”Känslan av frihet har varit större än känslan av tomhet”

Publicerad 2016-04-23

Erik Niva intervjuar Anders Svensson om livet efter fotbollskarriären

Om man har spelat fler herrlandskamper än någon annan, om man alltid haft det där tjurigt krävande vinnarhuvudet – hur lätt är det då att bara försvinna in i vardagsskuggorna?

Inga problem.

Anders Svensson är 39 år gammal, färdig och nöjd. Han har fått sina livstidsdoser av adrenalin, rampljus, framgång och bekräftelse. Han önskar bara att det vore lite lättare att hitta tillbaka in i klubben han älskar.

Vad Anders Svensson sysslat med den här måndagen?

Jo, han har väckt barnen, skjutsat dem till förskolan och frun till jobbet. Han har gjort frukost, och unnat sig själv några nya avsnitt av zombieserien Walking Dead.

Sedan var det dags att hänga tvätten, och så hade förmiddagen gått.

Efter lunch ska han försöka få den spruckna skärmen på mobiltelefonen ­utbytt, och när han ändå är ute ska han ­passa på att byta däck på bilen också. En middag på det, kanske en match till ­kvällen och sedan är det bara att stänga ner den dagen också.

Vardagslivet som fotbollspensionär – trivsamt eller trist? Anders Svensson har inga som helst problem att göra valet. ­Såhär ett halvår efter sin sista match ­tycker Sveriges mesta landslagsherre att tillvaron flyter på alldeles förträffligt.

– Det har gått väldigt bra, jag har faktiskt inte saknat fotbollsspelandet någonting. Känslan av frihet har varit mycket större än känslan av tomhet, så kan jag säga. Att vara fotbollsspelare är ett väldigt speciellt liv, det är så mycket som är inrutat och så många måsten som alltid finns där. ­Möjligheten att styra min egen tid njuter jag verkligen av nu.

När den sista säsongen rundades av blev det en lagresa till Berlin. Därefter var det en kompisresa till Barcelona. En far-­och-son-­sväng till Southampton. En vinter­semester i Aruba. Och så en skidpåsk i Trysil.

Snart ska familjen utnyttja den där lägenheten i Spanien och den där sommarstugan i Bohuslän som mest blivit stå­ende under alla fotbollsår. USA ska utforskas igen, Maldiverna lär väl återbesökas.

– Men egentligen är det de här små­sakerna i vardagen jag uppskattar mest. Jag är ganska tajt med min svåger, och han sa det för ett tag sedan: ”Fan, det är så roligt att du är med på grejerna nuförtiden”.

Nu var det någon som hade 40­-årsfest i helgen, och jag kunde följa med och ta några glas vin... Såna saker har varit väldigt, väldigt skönt.

Tanken med den här intervjun var egentligen att prata om vart en viss typ av känslor tar vägen när de inte längre ­behövs.

I hela sitt liv har Anders Svensson varit en extremt tävlingsinriktad, målmedveten, rastlös och tjurig fotbollsspelare. Inget konstigt med det – det var ju så det behövde vara – men hur enkelt är det sedan att vara en tävlingsinriktad, målmedveten, rastlös och tjurig vardagsmänniska?

Ju mer vi pratar, desto tydligare blir det att jag på ett sätt kommit för sent med ­mina frågor. Det är inte så att Svensson behöver hitta nya vägar för sitt driv och sin hunger nu när det inte ska spelas några matcher – snarare slutade han med fotbollen just för att elden redan var på väg att slockna.

Vinnarvilden Anders Svensson finns ­inte längre.

– Min fru sa det till mig redan under ­förra säsongen: ”Det märks att du verkligen ­bestämt dig för att sluta. Du är inte lika ­uppe i din fotboll som du alltid varit förut”.

Och hon hade rätt?

– Ja. Det betydde inte riktigt lika mycket, det var inte riktigt lika viktigt att vinna. Just när matcherna spelades kunde det väl fortfarande brinna till, men mellan dem var det mer ”det får gå som det går”. Jag började uppskatta andra saker. När jag tänkte på helgen som skulle komma var det nästan så att jag såg fram emot middagen med vännerna på söndagen mer än matchen på lördagen.

När Svensson tänker ­efter får han faktiskt bara ihop två matcher under den sista säsongen som verkligen kändes på det där helkropps­sättet de brukade göra. Dels den allra sista matchen mot Falkenberg, dels det sista hemmamötet med den eviga ärkerivalen från Göteborg.

– Jag har aldrig varit med om att förlora en hemmamatch mot Blåvitt, så jag ville verkligen inte göra det sista gången heller. Där var jag till och med lite nervös, ­inledde matchen med två fruktansvärda ingripanden och sedan brann det till ordentligt i slutet av matchen.

24 september 2015  Anders Svensson blir galen på domare Jonas 
Eriksson efter att han dömt straff till IFK Göteborg i slutet av matchen. Kampen slutade 1–1 och 
Elfsborg var borta från guldstriden.

”Skällde på honom rejält”

Och sista mot Falkenberg?

– Jag blev förbannad på att det var väldigt mycket nonchalans hos flera av spelarna. Jag kom in i paus och såg att Malmö låg ­under och att Rosenberg blivit utvisad – men att vi kanske ändå inte skulle nå fjärde­platsen eftersom våra egna spelare liksom inte trodde på det. Det var fan inte okej, ­kände jag. Det fick de ­höra, och därför bråkade jag rejält med en av mina absoluta favoriter i den pausen.

Det var...?

– Victor Claesson. Jag skällde på honom ganska rejält, och han tog inte det så jättebra. Men jag hade retat upp honom tillräckligt för att han skulle gå ut och göra 1–­1 på egen hand, så det blev väl bra till slut.

Nu brinner det inte längre i huvudet på ­Anders Svensson, och han saknar inte de där blixtnedslagen. Tävlingslusten är över­huvudtaget inte särskilt stark. Ibland kappkör han med kundvagnen under storhandlingen, och så berättar han om en tennistriumf mot en av grannarna samt en frågesport på en fest där han klurade ut ett anagram.

Det räcker. Större adrenalinpåslag än så känner han inte något behov av. Och även om det fortfarande är kul att lattja med en boll är det en stor lättnad att slippa alla ­prestationskrav och allt nötande.

– Hela det sista året kände jag till exempel att jag bara spydde på alla uppvärmningar. Jag hatar uppvärmningar, tycker att de är så fruktansvärt dryga. Det är tränarnas sätt att straffa oss, jag fattar inte. Det var löpuppvärmningar utan boll hela tiden, jogga 20 minuter innan man ens får röra en boll... Hade de bara ändrat uppvärmningarna hade jag kunnat fortsätta längre.

Vad var det Andrea Pirlo sa?! Att han äcklas av uppvärmningar, att varje fiber i hans kropp hatar dem. Att de är onani för fystränarna på spelarnas bekostnad...

– Det är precis så. Det han sa var bland det bästa någon fotbollsspelare någonsin sagt.

Innan vi riktigt hunnit in på ämnet vibrerar Anders Svenssons telefon. Han kastar ett öga på den spruckna skärmen, konstaterar att det är en av höjdarna från IF Elfsborg.

– Nu ringer chefen här...

Senare samma kväll spelar Elfsborg hemma mot ­Malmö FF. Fram till och med detta har Svensson faktiskt inte sett ­någon av säsongens matcher på plats, och det här är tydligen ett kollsamtal för att höra om han verkligen är på väg till Borås den här gången.

– Ja, jag tror det, men jag får se om jag stannar över matchen. Jag är lite arg på er. Men jag kommer.

”Har varit ganska besvärlig”

Svensson lägger på, med en min som ­påminner om hur den där rackarungen påstås ha sett ut då han hade doppat fingrarna i syltburken. Han har levt sitt fotbollsliv med och för IF Elfsborg – men nu är han alltså lite arg på klubben och dess företrädare.

Han tar sats, väger orden noggrant.

– Jag brinner fortfarande mycket för Elfsborg, har varit där i så många år. Jag vill ­gärna se att klubben fortsätter utvecklas, och vill gärna ha en roll i det.

Men...?

– Det är nästan ingenting. De har hyrt in mig som resurs några gånger för att hjälpa till på marknadssidan. Men jag har ingen anställning eller så, och jag har ingenting med själva fotbollssidan att göra. Och det är klart att jag skulle vilja vara med där. Det är där jag har min kunskap, och jag brinner för att utveckla de unga spelarna som finns där. Där hoppas jag att jag får vara med i framtiden, även om jag just för tillfället inte känner mig så välkommen.

Vad ligger bakom de orden?

– Jag tror inte att Magnus (Haglund) är så jättesugen på att ha med mig. Jag vet ju om att jag har varit ganska besvärlig att ha att göra med. Även om jag har bra mycket kunskap och kvaliteter som fotbolls­spelare tänker han nog mest att det är en börda som har lättat nu när jag har slutat.

Elfsborgs tränare, Magnus Haglund.

Varför är det så?

– Eftersom jag var en sådan extrem tävlingsmänniska och var så oerhört mån om att allt skulle bli så bra som möjligt kunde jag ju vara ganska... svår. Det vet jag om, men det är inget jag gjort med vilje, utan det är något som kommit för att jag hela ­tiden vill att laget ska bli så bra som möjligt.

Såhär i efterhand inser jag att jag gjort och sagt saker som inte var så genomtänkta. ­Jörgen (Lennartsson) hade någon övning som jag tyckte var fel. Och då sågade jag den inför hela gruppen, sa att det var bättre att ­göra på ett annat sätt. Det var inte så smart, men mitt syfte var inte att underminera honom inför de andra. Jag tyckte att ­övningen var värdelös, men jag skulle naturligtvis ha tagit det på hans kontor istället.

Vad var det du reagerade på?

– Nämen, det har hänt att vi har kört anfallsträning tio-­mot-­noll, och då blev jag extremt gnällig. Och än i dag har jag svårt att förstå hur man ska kunna utveckla ett anfallsspel mot noll motståndare. Jag har en hög spelförståelse, och det behöver du utnyttja i anfallsspelet för att öppna ytor, för att förflytta motståndarna och locka iväg dem. Det är lite som schack. Därför tyckte jag att det här var en fruktansvärt dålig övning som verkligen inte gav mig någonting, medan Jörgen försökte påtala att det kanske var andra som behövde ha lite ­ramar. Det kunde inte jag köpa, och var väl inte världens smidigaste.

”Inte superbegåvad”

Det är inte så att Anders Svensson ser sig själv som huvudtränare för IF Elfsborg. Det han hoppas på är snarare en sorts utvecklingsroll, gärna med fokus på att hjälpa ­stora talanger att bli stora spelare.

– Jag kan ju fotboll och det här med att ­läsa spelet, och jag skulle kunna prata konkret med de unga spelarna för att ge dem tips och råd. Det där med att sitta ner med dem finns det inte riktigt tid till i Elfsborg i dag. Visa klipp och gå igenom dem i en halvtimme för att ge dem svart­-på-­vitt ­

saker de behöver förbättra... Det görs ­nästan aldrig i Elfsborg, det borde bli mycket, mycket bättre.

Men du tror inte att det blir av?

– Nä. Jag och Magnus har arbetat ihop i åtta år, och även om jag inte menat ont har jag väl framfört saker på fel sätt och varit ­lite gnällig. I dag tror jag att jag skulle uppfattas som lättare att jobba med, det är lättare att se den större bilden när man får lite distans och inte längre är så inne i det. Men jag tror inte att Magnus är särskilt sugen på att jobba med mig.

En del mediejobb, några föredrag, förhoppningsvis lite talang­utveckling. Det är ungefär så Anders Svensson ser sin framtid utformad.

Han har kämpat ihop tillräckligt mycket ­pengar för att inte behöva jobba mer, och viljan att coacha är inte tillräckligt stor för en lång brottningsmatch mot förbundets träningsmanualer. Karriär inom det civila? Nej.

– Jag ska inte säga att jag är dum, men jag är inte superbegåvad akademiskt. Jag gick nian och sedan gick jag restaurangskola för att slippa matte och de här tunga ämnena. Det är väl något jag kan ångra i dag, för nu är det inom fotbollen jag har all min kunskap och erfarenhet. Jag kan fotbollen, jag förstår den. Min hjärna är på något sätt gjord för att läsa situationer och hitta lösningar inom fotboll, och inget annat.

Just nu är det Öjersjö IF:s fem-­ och sexåringar som kan dra nytta av den där ­fotbollshjärnan. Både Anders Svensson och Teddy Lucic har söner i verksamheten, och de gamla VM-­spelarna brukar hoppa in som hjälptränare så ofta de kan.

– Men det är inte lätt. En gång i fjol höll jag i en övning, rullade bara ut bollen åt dem så att de kunde skjuta. Och visst, en del ­missade och några ramlade, men det var ju inget konstigt med det. Men sedan var det någon unge som istället för att skjuta tog upp bollen, ­pressade den mot sitt ­ansikte och bara skrek på den... Jag hade lite svårt att veta hur jag skulle ta det.

Haft svårt att förklara

Äh, du om någon vet väl hur det är med temperament på planen.

– Jo, och jag ser väl en del av det jag hade förut i min son i dag. Han är superintresserad, men vill sluta titta så fort det går dåligt för lagen han håller på. När Sundsvall gjorde 2­–0 mot oss förra året bara vrålade han på läktaren: ”De i Sundsvall är dumma! Jag ska kasta ut dem från ett stup!”. Folk vände sig om och tittade, min fru fick ta med honom in för att lugna ner honom.

Tycker inte han att det är tråkigt nu när du har slutat?

– Han bryr sig inte så mycket. Han har börjat sjunga på Zlatan­låten istället, så egentligen borde väl bara det vara en ­anledning att börja spela igen. Vad är det frågan om, liksom? Men nä, han har väl egentligen inte riktigt förstått varför jag slutat. Och jag har inte riktigt kunnat förklara det heller. ”Nej, jag vet. Pappa är fortfarande bäst – men nu ska jag sluta iallafall. Det är så det måste bli bara”.

Följ ämnen i artikeln