Niva: Ber om att min favoritspelare blir utraderad i kväll

Erik Niva

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-06-21

brno. Det är fortfarande fotbolls­nationen som influerar och inspirerar oss, motståndet som får oss att minnas och som får oss att drömma.

Att möta England förblir ännu speciellt.

Att besegra dem är alltjämt lika storslaget.

Jag har träffat Leo Messi och Cristiano Ronaldo och alla de där, men jag har aldrig tidigare bett om en bild tillsammans med en aktiv fotbollsspelare.

Det går egentligen emot både den jag är och det jag jobbar med, men igår tillät jag ändå mig själv ett undantag.

I sisådär 20 minuter stod jag utanför en hotellentré och väntade på en gänglig 21­-åring med underbett, just för att han fått mig att känna saker jag inte brukar känna och göra saker jag inte brukar göra.

Och till sist kom ju också Harry Kane, ynglingen som redan är på väg att bli den mest ikoniske spelaren Tottenham Hotspur producerat under de 30 år som jag följt klubben.

Jag fick min bild och mitt lilla ögonblick i en sorts mental tidsmaskin.

För halvannan minut var jag tio år gammal igen, och låg hemma i mitt pojkrum och tittade tindrande upp mot väggaffischerna på Glenn Hoddle och Chris Waddle.

Många har koppling till England

Nu är jag ju medveten om att mitt eget förhållande till Tottenham är.... tja... ovanligt, men jag vet också att jag verkligen inte är ensam svensk om att ha vuxit upp insvept i den engelska fotbollen.

Även om den här U21-­generationen innehåller gott om spelare som gillar Real Madrid och Barcelona så är den alltjämt också välfylld av killar som använt Premier League som utgångspunkt.

Oscar Hiljemark, Alexander Milosevic, Ludwig Augustinsson, Oscar Lewicki, ­Robin Quaison och Patrik Carlgren håller alla på Manchester United i varierande ­utsträckning. Simon Tibbling och Victor Lindelöf Nilsson gillar Liverpool, medan Joseph Baffo har Arsenal som sin klubb.

Dessutom har såklart både John Guidetti och Kristoffer Olsson väldigt starka ­emotionella band till sina gamla Premier League­klubbar.

Några av dem har – bokstavligt talat – sett de mest välkända motståndarna spela ­oftare än de sett vissa av sina egna medspelare.

Snurrade snabbt

När Ludwig Augustinsson refererade till de engelska spelarna som ”lite överskattade” så snurrade citatet snabbt iväg på mediekarusellen, men till saken hör att han gjorde fällde omdömet mitt uppe i en utläggning om sin egen respekt för den brittiska fotbollstraditionen.

Vänsterbacken tillhör dem som fyllt helgerna med Premier League så länge han själv kan minnas. Han gillar verkligen tempot, intensiteten och framåtandan, och använde till och med det engelska begreppet ”a perfect match” för att beskriva hur väl hans egen fotbollssyn klickar den som finns på andra sidan Nordsjön.

Hans förbundskapten är en av dem som sett till att vi själva importerat och annekterat den.

När Håkan Ericson var ung såg han sin egen pappa gå i spetsen för motståndet mot Bob Houghton, Roy Hodgson och deras ­idéer. Sedan begick han en sorts fotbolls­ideologiskt fadersmord, korsade strids­linjen och gick själv över till den andra ­sidan.

Storstryk i Walsall

Åren har gått och tiderna har förändrats, men Håkan Ericson inspireras fortfarande av den engelska fotbollen.

För drygt två år sedan tog han med sig sju av dagens EM-­spelare för en träningsmatch i ett regnigt Walsall. De förlorade med 4–­0, blev både överkörda och utspelade.

Ericson insåg att den engelska landslagsapparaten försökte korrigera sin kurs, och såg ett värde i att delvis följa efter. Flera av lärdomarna han fick med sig hem den ­ dagen har han överfört till sitt eget lag­bygge.

När jag nu sitter i Olomouc och följer den engelska slutträningen gastar visserligen hjälptränarna på om tempo, men jag hör också hur förbundskaptenen Gareth Southgate uppmanar sina spelare att ”njuta av bollen”.

Den som väntar sig ett vilt tacklande, långt lyftande England kommer att bli förvånad i kväll. Även om de lider av att sakna passningsskicklige mittbacken John Stones i speluppbyggnaden så kretsar osedvanligt mycket numera runt kvicka små bollvrickare som Carroll, Pritchard, Ward­Prowse och Redmond.

Och så har de såklart den där otäckt målfarlige genombrottsdrasuten längst fram.

Sverige är också bra

När jag kommer tillbaka till Sverige kommer jag nog att rama in det där fotografiet på mig och Harry Kane, men jag har inga som helst planer på att åka hem snart.

Som fotbollsnation har Sverige alltid haft ett komplicerat förhållande till England. Länge satt vi fast i en form av undfallande beundran, för att sedan gå över till någon sorts överdriven självhävdelse.

Om de är överskattade?

Det spelar mindre roll, då det helt beror på vem som gör bedömningen. De är bra – tveklöst – men det är vi också.

Ikväll ska Ludwig Augustinsson bevisa att han spelar engelsmännens spel bättre än de själva, samtidigt som Håkan Ericson ska träda fram som en större fotbollsarkitekt än de som gav honom ritningen. Själv ska jag böna och be för att min absoluta favoritspelare blir nedplockad och utraderad.

Jag ser väldigt mycket fram emot det.