Så här TAIF-stolt har jag inte varit på evigheter
Det här kan vara klubbens viktigaste match någonsin
T-A-I-F du sköna, gänget med go.
Du stronga vita gröna, högst ska du nå.
Så inleds ”Knallen i Dackehallen”, den kanske mest spelade kampsången någonsin i Nelson Garden Arena, eller Dackehallen som vi ur-TAIF:are fortfarande föredrar att kalla den.
Det händer att jag spelar den här hemma när jag vill höja humöret, skrämma skiten ur vår pianospelande granne, eller bara påminna mig själv om att det som nu händer är på riktigt.
Med 35-års TAIF-erfarenhet i ryggen är det inte helt lätt att ta in det här. Knallarna har kommit med jämna mellanrum hela säsongen och de har hållit SHL-pamparna vakna om nätterna i några månader nu.
I kväll spelar mitt älskade gamla sketna Tingsryd, som jag har följt och älskat sedan jag lärde mig att säga ”rädd lajjjn åffsaajd”, en direkt avgörande kvalfinalmatch.
Mot AIK. I Stockholm. På Hovet.
Dra mig baklänges över Tadeusz Niedomysls nyskottade garageuppfart!
Tingsryds AIF har spelat stora matcher förut, tro mig, men jag vågar ändå påstå att kvällens match är den största sedan de där finfina åren på 60- och 70-talen.
Ja, kanske till och med den största i klubbens historia.
Personligen får jag ta mig tillbaka till tidigt 2000-tal, när Tingsryd var och nosade på en plats till kvalserien till elitserien, för att hitta något jämförbart.
Det var ett vansinnigt tryck i Dackehallen då, och gamla storheter som Leksand, Rögle och Skellefteå hade inte mycket att hämta.
Problemet var att klubben var lite väl ”kreativ” i sin skatteplanering, det hela slutade med en genant härva, degradering och så stod man där med den grönvita kepsen på sned och svansen mellan benen.
Själ och hjärta rakt igenom
För ett par säsonger sedan återvände Tingsryd till allsvenskan – men sejouren präglades av allan-ballan-värvningar. Plufsiga plånboksspelare och avdankade finländare var inte mycket att hålla fast vid där i bottenträsket.
Dagens TAIF-trupp däremot – det är själ och hjärta rakt igenom.
Sju spelare i truppen har Tingsryd som moderklubb, ytterligare fem har fostrats i byn, på hockeygymnasiet och i juniorlagen.
Som supporter känner jag mig hedrad när spelarna kastar sig för att täcka skott som om de precis tecknat en ny, lukrativ invaliditetsförsäkring.
Alla tar sitt ansvar
Jag blir varm och rusig när jag hör att amerikaner och kanadensare är först på plats i hallen, oavsett om det handlar om träning, match eller att städa upp efter julfesten.
En plats 6-8 hade gjort mig lyrisk, att de nu är framme i en direkt avgörande finalmatch mot AIK gör mig TAIF-stolt på ett sätt jag inte känt på evigheter.
Jag har till och med bestämt att min son, som kommer vilken dag som helst nu, ska döpas till Larry – efter klubbikonen Larry Pilut.
(Jag har bara inte berättat det för min sambo än).
Så, hur hanterar man då en sån här match, efter en säsong som redan överträffat alla förväntningar om och om igen, och där utgången innebär att man långt där borta, för första gången i mannaminne, kan skönja spel i SHL – som man egentligen inte är redo för?
Man går upp i molekyler.
Inför finalserien mot AIK gick jag mest runt och nynnade med i sången från den där grönvita kolibrin på min axel, nu kunde man njuta säsongen ut, se fullsatta matcher och allt extra som en ren och skär bonus.
Så fan heller.
Efter den första matchen nere i Tingsryd började jag få svårt att sova, efter match två och tre på Hovet köpte jag en spikpistol för att punktera däcken på huvuddomare Patric Bjälkanders bil.
Match fyra?
Det är helt svart.
Inför kvällens avgörande försöker jag hela tiden intala mig själv att vara lugn och harmonisk, nöjd och belåten oavsett utgång, att säsongen redan är en seger.
Men så tänker jag på TAIF-heraluar som Robin Olsson och Filip Owesson, på alla gånger jag tvingats titta nedåt och inte uppåt, på min gamle far och alla andra jämlikar som har stått och stampat i Dackehallen sedan 60-talet, och på alla svagsinta SHL-pampar som nu målat in sig i ett hörn så litet att de inte får plats med en enda jävla sittplats.
Stilen och lagprofilen, värd mer än gods och peng.
Häng med i ropen och höj på stopen – för vårat stronga hockeygäng.
Nu skickar vi ut AIK också.
TAIF!