Wennerholm: Synd att en skandal snodde rubrikerna

Mats Wennerholm

OSLO. Vilken gala det blev på Bislett i Oslo.

Det kändes nästan synd att en präktig skandal snodde rubrikerna.

Ett av damernas hinder var inställt på herrhöjden 91,4 centimeter - femton centimeter högre än vad det borde ha varit.

Det ska inte få hända på den här nivån.

Jag har sällan sett så förvånade tjejer som på 3 000 hinder, när det plötsligt stod ett totalt oväntat hinder i vägen.

Några tjejer tvärbromsade, andra fick klättra över.

Och trots att de skrek, pekade och viftade så dröjde det tre varv innan en av funktionärerna fick fart och sänkte hindret till rätt höjd - som är 76,2 centimeter för damerna.

Men bara ena sidan.

Ja, det var nästan parodi och en Norgehistoria svår att skratta bort.

Nu är det inte första gången det händer i ett hinderlopp för damer och knappast den sista heller.

Men i en Diamond League-tävling?

Nej, då är det en arrangörsskandal av bibliska mått.

Si och så svenskkväll

Annars går det inte att få bättre friidrottskvällar än den i Oslo.

En sammetslen sommarkväll, där temperaturen höll sig stadigt en bit över 20 grader.

Det är något man får uppleva vart tjugonde år ungefär på de här breddgraderna.

Jag hade hoppats på en stor svenskkväll, men det blev väl lite si och så med den saken.

Att nya höjdsensationen Fabian Delryd skulle stanna på 2,20 i herrarnas höjd hade jag inte räknat med, även om jag var lika säker på att han inte skulle vara i närheten av sitt nysatta personliga rekord på 2,33.

21-åringen från Täby gjorde sitt livs första Diamond League-tävling och mötte motstånd han bara kunde drömma om för en månad sedan.

Nu var dagsformen också helt försvunnen och han rev ut sig redan på 2.25. Men han är definitivt en erfarenhet rikare.

Daniel Ståhl vräkte i väg diskusen 67,04. Säsongens näst längsta kast.

Ståhl och Lindh besegrade

Ändå räckte det bara till en tredjeplats, vilket visar hur mördande konkurrensen är i herrarnas diskus numera.

Litauens Andrius Gudzius, som lurade Ståhl på VM-guldet i London förra sommaren, vann med ett kast på 69.04.

Lovisa Lindhs 2:02.49 var långt ifrån hennes 1.59,23 på samma banor i fjol, då hon fick sitt stora genombrott.

Men trots tiden och trots att hon kom sist, kom hon leende in i mixade zonen efteråt. Glad över att vara tillbaka och nöjd med att ha klarat EM-kvalgränsen med en hundradel i årets första tävling på 800 meter.

Så kan man också se det. Små marginaler är också marginaler.

Men den som imponerade mest var nog Angelica Bengtsson. Där har det definitivt hänt saker sedan Peter Widén tog över som tränare.

Jag är tämligen säker på att hon kommer ta tillbaka det svenska rekord Michaela Meijer snodde när hon hoppade 4,71 i fjol.

I övrigt?

Det är svårt att inte smittas av det norska självförtroendet och framåtandan.

Där finns det definitivt inga hinder som står i vägen.

Det ramlade in ett par, tre nya norska rekord den här kvällen och norrmännen har gjort den gamla svenska paradgrenen 400 häck till sin numera. Karsten Warholm snodde Sven Nylanders nordiska rekord vid galan i Rom senast då han sprang på 47,82.

Och löparfamiljen Ingebriktsen bara fortsätter att imponera.

Sjuttonåringen Jakob är hela Norges nya kelgris och han sänkte sitt personliga rekord på 1 500 meter till 3.36,06 den här kvällen.

Med tre hela sekunder och en bit under det svenska rekord Johnny Kroon fortfarande håller efter 33 långa år. Satt här i Oslo för övrigt och av en Kroon som då var 25 år. Det ger lite perspektiv på den här norska talangen, som anser att han kunnat springa på 3.33 med lite draghjälp.

Jag hade väntat mig en jublande glad sjuttonåring, men när det gäller familjen Ingebriktsen kan vad som helst hända.

Han var mest upprörd över att fick vara hare åt de äldre löparna och göra loppet själv.

Det säger det mesta om inställningen i friidrottslandet Norge just nu.