Wimbledon är en spegel- bild av hela Storbritannien
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det börjar redan på tunnelbanestationen Southfields.
Man kliver av på perrongen, rakt ner på en grön tennisplan.
Utanför ser man den evighetslånga kön till turneringen som inte liknar någon annan.
Wimbledon.
Wimbledon. Ingen pralin i asken av märket Nostalgi är så välsmakande och späckad med känslor och minnen. Inte minst för oss svenskar som tronar på minnen från fornstora tennisdagar.
Wimbledon. Om tio dagar är det dags igen, dags för den turnering som är så mycket mer än enbart tennis, så mycket mer än bara sport.
Wimbledon. På många sätt en spegelbild av det Storbritannien jag kommit att älska, men också av dess skuggsidor. Jag bevakade turneringen 1999, då jag var London-korrespondent. Förutom Jonas Björkman och hans partner i den mixade dubbeln, Anna Kournikova, var det få spelare som lyckades väcka tidningens intresse på allvar.
Hårda krav på pressen
Likväl var jag tvungen att lägga två timmars restid varje dag på att åka dit – bara för att registrera ackrediteringen. Den är journalistens biljett in på pressläktaren och till Wimbledon är de hårdaste hårdvaluta. De medier som inte utnyttjar sin ackreditering blir utan nästa år. Alltså var det bara att ta District line mot Wimbledon, dag ut och dag in. Alla tankar på klagomål kom också av sig när jag gick förbi kön med de väntande, de tältande, de biljettlösa, de lottlösa. Tennis-älskare som skulle gjort vad som helst för att gå få låna min bricka och komma in.
Komma in och se världens bästa tennisspelare. Matcherna med Graf, Davenport, Sampras, Agassi och de andra giganterna i vitt. Komma in och uppleva dramat då 16-åriga Jelena Dokic slog ut Martina Hingis. Komma in och se Anna Kournikova som fyllde både sin lilla klänning och läktarna till bristningsgränsen. När hon en dag halkade och visade den flämtande skocken män underbyxorna hade The Sun den smakfulla rubriken ”Hornykova”.
Jag fick också komma in och se överklassen med sina picknickkorgar för 50 000 kronor styck, fick smaka på den berömda champagnen och jordgubbarna, vara road gäst i den overkligaste av verkligheter.
Wimbledon var även det mest välarrangerade mästerskap jag dittills bevakat. Alla spelare måste komma till presskonferens. Alla intervjuer skrivs ut och läggs i reportrarnas postfack. En studieresa rekommenderas för somliga fotbollsspelare och ledare. Ingen nämnd, ingen glömd...
Regnet var stressande
Där var också regnet, naturligtvis, de långa tidsödande avbrotten. En regnig dag blev stressen lite väl stor. Denna dag skrev jag, utöver tennisen, om en fredsmarch på Nordirland, ett mord, fotboll, min nöjes-spalt, en pressträff med Eurythmics och paret Beckhams bröllop. Dagen efter var jag helt sänkt och när en redigerare (de som gör tidningen) ringde upp för att be mig om ursäkt - han hade glömt att sätta dit mitt namn på bröllopsartikeln – var jag tvungen att gå och lägga mig. Sådant kan knäcka oss egenkära skribenter även i piggt tillstånd.
Ropade och grät
Men, för att återvända till Wimbledon, mitt största minne därifrån utspelar sig inte på den fina pressläktaren. Inte alls. Det är från en flottig vägkrog, på sommarsemester i Sverige. En gammal tv skrällde ut 1980 års final i Wimbledon och hela stället stod still när Björn Borg besegrade John McEnroe och stod som vinnare för femte året i rad. Alla ropade, alla kramades, någon grät. Jag var sju år och stod storögd, andlös, mållös. Där var matos och inrökta trådgardiner, allt mycket långt ifrån centrecourten, jordgubbar och champagne.
Men det var Wimbledon. Det var verkligen Wimbledon.