Krönikörernas 2008

Stefan Alfelt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-24

”Våldet i sig är inte ett hot mot sporten”

Satt på Råsunda och hann tänka tanken vad vitsen med fotboll är om bomb- och stenkastande fånar ska göra fester, som AIK–Hammarby borde vara, till slagfält för sina egna adrenalinkickar.

Insåg sen att det sämsta vi journalister kan göra är att upphöja idiotin till något det inte är. Våldet i sig är inte ett hot mot sporten.

Brottslingar är ett jobb för lagstiftare och poliser. Idrottsklubbarnas jobb är att vända tiden tillbaka till naivitetens tid då enda anledningen till att man gick på idrottsevenemang var för att man ville ha roligt.

En svunnen tid? En dröm förlorad för alltid? Nja, kanske inte.

Jag återupplevde idrottens själ lite oväntat tre veckor efter det bedrövliga Stockholmsderbyt – på baseball i Chicago!

Trots att jag aldrig någonsin, annat än möjligen under Oktoberfestivalen i München, sett så många mänskor dricka öl och sprit en fredag eftermiddag (matchen började 12.20) var stämningen helt fantastisk bland de 40 678 åskådarna.

Det var familjer, unga, gamla, öldrickare, korvätare, turister, fanatiska fans, årskortsinnehavare, folk som köpt sina biljetter på gatan (som jag), veteransupportrar som fortfarande drömde om en titelsäsong (som min bänkgranne som följt Cubs i 60 år men som inte vågade tro på ett nytt mästerskap 100 år efter det senaste) – hela spektret av olika åskådare förutom en oerhört viktig sak:

Ingen hatade.

Fullsatt varje dag – inget hat

Att det i USA inte förekommer organiserade eller oorganiserade supporterresor till bortamatcherna är en stor anledning. Man fyller läktarna med ”sina egna” plus några tillfälligbesökare och då försvinner krigstillståndet helt naturligt.

När jag besökte det fullsatta Wrigley Field var det tredje dagen i rad som Cubs tog emot Brewers på hemmaplan. Fullsatt varje dag. Inget hat. Inget våld. Inga maktdemonstrationer från polisen. Fast bara därför att det inte behövs.

Hade huliganproblemet börjat dyka upp i USA är jag övertygad om att ingen sagt att det skulle vara klubb-

arnas sak att fixa det. Polis och domstolar hade slått till snabbt, hårt och skoningslöst mot ligisterna.

USA vill behålla sin idrott som en fest för de breda massorna.

Ibland undrar jag om vi verkligen vill det också.

FAKTA

ÅRETS VÄRSTA

För första året sen 1982 såg jag under året inte en enda proffsboxningsgala någonstans i hela världen och lider därför av svår abstinens. Förnuftsmässigt borde företeelsen vara totalförbjuden, upplevelsemässigt slår en bra gala alla andra idrottsevenemang.

ÅRETS IDROTTARE

I världen: Usain Bolt. Hans suveräna uppvisning i världens mest utbredda sportgren i OS var otrolig. Alla i hela världen har provat hur snabb man är på korta sträckor. Bolt är outstanding genom alla tider.

I Sverige: Nicklas Lidström

Utsågs till NHL:s bäste back för sjätte gången – han har fått James Norris Memorial Trophy alla säsonger utom två från 2000/2001. Vann Stanley Cup för fjärde gången med Detroit. Vi snackar superstjärna.

ÅRETS FLOPP

I världen: Brottningssporten

Inte för att Ara Abrahamian verkligen blev så bortdömd som alla svenskar vill tro utan för att sporten alltid varit på det här viset. Domare och pampar är självcentrerade oduglingar i en bedömningssport ingen längre begriper.

I Sverige: Linus Thörnblad

Det gör ont i mig, för jag tycker riktigt bra om Linus som person, men hur kan någon som egentligen är så bra bli så dålig varje gång det verkligen gäller?

ÅRETS LÄSNING

Det mesta som Erik Niva skriver.

I en tid när man inte kan undgå att matas med händelsenyheter i varenda tidning och livesända fotbollsmatcher så fort man slår på en tv är det underbart att få koppla av med Eriks välskrivna berättande reportage med annorlunda vinklar från hela världen.

ÅRETS CITAT

Fredrik Jensen är en oslipad diamant. Tja, oslipad är han åtminstone.

Trelleborgstränaren Tom Prahl om sin tunge anfallsspelare.

ÅRETS FILM/TV

Quantum of Solace

Tyvärr i mycket negativ bemärkelse. 2008 dog Bondfilmen – som jag älskat sen Dr No släpptes 1962 – för mig. Action in absurdum, meningslöst våld, handling mindre än noll och ingen finess över huvudtaget. Ge mig tillbaka humorn, de klassiska replikerna, förfiningen och prylarna eller lägg ner för gott.

2009 ÅRS STÖRSTA IDROTTSUPPLEVELSE

Handbolls-VM för herrar 18 januari till 1 februari.

Äntligen ska Sverige ta steget upp i den yppersta eliten igen. Det kan faktiskt gå. Sverige har så många bra spelare som bara väntar på att ta det sista steget för att utmana om guldmedaljerna. Hade dessutom Marcus Ahlm tänkt om hade det sett ännu bättre ut.

5 HÖJDARE FRÅN ÅRET SOM GICK

1. Chicago Cubs–Milwaukee Brewers i Chicago

Okej, jag ska erkänna att jag gick efter halva matchen och såg dess historiska upplösning på en krog. Något för mig obegripligt hände som inte hade hänt på 38 år. Geovany Soto slog en three-run homer i nionde inningen och grejade övertid. Det var inte upplevelsen för mig.

Upplevelsen var att kunna vara på en match med 40 000 åskådare och bara se två poliser. Som dessutom stod och snackade som om de hade råkat stöta på varandra på väg till något annat. Folk drack massor av sprit på krogarna runt Wrigley Field men stämningen på matchen var enbart positiv. Jag njöt.

2. Sverige–Polen, EM-kvalhandboll i Lund

Ett nytt landslag föddes under Staffan Olssons och Ola Lindgrens känsliga ledning. De två handbollslegenderna visade att de som förbundskaptener har modet och fingertoppskänslan att satsa på helt oprövade talanger oavsett hur viktiga matcherna är.

Man ska naturligtvis vara försiktig med att dra allt för stora växlar på en enda match men det kändes väldigt mycket som en pånyttfödelse för svensk landslagshandboll. Förbundskaptenernas meriter får alla att lyssna och då kan ett nytt storlag formas snabbare än väntat.

3. Henkes leende

Jag är absolut inte något innebandyfan men det var faktiskt väldigt roligt att se Henrik Larsson efter hans debut i högsta serien. Jag har bara sett honom lika glad en gång tidigare och det var efter att han vänt Champions League-finalen i Paris 2006 till seger för Barcelona över Arsenal.

Henkes leende övertygade åtminstone mig om att snacket om att han inte kan kombinera innebandy med landslagsfotboll bara är fånigt snack. Han kommer alltid att vara ett fysiskt praktexemplar och 37 år gammal är det bara motivation som avgör hur bra han är. Oavsett vilken sport det handlar om.

4. Malmö–Leksand, hockeyallsvenskan

Absolut inte för matchen som matchs skull. Den var snäppet bättre än medioker, inte ett dugg mer. Men efter att ha följt Mif (jag säger fortfarande alltid Mif när jag pratar om Redhawks) från att de gick upp i elitserien och framåt var det ett lyft att få se laget spela i en hypermodern arena av absolut högsta klass.

Det tråkiga var att man inte kunde låta bli att tänka tillbaka på tiden då Malmö hade en kass arena och i stället ett lag av absolut högsta klass. Percy Nilssons engagemang är fantastiskt men just nu får han oförskämt lite betalt tillbaka för det av sina så kallade lirare.

5. Mikkel Kessler–Danilo Häussler

Tyvärr inte på plats, men via dansk tv kunde jag uppleva årets snabbaste slagkombination när danske superstjärnan Kessler manövrerade ut sin tyske motståndare med en blixtrande snabb höger-vänster-höger-kombination som fick Häussler att helt tappa garden. Knockutslaget var bara att skicka iväg i ett totalt ogarderat ansikte.

Hur brutalt det än är kan jag inte se annat än skönhet i en så förfinad och skicklig idrottsprestation. Att boxas är inte så lätt som många tror. Den starke vinner inte alltid. Det är den komplicerade kombinationen av en mängd kvaliteter som gör mästare. Mikkel Kessler är bäst.