Jag saknar det svenska höjdundret
BUDAPEST. Jag följer den dramatiska höjdhoppsfinalen i VM och kan inte låta bli att undra:
Varför försvann det svenska höjdhoppet från kartan?
Det kryllade av svenska höjdstjärnor i massor av år med namn som Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist, Stefan Holm, Staffan Strand, Linus Thörnblad och Emma Green.
Nu finns inte en enda svensk höjdhoppare som ens är nära att få vara med.
Jag gjorde mitt första OS i Los Angeles 1984 när en ung Patrik Sjöberg var en sensation.
Han var nitton år och tog ett sensationellt OS-silver bakom tysken Dietmar Mögenberg på ett svenskt juniorrekord på 2,33.
Det står sig fortfarande.
Sedan skulle både håret och Patrik växa till en lysande världsstjärna, där den stora höjdpunkten var den magiska kväll på Stockholms stadion när han satte nytt världsrekord med 2,42.
Han hann med att ta tre OS-medaljer under karriären och VM-guldet i Rom 1987.
Sedan kom Stefan Holm och Staffan Strand som en dynamisk duo, som klev in på den stora scenen i samma Budapest där jag sitter nu.
Resultat vi bara kan drömma om
Det var vid EM 1998 och stafetten gick vidare på herrsidan.
Staffan Strand som kanske är lite bortglömd idag, men som hoppade 2,35 som bäst och tog EM-guldet inomhus 2005.
Det är ett resultat vi bara kan drömma om idag.
I samma veva slog en ung Kajsa Bergqvist igenom och slog igenom med OS-bronset i Sydney 2000 innan hon fortsatte mot himmelska höjder, med ett VM-guld i Helsingfors 2005 som även gav henne bragdguldet.
Lägg till ett världsrekord inomhus på 2,08 från tyska Arnstadt 2006, som fortfarande gäller.
Idag är hon den enda höjdhoppare som är här.
Som förbundskapten.
Enda hoppet för framtiden
Jag har sett så många magiska svenska höjddueller att jag inte ens kan räkna upp dem alla.
Vid lilla inne-SM i Göteborg fick en publik på tusen personer se en av de våldsammaste höjdhoppsdueller jag upplever.
Det var Stefan Holm v/s Linus Thörnblad och båda hoppade 2,38.
Det hade räckt för ett VM-guld här i Budapest.
Idag har vi snart 19-årige Melwin Lycke Holm som det kanske enda hoppet för framtiden.
Han vann både SM-guldet Söderhamn och JEM-guldet i Jerusalem, men har ännu kvar att knäcka sin första drömgräns och ta sig över 2,20.
Han har mycket att leva upp till med en pappa som tagit både OS-guld och är en av få som passerat 2,40.
Den tyngden vill jag inte lägga på hans axlar, men krävs mycket om han ska ha samma utveckling som pappa Stefan.
På damsidan gick Maja Nilsson till OS-final i Tokyo och väckte ett visst hopp, men sedan dess har skador och elände slagit ut henne från mästerskapen.
Och store Fabian Delryd chockade med ett hopp på 2,33 för några år sedan, men sedan har kroppen sagt ifrån mot den typen av belastningar.
Jag har inga svar på varför det svenska höjdundret försvann.
Men jag vet att jag saknar det.
Speciellt efter en VM-final med helt perfekta förutsättningar, där man vinner på 2,36.
Italienaren Gianmarco Tamberi tog hem VM-guldet före amerikan JuVaughn Harrison på samma höjd.
Båda är lika med världsårsbästa.
Det är inga magiska höjder, utan höjder vi under en period var vana vid i ett Sverige där ribban låg rekordhögt.
Men kul att se Andreas Kramer lätt ta sig vidare till semifinal på 800 meter.
Han såg stark ut, trots att han laddade upp med en förkylning.
Imponerande också att se unge norrmannen Håvard Bentdal Ingvaldsen ta sig till final i den mördande konkurrensen på 400 meter.
Visserligen på tid, men ändå fruktansvärt imponerande av en 20-åring.
Redan i försöken slog han Johan Wissmans nordiska rekord på klockan stannade på 44.39.
Då var han bara sex hundradelar från tysken Thomas Schönlebes 36 är gamla europarekord.
Här kan Norge ha ännu ett världsfenomen på gång.
På onsdagen ska ju Jakob Ingebrigtsen springa hem sitt första VM-guld på 1500 meter.