Jag fattar inte vad jag har gjort

Thomas Johansson berättar om bragden i Australian Open

Alla väntade på att en hypernervös östgöte skulle inta Rod Laver Arena och sprida bollar över hela anläggningen.

Men det var först efter finalen som Thomas Johansson började skaka.

Och han nöjde sig med huvudet.

Det lär ta en vecka eller så innan 26-åringen inser att han har vunnit Australian Open.

– Om någon hade sagt att jag skulle vinna hela turneringen hade jag bett honom uppsöka läkare, säger han.

Det tog knappt tre timmar. Sedan var tio års väntan över, ett decenniums längtan efter en ny svensk Grand Slam-titel. Thomas Johansson stod plötsligt där på arenan i Melbourne Park och höjde en av tennisvärldens fetaste pokaler på ett sätt som svenska folket trodde att Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg hade delad ensamrätt på.

– Att ta emot bucklan kändes helt otroligt. Jag trodde inte att jag skulle få stå där en dag. Sådant där hade jag ju bara sett på tv tidigare. Jag fattar inte vad jag har gjort, säger Thomas Johansson.

Publiken misstänkte det. Svensken slog Marat Safin med 3–6, 6–4, 6–4, 7–6 efter att ha spelat sitt livs tennis i sitt livs match. Han brände visserligen sex breakbollar i första set, men när han väl hade fått ett grepp om matchen var ryssen uträknad.

Det hjälpte inte att Safin tvingade sin överman till tiebreak i fjärde set.

Thomas Johansson var starkast, tog ledningen med 5–0 och då var saken klar.

Började bli nervös när han ledde med 6–1

Först vid 6–1 började han visa tillstymmelse till nervositet. Det verkade som att han bett kärestan ta hand om hans nerver under finalen.

Hon såg, till skillnad från Thomas, extremt plågad ut.

– Det var jäkligt nervöst, säger Gisella Kaltennecker.

Först när Safin slog ut en lobb som gav Thomas Johansson tiebreaket, segern, den ofantligt stora titeln och den lika ofantliga prischecken på 5,5 miljoner kronor kunde hon pusta ut.

Hon skrek av glädje.

Tränaren Magnus Tideman skrek av glädje.

Ett femtiotal svenska supportrar skrek av glädje.

Thomas själv tittade upp mot läktaren, log, tackade Safin och domaren för matchen, tog på sig en torr tröja och slog sig ner i väntan på prisutdelningen.

Det var då de kom, huvudskakningarna.

Publiken och tv-tittarna väntade bara på att ATP-läkaren Per Bastholt skulle springa fram till svensken. Thomas Johansson såg mer eller mindre chockskadad ut.

– Det var så otroligt många tankar som gick genom huvudet. Det här är så stort, ja, en dröm som går i uppfyllelse. Jag trodde inte att det var sant och jag har nog fortfarande inte fattat det.

Spelar man sitt livs första Grand Slam-final borde man visa mer nerver än du gjorde. Var gömde du gummiarmen?

– Den hade jag redan stoppat ner i resväskan. Ha, ha, ha... Nej, det är klart att det var nervöst, speciellt så som matchen utvecklade sig. I fjärde set hade jag två breakbollar till 3–0. När jag inte tog tillvara på dem började jag fundera. Men jag försökte hålla huvudet kallt och koncentrera mig på mina egna servegame. Och när jag bara var en boll från matchen var jag så nervös, men jag gjorde mitt bästa tiebreak någonsin. Det stämde helt otroligt bra.

När Thomas Johansson till slut stod där på centrecourten som världens hetaste tennisspelare kunde han inte låta bli att snegla på namnen som är ingraverade på silverplattorna som täcker bucklans sockel.

Emerson, Laver, Edberg och Johansson

Roy Emerson, Rod Laver, Pete Sampras, Boris Becker, Stefan Edberg, Mats Wilander, Ivan Lendl, Andre Agassi, Guillermo Vilas, Jimmy Connors...

Vinnare, hjältar, legendarer.

Nu är han en av dem.

– Jag såg att det var väldigt trevliga namn – och nu ska mitt namn stå där.

Det är lite som finn fem fel. Det känns faktiskt så.

Thomas Johansson skrattar.

Han var inte lika glad när han kom till Melbourne för drygt två veckor sedan. Formen var inte var den borde. Han hade, som han säger, idiotförklarat den som sagt att han skulle vinna hela turneringen.

”Det här är en stor bonus”

– Absolut. Det här är en stor bonus. Det kan man lugnt säga. Jag kan inte förklara varför det har känts så himla bra, men när jag spelar min bästa tennis kan jag röra de bästa. Det känns så himla skoj. Skitskoj. Jag är tagen, vet inte vad jag ska säga.

Davidson, Borg, Wilander, Edberg – och nu Johansson. Den svenska Grand Slam-klubben växer.

– Ja, det är som jag säger, finn fem... ja, eller snarare finn ett fel. I morgon kanske jag börjar förstå, säger Thomas Johansson.

Thomas Johansson genomförde matchen i ett högt tempo, och fortsättningen blev lika intensiv. Prisutdelning, presskonferens, dopningsprov, telefonintervjuer, fotograferingar, dusch, ölbad i sjön vid träningsbanorna i Albert Park, ny dusch på hotellet, segermiddag på en italiensk restaurang inte långt därifrån och till sist en rejäl fest med de svenska fansen. Med tanke på att hela dagen gick i 200 knyck valde de rätt samlingsplats, baren Lotus.

– Jag ville fira med dem, bjuda igen. De har ju hjälpt mig i två veckor, säger Thomas Johansson.

Kunde du sova något natten före matchen?

– Ja, jag somnade klockan tolv och sov till kvart i åtta. Jag hade ställt klockan på halv nio, men då hade det redan börjat sprattla i benen.

Du har haft Gisella vid din sida under hela turneringen. Hon har rest med dig länge nu. Ska hon fortsätta med det?

– Det är jätteskönt att hon är med. Absolut. Men nu letar hon efter något jobb i Stockholm. Kanske inte heltid, utan deltid, så att hon kan fortsätta resa lite.

Kommer till Sverige tisdag morgon

När kommer du hem till Sverige nästa gång?

– Vi kommer att landa i Stockholm på tisdag morgon. Inför Davis Cup-matchen mot England ska vi ha ett träningläger i Salk-hallen. På söndag åker vi till Birmingham.

I dag är du nummer ett på den löpande världsrankingen.

– Det känns hur roligt som helst, att en gång få vara där. Det har alltid varit en dröm.

Har du någonsin mått bättre?

– Nej, det tror jag inte. Det är en helt otrolig känsla. Det känns verkligen som att en dröm har gått i uppfyllelse, klargör Thomas Johansson.

Han skakar förmodligen på huvudet när han säger det där.

Stefan Holm