FRÄLSAREN
Wegerup: Dybalas mål gav Juve nytt hopp – men Milan behöver renovera från grunden
En väldigt väntad matchbild.
En tämligen väntad seger.
Men inte desto mindre viktig för Juventus.
Scudetto-tåget rusar vidare men med vinsten grabbade Juve tag i bakvagnen och hänger på, om än krampaktigt.
Det var en kväll då Juventus höll sig kvar vid hoppet.
Och en kväll då Milan förlorade ännu en bit av sitt.
Säsongen är lång, mycket kan hända ännu, det behöver knappt skrivas. Men vad som är möjligt teoretiskt är en annan sak i praktiken.
Det finns en gräns för hur många poäng som kan hämtas in, hur mycket skadat självförtroende som kan återuppbyggas, hur mycket förlorad terräng som kan återvinnas.
Milan kom in på Juventus Stadium med en strimma hopp kvar om Champions League-spel nästa säsong. Det hängde ingen ödeskylt, ingen rubrik från Dantes inferno över spelarna. Men det låg i luften, detta ”Ni som här inträden, låten hoppet fara”.
Den täta stämningen på kompakta Juventus Stadium är svår, att möta Juve på bortaplan ännu svårare.
Visst har de vitsvarta haft en blek säsong hittills, saknat sina förlorade juveler Pirlo, Vidal och Tevez och lidit av svårigheten att omstarta efter andraplatsen i Champions League.
Inget av detta ändrar det faktum att Juventus just nu är det bättre laget och jag kände ett stråk av vemod inom mig, när jag såg Milans spelare och tänkte på fornstora dagar. Klassiska matcher mellan Italiens jättar, maktkampen mellan Agnelli-klanen och Berlusconi-familjen, en galax av stjärnor i båda lagen. En annan tid, ett annat liv.
Nu kämpar Fiorentina, Inter och Roma i toppen och för Juventus var förlust inget alternativ den här kvällen.
Slet sitt hår på bänken
Matchbilden blev den förväntade. Juventus styrde och ställde, dock utan att det riktigt ledde någonstans.
Mästrande förspel men ingen förlösning.
Milan försvarade sig smart och tappert och galet unge Gialunigi Donnarumma visade än en gång varför han som 16-åring fått en plats i Milans mål.
Max Allegri slet sitt hår på Juve-bänken och publiken vred sig i frustration över ett överlägset men inte alls bländande Juventus, personifierat av en rätt beige Pogba.
Men om de vitsvarta var alltför ofarliga framåt var Milan icke-existerande. Det är inte svårt att förstå varför många av Milans fans fortfarande minns Zlatan med smärta.
Milan, under årtionden hem för den ena anfallsstjärnan efter den andra, är smärtsamt svagt offensivt. Då går det som det måste gå. Man kan försvara sig till en seger, om man har spets nog framåt för att kontra livsfarligt. Det har inte Milan just nu.
”Nu har vi chansen”
Till sist kom så utdelningen för Juventus, ännu ett mål för Dybala. Vackert som en solnedgång över Turins alper, dyrbart som en ägar-Ferrari.
Målet gav segern som fick tränare Allegri att efteråt säga:
”Scudetton? Ja, nu har vi chansen, om vi fortsätter vinna.”
Om Dybala sa han, återhållsamt: ”Han fortsätter att växa”.
Jo, minst sagt. 22-åringen har nu gjort sex mål efter att äntligen släppts ut ur kyl- skåpet. Allt fler ifrågasätter varför Allegri inte gav honom mer speltid i början av säsongen, då Juventus inledde med den ena svaga prestationen efter den andra.
För Milan är det oerhört allvarligt
Medan Dybala hyllades i vitsvarta publikvågor konstaterade en pressad Sinisa Mihajlovic att ”vi är för svaga framåt”.
Adriano Galliani lämnade arenan utan att ge några kommentarer. För Milan är det oerhört allvarligt om man ännu en säsong hamnar utanför Champions League.
Allt tyder på att det blir så. Att eventuellt byta ut Mihajlovic efter jul skulle inte ändra någonting. Milan behöver inte tapetsera om, man behöver renovera från grunden.
Dybala kallar vinsten för en ”lagseger” men det var han som stod i centrum för hyllningar och intervjuer.
Och medan de rödsvarta reste hem till Milano i tystnad fällde Dybala vinnarens slutreplik:
”Det finns bara en färg som passar med svart. Vitt!”.