ringde Cruyff i stället upp Gheorghe Hagi, kommenderade mer eller mindre honom att flytta till Barcelona. Den briljant rultige rumänen hade kunnat dominera på kvartsfart i lilla Brescia, men nu skulle han bli den slutgiltiga uppgraderingen av Barcelonas drömlag.
Det blev aldrig så. ”Dream Team” fanns inte längre, det hade smulats sönder någonstans mellan Champions League-förlusten och VM-finalen två månader senare.
Hristo Stoitjkov kom tillbaka till Barcelona med sitt spirande storhetsvansinne fullt utvecklat.
– Det finns två Kristus. Den ena är i himlen, den andra spelar för Barcelona, kommenterade han när han tilldelades Ballon d’Or.
Romário brydde sig inte om att återvända över huvud taget. Han stannade rätt och slätt kvar i Brasilien, lät firandet och festerna fortsätta flera veckor efter att han skulle ha infunnit sig för försäsongsträning. Vem hans tränare var spelade inte längre någon roll.
– Jag vann VM. Har Cruyff någonsin gjort det?
Planen var att Stoitjkov också skulle ha åkt till Brasilien för att delta vid gudsonens dop, men han valde i stället att delta i en ceremoni med den bulgariska presidenten.
Det räckte. Det var gnistan som fick den skakkänsliga vänskapsdynamiten att explodera. När Romário väl masade sig tillbaka till Katalonien ignorerade han tio av sina lagkamrater, och bråkade med den elfte.
Hösten lång störde de sig på varandra, rök ihop om Romários nya entourage, om Stoitjkovs status, om Romários otrohets-affärer, om egentligen allt som fanns att
gräla om.
Gheorghe Hagi blev aldrig den sista länken i kedjan, utan mest bara den tredje mannen i utkanten av vulkanutbrottet.
Han försvann tillbaka in i sitt skal, lunkade omkring avskuren och svingade bara sitt trollspö när någon ställde ner hatt och kanin framför fötterna på honom.
Splittrades efter ett halvår
Vid några enstaka tillfällen funkade det – som när alla tre gjorde mål i demoleringen av Celta Vigo uppe på Balaídos – men i praktiken brände rymdraketen upp sig själv innan den ens hunnit lyfta.
Romário struntade i Hagi, Stoitjkov skällde på Romário, alla krigade med Cruyff.
Hur mycket talang, trulighet och ego ryms egentligen i en enda anfallslinje?
Barcelona var i alla fall inte stort nog för den här trion.
Efter bara ett drygt halvår gjorde de sin sista match tillsammans, El Clásico på Santiago Bernabéu. De förlorade med 5–0. Hristo Stoitjkov blev utvisad ännu en gång. Romário satte sig på planet hem till Brasilien redan nästa dag.
När beskedet om Johan Cruyffs död spreds över världen var det många som reagerade starkt. Både Hristo Stoitjkov och Gheorghe Hagi började gråta, Romário
publicerade en officiell eulogi till ”min vän, den bäste coach jag någonsin hade”.
Vissa relationer mår bäst på avstånd. Så länge de inte behövde tränga ihop sig på samma träningsplan trivdes Romário, Stoitjkov och Hagi förträffligt både med varandra och med sin mentor.
När Stoitjkovs dotter skulle till Brasilien var det självklart att hon skulle bo hemma hos Romário. När Stoitjkov själv kom till Hagis hemstad som förbundskapten så var det det bulgariska landslaget snarare än det rumänska som fick bo på det bästa hotellet. Numera åker de på varandras bröllop, bryr sig om varandras familjer, kommer ihåg varandras födelsedagar.
Men spelar de någon fotboll då?
Tja, Hristo Stoitjkov fyllde 50 i förra månaden, och senare i vår hedras han med en hyllningsmatch i Sofia. Både Romário och Hagi har lovat att komma.
Den matchen spelas den tredje helgen i maj, Champions League-finalen en vecka senare. Det är inte alldeles säkert att MSN-kedjan skiner starkast.
Källor: ”El 8cho” (Stoitjkov), ”Romário” (Rezende de Moraes), ”Samba lui Romário si perinita Hagi” (Mihalache), ”Cei doi Hagi” (Rachieru), ”Barça” (Burns), ”Fear and Loathing in La Liga” (Lowe).
20.30 börjar kvällens klassiker, i Viasat fotboll