Bank: En utmaning att ta in fenomenet van der Poel

Nils van der Poel vann två OS-guld, alla frågade vad han skulle göra sedan.

Han ritade en dörr på väggen

med skridskon.

Ibland blir man kluven. Minns ni häromveckan, när Nole Djokovic gav sin första stora intervju efter vaccinhärvan i Melbourne? Den där han sa att det fanns vissa principer han var beredd att offra sig för, som liksom stod över chansen att bli krönt till historiens störste tennisspelare. Han hade kämpat ett helt liv för att bli bäst, men det fanns saker som vägde tyngre än det.

Plus: En toppidrottare som kunde tänka sig att stå upp för större värden, även om det kostade något.

Minus: Fajten han valt att ta var för rätten att bli poster boy mot ett vaccin som kan stoppa en pest som slår hårdast mot gamla och svaga.

Man kan inte få allt. Eller så kan man det, men då får man åka till Trollhättan.

En utmaning att ta in fenomenet

Nyss satt vi och skrek rakt ut när Nils van der Poel staplade negativa varvtider och spurtade hem ett OS-guld på 10 000 meter i Peking. Nu har han gett bort medaljen till Gui Minhai (poeten som skrev om att rita dörrar på väggen med sitt finger) genom Guis dotter Angela, en gest för att sätta ljuset på var han egentligen befann sig när han vann det där guldet.

Angela Gui och Nils van der Poel.

Det är en utmaning att ta in hela fenomenet Nils van der Poel. Jag kan inte vara den ende som letat efter en spricka i allt det duktiga, välformulerade, smarta, medvetna? Det är sådant ett liv med idrott lär en, antar jag: låter det för bra för att vara sant så är det sannolikt det. Och sporten vimlar av panegyrik kring stjärnor som sticker av det minsta lilla från mallen. ”Läser du böcker utan bilder? Berätta mer!”, ”Du är kritisk mot rasism? Spännande!”.

Nils van der Poel… ja, jag kan tycka att hans filosofiska guldmanual var en procent problematisk eftersom den framställdes som just manual. Men det är allt. Annars verkar han vara en fullkomligt unik kraft både med och utan skridskor på sina västgötska fötter.

Intressant att det händer just nu

I samma brinnande timmar som den geopolitiska kartan ritades om av en rysk despot (med Gui Minhai: Detta krig kom så plötsligt) pratar han om vad det gör med samvetet att veta att man som idrottare är en del av en propagandaapparat, att användas som nyttig idiot av en regim som kränker mänskliga rättigheter.

Det är intressant att det händer just nu, när Kina sitter lugnt och tyst i båten inför Vladimir Putins övertramp. Nästa gång kan det ju vara deras tur, i Taiwan. Testballongerna skickas upp i parti och minut, demokratiska fri- och rättigheter undergrävs, fri press förbjuds, minoriteter förtrycks, Hongkong piskas i bitar, Georgien eller Ukraina invaderas. Och så bjuds det in till idrottspartaj i Sotji, Moskva eller Peking.

Att ge bort en medalj är en gest, men varje gång en idrottare vågar göra något sådant blir det svårare för skurkstater att räkna med propagandasegrar, och tuffare för federationer eller idrottsförbund att blint förlägga mästerskap i antidemokratier. Fifa-presidenten Gianni Infantino tar emot en medalj av Putin – Nils van der Poel ger bort sin medalj till en svenskkinesisk dissident, som fängslats av den kinesiska staten.

Idiotisk fråga

Ska idrottare verkligen blanda sig i politiken?

Ursäkta, men… vad är det för idiotisk fråga.

Det är inte Nils van der Poel som gjort OS i Peking till en politisk fråga, det är inte han som gjort den olympiska idrotten problematisk. Allt han gör är att förhålla sig till en verklighet som IOK valt åt honom. Han använder sina skridskor till att rita ett förhållningssätt att stå ut med i en cynisk idrottsvärld.

När Peking öppnade dörrarna till reklamfilmen Vinter-OS gjorde de det under mottot ”Tillsammans för en gemensam framtid”. Det hade varit ärligare om de använt Gui Minhai:

Där isen och elden möts bildas en förgiftad källa och ett flöde

Lögner och dimma stelnar till en ondskefull jätte

Politiken fanns där hela tiden. Nils van der Poel är bara en idrottare som gör vad han kan för att försöka hantera det.