Niva: CL är fucked up – men vi måste fortsätta bry oss

Det är inte min tid, men jag måste leva i den ändå.

PSG-Barcelona. Arsenal-FC Bayern. Real Madrid-Napoli.

Det är inte min fotboll, men det går att hitta ljuspunkter i Champions League likafullt.

Så vart tar vi vägen härifrån?

Åsikter går i vågor, och i höst har det – äntligen – blivit en vedertagen sanning att Champions League är en djupt dysfunktionell turnering.

Jag kan vara lite förvånad över yrvakenheten, men antar att Zlatan Ibrahimovics oändliga titeljakt och Malmö FF:s äventyrsresor varit träden som skymt kalhygget för marginalintresserade svenskar.

Men försenad eller ej, motreaktionen är både sund och relevant.

Den europeiska toppfotbollen har varit urspårad i sisådär 20 år. Alla analyser, alla diskussioner, all kritik – och för den delen alla hyllningar – måste utgå ifrån den självklarheten.

Men nu då?

New York mot Dubai i framtiden

Ni som egentligen mest bara vill se skickliga storlag spela jämna matcher mot varandra behöver inte oroa er. Champions League kommer ju att reformeras så att det blir mer Manchester United och mindre Ludogorets framöver, och med tiden lär vi nog hamna i ett läge där de europeiska bjässarna spelar hisnande matcher mot extremt stjärnstarka lag från New York City FC, Guangzhou Evergrande och Al Ahly Dubai.

Ni kommer snabbt att lära er att gilla det, ni kommer att få ert.

Det är värre för oss andra, för oss som fortfarande klamrar oss fast vid idén om en fotboll med andra avsikter och större social signifikans än andra underhållningsindustrier.

För egen del har jag slitit med det här hela mitt yrkesliv. Går det överhuvudtaget att fortsätta bry sig? Funkar det ens att jobba med något man känner så stark hatkärlek inför?

Och jo, det gör det – det måste göra det – helt enkelt för att jag inte tror på att kapitulera och överge det som en gång har betytt så mycket. Jag tror inte det är rätt väg för nedslagna amerikaner att emigrera till Kanada på andra sidan presidentvalet, jag tror inte att vi förbättrar fotbollen genom att bojkotta den.

Enklast vore såklart att släppa taget om hela den internationella karusellen, att nöja sig med sin lokala klubb alldeles oavsett om den spelar i Allsvenskan eller sjättedivisionen. Jag har all förståelse i världen för de som väljer den vägen, men mitt eget problem i sammanhanget är att jag alltid velat något mer, någon annanstans.

Ge mig varenda jävla utjämningsmekanism som finns!

Ända från barndomen högt där uppe i norr har fotbollen varit min biljett ut i världen, mitt sätt att upptäcka den och begripa mig på den. Min övertygelse är att fotbollen är den bästa gränsöppnare som överhuvudtaget finns, och därför funkar det inte för mig att bara låta den ta slut vid kommun- eller nationsgränsen.

Jag är kvar ute på det storvulgära tivolit, och gör allt jag kan för att hitta mina egna små andningsfickor där.

Personligen ser jag ju inte egenvärdet i den oändliga jakten på tillväxt inom den så kallade fotbollsindustrin. Helst skulle jag vilja att hela svulstigheten reglerades på alla upptänkliga sätt – ge mig stopp för ägarvinster! ge mig lönetak för både spelare och journalister! ge mig varenda jävla utjämningsmekanism som finns! – men är mycket väl medveten om att inget i den riktningen kommer att ske.

De senaste fem åren har jag istället gjort en riktad ansträngning för att lyftas av allt det jag fortfarande gillar i fotbollen snarare än att fastna i de aspekter jag kommit att avsky.

Det går, det funkar. En fotbollsförening definieras inte av sin ägare mer än en nation kan likställas med sin president, och det finns inte mer än ett par, tre klubbar därute som jag verkligen känner mig uppgiven och likgiltig inför.

Sällan är det heller lika enkelt att hitta entusiasm som just här och nu. Någonstans gillar jag upprepningshumorn i att Arsenal ska möta Bayern München och att PSG stöter på Barcelona. Och så San Paolo med vittring i returen mot Real Madrid, Dortmunds offensiv som rusar mot Victor Nilsson Lindelöf, Sevilla eller Leicester som ska bryta ny mark... Hell yeah.

Exploaterande jävla monstrum

Första slutspelsrundan är den mest aptitliga delen av vilken idrottsturnering som helst, och efter höstens träligheter misstänker jag att den här lottningen på sina ställen kommer att målas upp som någon typ av kontringsslag, en påminnelse om hur förträfflig Champions League-fotbollen egentligen är.

Well, både och.

Den är vad den är, och det finns ingen anledning att låtsas något annat. Den är ett exploaterande jävla monstrum som rör sig i fel riktning och som pumpas runt av fel anledningar – men den rymmer ändå en enorm mängd ambitioner, en extrem koncentration av skicklig yrkesmän och en spelkvalitet som helt saknar motstycke.

Skiten är fucked up. Det går att hitta sätt att leva med den ändå.