Tog sig till OS med hjälp av sin döde far

Stefan Holm

Syskonen Fournel hedrar sin pappa i Rio

RIO DE JANEIRO. När OS-kanotisten Jean Fournel dog i cancer 1997 efterlämnade han en träningsdagbok som barnen skulle hitta långt senare.

– Det är det närmaste råd jag har fått av min far, säger Emilie Fournel, 29.

Nu tävlar hon i Rio de Janeiro, precis som sin yngre bror Hugues.

Jean Fournel var bara 20 år när han fick göra OS-debut i Montreal 1976, och det blev en minnesvärd tävling. Spelen avgjordes i hans hemstad och på K4 1 000 meter hjälpte han Kanada till semifinal.

För Jean var kanotsporten mer än ett intresse. Han levde för idrotten och träffade därigenom sin fru. Guylaine St-Georges, som hon heter, tävlade för Kanada i Panamerikanska spelen och skulle bli lika engagerad som sin blivande make.

Startade kanotklubb

Tillsammans startade de Pointe-Claire Canoe Club i Montreal, så det var ingen tillfällighet att även deras barn också blev kanotister. Klubben blev deras vardagsrum, platsen där de umgicks.

– De mer eller mindre föddes i en kajak. Jag paddlade, han paddlade, och vi bodde väldigt nära kanotklubben i Lachine, berättar Guylaine St-Georges.

Jean Fournel tränade sina barn när han själv inte satt i kanoten, men plötsligt rycktes han ifrån dem. OS-kanotisten drabbades av leukemi och dog 1997, 40 år ung. Emilie var bara nio år då, Hugues åtta.

– Det finns en positiv sida med allt negativt som händer i livet. Jag växte upp med min pappas bortgång och det gjorde mig starkare, säger Hugues Fournel.

Svensk pojkvän

Barnen paddlade sig vidare genom livet och skulle nå landslaget, precis som sin far. Emilie, som är tillsammans med svenske Europamästaren Anders Gustafsson, gjorde OS-debut i Peking 2008 och gör nu sitt tredje OS. Precis som i London 2012 har hon sällskap av Hugues, 28.

– De där ringarna har blivit en familjesymbol för oss. Det handlar inte bara om att vara olympier. Det handlar om att minnas vår pappa. Det var väldigt starkt under invigningen 2012, då vi gick in tillsammans och tänkte på honom, säger Hugues.

Till final på K2 200

I Rio tog sig Emilie till semifinal på K1 500 meter, men väl där blev hon sist i sitt heat. Hon får en ny chans under torsdagen, då hon tar plats i den kanadensiska K4:an för att paddla samma distans.

Det gick bättre för Hugues, som i par med Ryan Cochrane slåss om medaljerna på K2 200 meter. Duon var inte kvalificerad, men Kanada fick en extraplats veckan före invigningen sedan fem ryska kanotister stängts av från OS.

– Det var väldigt upprörande när min bror inte kom med, och sedan tog det den här vändingen. Att se någon man älskar få fullfölja sina drömmar är väldigt speciellt, säger Emilie Fournel.

Pappan med på resan

Trots att det har gått 18 år sedan pappan dog har han varit med på barnens resa mot världseliten. När Emilie tävlar bär hon alltid ett tävlingslinne som pappan använde under OS 1976.

Hugues har också med sig en gammal OS-tröja till tävlingarna, men han behöver inte ha den på sig när han tar plats i kajaken.

– Men vetskapen att den är med ger mig styrka, säger han.

”Lite av en övermänniska”

Inför OS i London hittade syskonen Fournel inte bara pappans kläder från OS 1976 utan också en träningsdagbok om förberedelserna. Allt låg samlat i en låda i källaren i deras farmors hus.

– Det är det närmaste vi kan komma vår far, nu när han inte är här och kan ge oss råd. Jag hade aldrig fört en sådan journal, men han vaknade på morgonen och skrev ner allt tills han gick och lade sig. Pulsen, allt han åt, nästan antalet steg han tog under dagen. Det är ganska imponerande, men för oss var han lite av en övermänniska. Han deltog i OS, han var brandman, han var välkänd inom sporten. Det är så många människor som har kommit fram till oss och berättat hur underbar han var, säger Hugues Fournel.

Källor: CBC Sports, The Star, Montreal Gazette, Ottawa Citizen, Global News.