Svenskarna kvar i samma hjulspår - men han bröt trenden
PYEONGCHANG. Dario Cologna bröt OS-trenden.
Alla tidigare olympiska mästare i längdspåren har stått över Tour de Ski.
Men världens kanske mest kompletta skidåkare vann både touren och OS-guld, vilket är imponerande.
Svenskarna däremot bekräftade det vi redan konstaterat - de räcker inte ända fram.
Vi hade efter de fem första distanserna i OS en klar trend. Alla guldmedaljörer hade en gemensam faktor: ingen av dem hade i vinter deltagit i Tour de Ski.
Flera av de som körde touren – Heidi Weng, Alex Harvey, Martin Johnsrud Sundby, Ingvild Flugstad Östberg för att nämna några – har antingen haft det tungt eller inte nått sin absoluta toppnivå.
Stjärnfallet under jul och nyår fick mig att föreslå en förändring att ge Tour de Ski mästerskapsstatus vartannat år på bekostnad av ett världsmästerskap.
Under OS har den tanken fått mer näring.
Vi vill se ett mästerskap där varenda åkare har depåerna fyllda till max, den mentala inställningen som ett hungrigt lejon och en fysisk status utan slitna fibrer.
Men så kom skidåkaren som visade att det går att hantera både och.
Som Charlotte Kalla
Dario Cologna har kommit tillbaka efter två trassliga år med skador och han vet exakt vad hans kropp behöver för att spetsa egenskaperna inför ett mästerskap. Lite som vår egen Charlotte Kalla.
Jag ser Dario Cologna som en av världens mest kompletta åkare de senaste åtta åren. För att ge en vidare bild av hans kompletta egenskaper har han även OS-guld på 15 km i klassisk stil 2014 och i fri stil 2010. Han var tvåa efter Johan Olsson i den klassiska femmilen i Val di Fiemme 2013 trots ett fall. Han är ändå bara 31 år, har ett hjärta som pumpar enorma mängder blod och en förmåga att underkasta sig hårt arbete. Schweizaren, som är född i den lilla vackra byn Santa Maria Val Müstair på 1375 meter över havet, kommer kunna ta guld på femmilen också nästa helg.
Vi talar om att det skett en farthöjning de senaste åren inom skidåkningen och den har Dario Cologna varit med på. Trots sin enorma distanskapacitet har han en fin högstafart och explosivitet. Det är alltid svårt att mäta när tiderna är beroende av yttre förhållanden och banans profil.
En spaning bakåt i tid ger ingen indikation, vilket det hade gjort i till exempel friidrott och simning, men ändå för att ge en viss bild.
Det snabbaste mästerskapsloppet i fristil (herrar) över 15 kilometer de senaste 13 åren gjorde Dario Cologna 2010.
Han var ute 33 minuter och 36 sekunder i vackra, fasta förhållanden. Banan här i Pyeongchang krävde ytterligare sju sekunder av schweizaren.
Bäste svensk Marcus Hellner, åtta, var 38 sekunder efter. Bakom honom hade Calle Halfvarsson en minut upp till segerplats och Daniel Rickardsson kom på elfte plats medan Jens Burman gled in som 19:e man.
Vi kan se det positivt: det var en bra svensk laginsats vilket känns som en lättnad inför stafetten.
Svenskarna har halkat efter
Calle Halfvarsson är tillbaka fysiskt och mentalt och har hanterat den svåra utmaningen som OS varit för honom. Han öppnade hårt, åkte kraftfullt med bålstabilitet som en fura i de djupa skogarna i Dalarna, men kroknade till slut. Men Calle Halfvarsson var där och gav det en chans, han gjorde vad kroppen höll för och är tillbaka på banan.
Marcus Hellner, som var fyra på distansen 2010 och på VM 2015 gjorde en stabil insats och hade med en modigare öppning kunnat slagits om en pallplats.
Men vi kan också bekräfta det vi tidigare konstaterat: de svenska herråkarna har halkat efter den yttersta täten.
Det är ett något tilltufsat lag, möjligen är åkarna aningen tagna av insikterna om att de är ifrånåkta.
Jag tror inte att de svenska herrarna tränar för lite, debatten har delvis handlat om det i veckan. Men kanske har till de inte gjort allt rätt.
I tider där privatsatsande Charlotte Kalla går en egen väg för att klara längdåkningens nya krav på större möjlighet att åka på mixat bränsle (anaerobt/aerobt) så är känslan av att herrlaget stått kvar och stampat i gamla hjulspår.
Det är dags att växla upp, tänka om och våga bryta ny mark.