Hemmaplan och överlägsen rutin från stora matcher avgjorde
CARDIFF. Det blev en superfajt ingen borde ha förlorat.
Men Joe Calzaghe vann över Mikkel Kessler och det är inget att säga om.
Hemmaplan och överlägsen rutin från stora matcher avgjorde.
Kessler och Calzaghe bevisade i natt att de är världens två mest underhållande boxare. Direkt från start satte de full fart för att plåga varandra med varierade slagserier i ett våldsamt högt tempo. Två obesegrade boxare som alltid dominerat sina tidigare matcher - nu skulle en av dem tvingas till underkastelse.
Ingen av dem var underlägsen – en var aningen bättre och smartare i den absolut bästa boxningsmatch som jag sett live.
Kessler gjorde en mäktig insats. Han svarade upp på alla Calzaghes attacker på ett sätt som ingen annan klarat den senaste tioårsperioden. Att Kessler nu har en förlust i bagaget är naturligtvis tråkigt för honom, men det betyder nog inte särskilt mycket eftersom den här matchen snarare förstärkte stjärnglansen i hans namn.
Jag har självklart mött reaktioner för att jag i min förhands kallade nattens fajt för århundradets match. Jag "måste ju ha glömt" exempelvis Oscar De La Hoya-Floyd Mayweather tidigare i år och det kommande decembermötet mellan Mayweather och Ricky Hatton. Inte alls. Min poäng är att Calzaghe och Kessler hade varit enormt mycket större stjärnor om de hade varit amerikaner.
Buade genom hela nationalsången
Är ganska övertygad om att Calzaghe de senaste åren hade rankats etta på kilo för kilo-listan. Som icke-amerikan underskattas alla oavsett meritlista. När Calzaghe skulle upp mot Jeff Lacy hävdade väldigt många att walesaren skulle "avslöjas", men den tidigare obesegrade amerikanen Lacy var chanslös.
När Michael Buffer annonserade att ögonblicket världen väntat på var inne och kallade Mikkel Kessler till ringen bröt ett intensivt buande ut. Medan Joe Calzaghe naturligtvis leende dansade in till öronbedövande jubel. Det som skulle varit Danmarks nationalsång blev en helt annan. Genom hela presentationen av Kessler buade publiken.
Vad annat kunde man vänta av en publik i Cardiff?
Efter några kvällar här har mina fördomar om trist kolgruvestad fullständigt kommit på skam. I de gamla bryggerikvarteren frodas frosseri och skörlevnad. Inte någon annan stans i världen har jag sett så mycket slampigt exponerad kvinnohud, vit utan sol, som här. Få platser jag varit på har erbjudit lika många barer på lika liten yta. Cardiff är en levande stad, en stad som inte vill ha tråkigt.
Calzaghe – den bäste
Tråkigare än allt annat vore att ikonen Joe Calzaghe skulle förlora mot en här helt ointressant dansk.
Därför var publikens agerande precis det man kunde tro den om. Speciellt efter att på väg till stadion sick-sackat sig mellan horder av öldrickare ute på festgatan St Marys Street och dess bartäta sidogator. Men publiken, hur osportslig och högljudd den än är, avgör aldrig en boxningsmatch. När boxarna väl står tå mot tå inne i ringen riktas all koncentration till motståndarens rörelser. Alla sinnen skärps till att garantera sin egen överlevnad och hälsa. I det läget spelar det ingen hur mycket eller vad drygt 50 000 åskådare skriker.
Joe Calzaghe visade än en gång att han är den bäste super mellanviktaren det senaste årtiondet och kanske även genom tiderna. Uppkomlingen Kessler var den siste han behövde slå för att odödliggöra sin legend i Wales och boxningshistorien. Nu går han upp till lätt tungvikt för att utmana Bernard Hopkins och kanske någon match till innan en bländande karriär avslutas.