Från ”wow” till ”jaha”

Karin Schmidt

Aftonbladet.se:s tv-krönikör Karin Schmidt: Imponerande – men också lite smaklöst

När jag tänker på OS-invigningar tänker jag maratonlidande i smaklöshet.

De kan liknas vid bakelser med grädden rinnande över kanten.

Man blir mätt vid första anblicken och ju längre in i bakelsen man kommer desto mer illa mår man.

Så i år hade jag tänkt att skippa kväljningarna och strunta i hela spektaklet.

Men så läste jag att Zhang Yimou skulle stå för regin. Han är mannen bakom bland andra “Flying daggers” och “Hero” som ju är vackra filmer med ett bildspråk som tilltalar mig. Så jag bestämde mig för att ge invigningen en chans.

Lite för puttinuttigt

Till en början kände jag: Wow!. Sjyssta fyrverkerier sprakade över Pekings himmel, gubbar flög genom luften och lyfte de glimrande OS-ringarna. Det bankades på stora trumman. En sådan uppvisning i synkroniserade rörelser har jag sällan skådat. Jag som tyckt att konstsim är imponerande fick tänka om. Det var som kommentatorn Jacob Hård uttryckte det: Massföreställningar kan dom.

Men sedan kom barnen, alltid dessa barn i invigningssammanhang. Då blir det för min del lite för puttinuttigt. Står det någonstans inskrivet i OS-stadgarna: OBS! Glöm inte de gulligulliga, sjungande barnen!!! Någonstans här tappar invigningen en del av mig. Men jag plockas snabbt upp av nästa moment då 897 (!) kineser sitter under tryckbokstäver som rör sig upp och ner i olika formationer en lång stund.

Wow blir ett...jaha

Till slut slår bokstäverna ut i fullblom och de många kineserna dyker upp ur bokstäverna och vinkar – hysteriskt leende. De har tränat i tio månader inför detta moment. Då förstår man att de är lite överentusiastiska när det är förbi.

Men redan nu, 30 minuter in i invigningen är jag mätt.

Grädden har börjat röra sig uppåt i kroppen. Wow blir mer jaha…Men det blir lätt så när man ska klämma in runt 5000 års historia på drygt 50 minuters show. Samtidigt är det ju rätt att visa landets historia och kännetecken. Om Tyskland är OS-värdar ska korvar flyga genom luften ackompanjerad av umpa-umpa-musik. Hur smaklöst det än är.

Men för att minska mättnaden lite hade jag föredragit att man hade öst på med fler flygbilder. I stället visades närbilder på blinkande män i kroppsstrumpor och lysande trumpinnar i rörelse. Det gjorde mig alldeles yr.

Men visst, man får lyfta på hatten för det arbete folket bakom cirkusen lagt ner, det är en imponerande föreställning.

Men till nästa invigning hoppas jag att barnen får sitta hemma i stället för att skutta runt som några gullighetsalibin på arenan.