Här råder total Annika Madness

Det är business, idrottshistoria, könskrig och massmedial hysteri

FORT WORTH

Vi kan stryka ett streck över ”Tigermania”.

Den nya, smittsamma golffebern kallas ”Annika Madness”.

Den har nästlat sig in i varje klubbhus, i varje vrå, i minsta skrymsle och spritt sig blixtsnabbt över världens alla tees, fairways, greener och doglegs.

Därifrån har den fortsatt till gator, torg och vardagsrum.

Det är verkligen absolut vansinne.

Det är verkligen Absolut Annika, en svensk världssuccé.

Ingen säger Sörenstam.

Alla säger Annika, precis som det räcker att säga Tiger, Gretzky, Jordan, Borg eller Tyson.

Jag antar att det är det ultimata beviset på berömmelse.

Sveriges mest kända Annika torde väl ha varit Pippi Långstrumps kompis innan det kom en golfspelande tjej från Bro-Bålsta och vände upp och ned på begreppen i idrottvärlden.

Jag sitter i presscentret på Colonial Country Club i Fort Worth och hör namnet ”Annika” överallt och hela tiden, från alla dessa bräkande amerikaner till de nyfikna journalister som kommit hit från Japan, Australien, Sydkorea och många europeiska länder.

– Jag är bara här för Annikas skull, ingen annan intresserar mig, säger en fransk kvinnlig korrespondent bredvid mig.

På stolsraden bakom sitter två amerikanska golfskribenter och diskuterar vad de ska skriva om på lördag och söndag.

– Vad ska vi hitta på när Annika är utslagen? Ingen kommer ju att bry sig om vem som vinner, säger de.

Själv blir jag intervjuad i amerikansk tv bara för att jag råkar vara svensk och landsman med Annika.

Jag läser vidare en notis i Dallas Morning News som berättar att AnnikaSörenstams namn blivit nämnt 2 980 gånger i amerikanska tidningar inför tävlingen i Fort Worth. Och då börjar alltså turneringen först på torsdag.

Har fått en egen bilaga

Jag ser hennes bild pryda omslagen på alla de tjusiga golfmagasinen. Jag ser henne på förstasidorna hos de stora, dagliga drakarna. Jag ser till och med hela bilagor om henne, som hos Texastidningen Star-Telegram. 20 sidor med allt om Annika.

Hon håller banne mig på att bli större än Barbie.

Framför mig i mediacentret sitter en gigantisk tv-skärm där det vevas Annika-intervjuer och visas bilder från hennes 42 segrar på LPGA-touren.

Strax intill finns den stora leaderboard-tavlan som kommer att stå i idrottsvärldens blickpunkt från och med torsdag.

Där kommer de vanliga, manliga storstjärnornas namn att finnas med.

Troligen inte Annika Sörenstams. Inte så högt upp. Men blotta insikten om att det finns en tjej nånstans där i fältet som ingen riktigt vet hur bra hon kommer att spela, det är det som är så kittlande.

Rikis budskap: Go Annika!

Jag går en runda inne på området, Colonial Country Club är som så många amerikanska banor så där grönskande grön och frodig och så det gör ont i ögonen, det är välskött och välklippt och inte så många brännässlor, om man säger så.

Möter en medelålders kvinna, Riki Schackelford, som på bröstet bär en stor knapp med texten:

GO, ANNIKA!

– Jag och alla mina väninnor stöder henne. Min man också, förresten, säger hon.

Själv går jag in i klubbshopen och köper en likadan knapp. Den kostar 3 dollar. Om man vill kan man också köpa ett speciellt Annika-set, två bollar med det historiska datumet på samt ett mynt med Annikas namn. Kostar 20 dollar.

Stöter på Carl Pettersson, som är en av tre svenska herrar som deltar i tävlingen. Försöker få i gång ett samtal.

– Ska visst bli regn och oväder i veckan, säger jag.

– Omväxling förnöjer, svarar han.

Det var verkligen vad jag vill kalla en djupintervju.

Hälsar också på amatören Ricky Barnes, han som gjorde succé i Masters och som enligt förhandstipsen kommer att få spela i samma boll som Annika på torsdag.

– Men jag har tackat nej, det gjorde jag redan för två veckor sen. Jag kommer inte att spela här i Colonial. Och det har absolut ingenting med Annika att göra. Jag är bara här nu för att ta emot ett pris, säger han.

Per-Ulrik har vinstchans

Om man tvivlar på Vijay Singhs motiv att hoppa av tävlingen tror jag inte man behöver blanda in Ricky Barnes i samma debatt.

Får sen syn på den alltid lika sympatiske Per-Ulrik Johansson, som är i sån kanonform att han har segerchans här i The Colonial.

– Hockey-VM, säger han... jag höll på att bli galen. Jag har 500 tv-kanaler, men ingen sände Tre Kronor–Kanada. Jag ringde runt till alla sportbarer också, men det var omöjligt. Till slut fick jag sitta och följa finalen på Aftonbladets webbsida och sitta och uppdatera den hela tiden. Kan inte smälta att jag missade den där dramatiken.

Per-Ulrik tillhör de som bara tycker det är kul med Annika Sörenstams inhopp på herrtouren. Han säger att de som är kritiska till henne är löjliga.

Machokulturen härskar

Jag vet inte riktigt vilken grupp som dominerar, det finns många som säger en sak och menar en annan. Det finns också många som inte vill/vågar uttala sig alls.

Det enda jag begriper är att här i Texas härskar en machokultur som är rätt påtaglig. Det är inte bara rodeon och cowboyhattarna, inte bara männen med sina boots och armarna utåt i George W Bush-läge (fast det är mobiltelefoner i stället för revolvrar i hölstren), inte bara t-bonestekarna som är större än greenerna på Augusta, inte bara cigarrerna, inte bara hårdingarna som dominerar saloonerna utefter vilda västern-gatan Sundance i Fort Worth... det är så mycket annat, så tufft, så mycket testestoron i luften.

Jag vältrar mig inte i uttryck som ”gubbslem”. För det första är jag inte säker på att jag vet vad det betyder. För det andra har det på sistone använts alldeles för ofta av alldeles för många som inte vet vad de vill – bara att de måste ha nån slags åsikt om Annikas match mot männen.

Men jag är rätt säker på att Annika Sörenstam får en tuff vecka mot gamla invanda attityder. Jag undrar om hon egentligen visste vad hon gav sig in på när hon antog utmaningen.

Det hela är inte längre ”bara en kul grej”.

Det är mycket större än så.

Det är business, idrottshistoria, könskrig och massmedial hysteri.

Det är Annika Madness.

Jag hoppas hon kommer ur det här med förståndet i behåll.

Peter Wennman