De sista kostymfansen
NIVA-DOKUMENT: West Hams ägarduo David Gold & David Sullivan driver klubben i deras hjärtan för folket och inte för pengar
Bland oligarker, shejker och fondförvaltare finns fortfarande en och annan fotbollssupporter.
Det går att kritisera West Hams ägare, men det är svårt att ifrågasätta deras engagemang för klubben och deras kärlek till sporten.
David Gold och David Sullivan tillhör de allra sista fansen i styrelserummet.
Toppen av Premier League-tabellen kategoriserad på ett annat sätt: Thailand, Bahamas, USA, Abu Dhabi, USA och USA.
Inga nyheter där, egentligen. Att den engelska ligan blivit global är en mer än tio år gammal sanning, och att ägarna har sin hemvist någon helt annanstans än i klubbarnas lokalsamhällen är något vi hunnit vänja oss vid.
Men när regeln förändrats lyser undantaget ännu tydligare.
Mitt mellan Manchester Citys arabiska holdingbolag och Manchester Uniteds amerikanska hedgefonder finns West Ham United och deras brittiska ägarduo. David Gold och David Sullivan – med vinrött och blått blod i ådrorna, supportrar i styrelserummet.
– Skillnaden mellan oss och andra ägare är att vi verkligen håller på klubben vi styr. Vi gör inte det här för pengarna, har inget som helst intresse av att sälja klubben eller att gå med vinst. Vi är inga riskkapitalister från Amerika som ser en fotbollsklubb som affärsmöjlighet, säger David Sullivan.
På väg till sin första match som West Ham-ägare stannade David Gold till vid ett hus alldeles intill arenan. I dag är Green Street nummer 442 ett enkelt tegelhus, men på den tiden han själv bodde där var det rätt och slätt ett ruckel.
David Gold var två år gammal när Andra världskriget bröt ut, och föddes i praktiken in i ett permanent undantagstillstånd. De här delarna av östra London drabbades allra hårdast av den tyska blitzen, och Gold tillbringade långa sjok av sin barndom nere i familjens provisoriska skyddsrum.
Han kommer fortfarande ihåg hur bomberna träffade Upton Park på andra sidan gatan, känslan av att kriget krossat kvarterets själva hjärta.
Östra London reste sig när freden kom, men familjen Gold fortsatte leva med krökta ryggar och nedböjda huvuden. Pappan var yrkeskriminell, satt i fängelset oftare än han var familjeförsörjare.
– När jag var tolv år gammal dömdes min far till fem år. Jag minns att mamma tömde ut sin börs på bordet, och hur hon började gråta när det enda som fanns där var några småmynt. Det påverkade mitt liv enormt.
Förmögenhet från sexindustrin
I sin självbiografi använder David Gold orden ”fattiga” och ”fattigdom” 61 gånger. Det är fuktskador i det läckande hemmet, trasiga kläder från socialtjänsten, hungerkänslor som övergår i skärande smärta. Det är dysenteri, tuberkulos och levnadsvillkor från Medeltiden.
Men det är också motståndskraft, uppfinningsrikedom, gatusmartness och allt det där som länge kännetecknat historierna från östra London. På väldigt många sätt är David Gold hela East End i sammanfattning.
Kampen, kriget, fattigdomen, myllret, gangstrarna, dialekten, hamnarna, skuggsidorna – och fotbollen.
Redan för ett kvartssekel sedan försökte David Gold och David Sullivan ta över West Ham United. Det gick inte. Män med deras bagage släpptes helt enkelt inte in i de här salongerna.
– På grund av vår sexbakgrund gjordes det klart för oss att vi inte var välkomna. De skulle aldrig ge oss plats i styrelsen, säger David Sullivan.
Både David Gold och David Sullivan har byggt sina förmögenheter inom det som vuxit till en sexindustri. Från början sålde de erotiska tidningar på var sitt håll, men sedan de blev partners i slutet av 1970-talet expanderade de till filmer, butiker och postorderhandel.
För det mesta höll de sig inom de rent juridiska råmärkena, men ibland hamnade de utanför. David Gold har blivit frikänd i rätten flera gånger, medan David Sullivan satt 71 dagar i fängelse i början av 1980-talet för ”omoraliska inkomster”.
– Jag skäms inte. Om jag tillverkat vapen eller cigaretter och tusentals människor hade dött av mina produkter hade jag kanske tvivlat lite på hela grejen. Men jag tror på vuxna människors rätt att fatta egna beslut. Jag var en frihetskämpe, hävdar David Sullivan.
Hur det än var med den saken så tog sig i alla fall duon in i fotbollen genom att köpa Birmingham City, och sedan styra klubben i nästan 15 år. Det var deras sport, men inte deras klubb.
”Var som en bilkrasch”
David Gold började smita in på Upton Park så snart fotbollen återupptogs efter kriget. David Sullivan ägnade tonåren åt att stå utanför grindarna och sälja begagnade matchprogram.
När dörren till West Hams ägarrum till sist öppnades var det aldrig ett alternativ att stanna kvar utanför, trots att det rationellt sett hade varit klokare. Klubben hade skulder på ungefär en och en halv miljard kronor efter att han missköts av ett isländskt konsortium.
David Gold förtydligar:
– Vi skulle aldrig ha genomfört affären ifall det varit fråga om något annat än West Ham. Bokslutet var en bilkrasch, de sämsta siffrorna jag någonsin sett. Men det var något jag drömt om i så många år. Att ta över West Ham var som att komma hem. Våra liv kulminerade då.
Att ha fans som ägare är sannerligen inget som automatiskt genererar framgång. Det finns väldigt många historiska exempel på beslutsfattare som helt tappat styrförmågan när läktarkänslorna svept iväg med dem.
Men i en tid då nästan samtliga fotbollens beslut fattas på strikt ekonomiska grunder innebär det i alla fall en skillnad då en klubb även använder sig av andra parametrar.
West Ham slutade tolva i Premier League förra säsongen, och kvalificerade sig dessutom för Europaspel. Resultaten var helt okej, men Gold och Sullivan bestämde sig ändå för att sparka den kompromisslöse managern Sam Allardyce.
Han kanske var rätt man, men likafullt var han ändå på fel plats.
– Sam gjorde det på sitt sätt, men här i West Ham vill vi göra det på vårt. Han köpte aldrig riktigt in sig i det. West Ham-fans ville inte ha verkligheten, utan de vill ha drömmen, säger David Sullivan.
Efter sommaren flyttar klubben som bekant bort från Upton Park – bort från all romantik, alla krigsminnen och mer än 110 års historia – och in till Olympiastadion i stället.
Krass marknadslogik innebär att de behöver göra något för att fylla 20 000 extrastolar, men nedärvd fotbollsförståelse gör så att de väljer att sänka de billigaste biljettpriserna snarare än att försöka sälja fler företagspaket. Nästa säsong behöver exempelvis inte en 15-åring betala mer än 65 kronor för att se West Ham spela Premier League-fotboll.
– Fotboll är en industri översköljd av pengar, men hittills har de använts på helt fel ställen. Det är obscent att en arbetarklassfamilj inte kan ta med sina två barn på matchen, säger David Gold.
I dag spelar West Ham United kvartsfinal i FA-cupen mot Manchester United, och de har med sig drygt 9 000 fans till Old Trafford. Bortabiljetterna sålde slut på en förmiddag.
Kontrasten är enorm mellan den nästan euforiska entusiasmen som just nu präglar West Ham och den ilskna pessimismen som lagt sig över Old Trafford, och en del av skillnaden går tveklöst att spåra i hur klubbarna styrs, sköts och hanteras.
Varken David Gold eller David Sullivan är fläckfria idealister, men fansen kan i alla fall relatera till dem och kommunicera med dem. Där Roman Abramovitj fortfarande inte givit en enda riktig intervju som Chelsea-ägare svarar David Sullivan på de flesta mail han får. Där Glazer-familjen aldrig visar sig utan en mur av skyddsvakter finns David Gold på Twitter så gott som varje dag.
West Ham är inte den perfekta fotbollsklubben, men de förblir en fotbollsklubb i första hand och ett underhållningsföretag först därefter.
– När folk pratar om ägarna till en fotbollsklubb pratar de i själva verket om någon som tittar till klubben och förvaltar den, någon som har nycklarna dit för en viss tid. Men fansen är de verkliga ägarna till varje klubb i landet. De är de rättmätiga ägarna genom sina hjärtan och sina själar, genom glädjen de känt och tårarna de fällt tillsammans med sina förfäder, i många fall i mer än 100 år. Det är deras arv.
Ända fram tills hon dog som 92-åring brukade David Golds mamma tillbringa dagarna med bingo, pilkastning och allsång i en av West Ham-fansens lokaler.
Hon bodde på Green Street, alltså höll hon på West Ham. Hon höll på West Ham, alltså gjorde hennes son också det. Och så vidare och så vidare fram till det att fotbollen blev något annat än det den alltid varit förut.
Fick till slut sin autograf
David Gold vet också att Champions League är en uppgradering jämfört med elva kvarterskillar som kickade lite boll, men för den sakens skull vill han ändå slå vakt om känslan han hade när han kravlade sig upp ur skyddsrummet, korsade gatan och kröp in under vändkorsen på Upton Park.
Han har själv lyckats bevara den i snart 70 år, och nu är det hans ansvar att lämna över den till andra.
– Jag minns när jag såg Stanley Matthews spela, när jag var mindre än tio meter ifrån den här trollkarlen, den här stjärnan. Efteråt väntade jag utanför i regnet i mer än en timme för att få hans autograf, men han gick rakt till bussen. Jag var förkrossad.
Mer än ett halvsekel senare stod David Gold i Stoke Citys styrelserum, när en åldrad Sir Stanley Matthews undrade om han fick bjuda på en drink. Nej tack, svarade Gold, men gärna en autograf till sonen. Och sonens namn? ”David”, ljög mannen som enbart har döttrar.
– Jag ville ha den där autografen själv efter alla dessa år.
Den som strävar tillräckligt länge når oftast fram till slut. Och den som en gång älskat fotbollen på riktigt förlorar aldrig den kärleken.
Källor: ”Solid Gold” (Gold), ”The Sultan of Sleaze” (Killick), Esquire, Blowing Bubbles, Hammer Time, Knees Up Mother Brown, Moore Than Just a Podcat och Sex, Drugs & Carlton Cole.
Man United–West Ham börjar 17.00 och sänds i Viasat sport