Wennerholm: Svensk seger men var fanns kampen?

Mats Wennerholm

Sverige vinner Finnkampen både på dam- och herrsidan.

Fint, bra och ett gott betyg åt den svenska bredden och Kajsa Bergqvist åkte i vattengraven för första gången.

Men var fanns kampen?

Det är vassare armbågar i en svensk valrörelse än i Finnkampen numera.

Nu blev det inte ens spännande, då båda kamperna var avgjorde redan inför avslutande 1500 meter. Det blev inte minsta knuff eller gruff, när nya stjärnan Andreas Almgren spurtade hem sista svenska segern den här helgen.

Ja, det blev svensk kross med seger även i de båda ungdomskamperna.

Men någon kamp blev det aldrig, inte ens i de enskilda grenarna.

Det är ju inget nytt att Finnkampen tappat det som gjorde tävlingen glödhet en gång i tiden.

Det som sålde ut både Olympiastadion i Helsingfors och Stockholm varje gång det var dags framåt höstkanten.

Jag påstår inte att det var bättre förr, men jag saknar den Finnkamp som en gång var ett kallt krig på samma sätt som när USA mötte Sovjetunionen.

Det var en mindre nordisk variant, men det var strid om varje millimeter och de flesta medel tillåtna.

Så sent som 1992 diskades samtliga sex löpare på 1500 meter efter ett lopp som var lika mycket brottning som löpning.

PLUS: Så röstar allsvenska spelarna i valet 2022

Hatet är historia sedan länge

Jag var själv på plats i Helsingfors den gången och såg allehanda skräp hagla in när Patrik Johansson sprang ärevarvet.

Till slut fick en svensk ledare ta honom av banan, för att inte reta upp publiken ytterligare.

Idag vore det ett omöjligt scenario.

Lika mycket som de slagord som marknadsförde Finnkampen i Stockholm 1994, då glöden redan börjat falna.

”Vi mot dom” stod det på affischerna i tunnelbanan och på stan, en omöjlig formulering idag.

När vi skriver 2022 presenteras landskampen med ett stort hjärta i de båda landslagens färger.

Det säger något om den samtid vi lever i, med nya värderingar och kramkalas efter varje gren.

Det är naturligtvis rätt väg att gå, även om jag saknar den gamla antagonismen som fyllde alla med adrenalin och gjorde att det kokade över med jämna mellanrum. Jag måste erkänna att jag gillade det, men det är väl en generationsfråga.

Men det där hatet som pyrde och gödde den här landskampen från början är historia sedan länge.

Finnkampen ställdes till och med in i flera år på 1930-talet, då kamperna blev FÖR tuffa.

Klassikern lever vidare

Det var efter Finnkampen inför utsålda 14 000 på Stockholms stadion 1931 och ett 800-meterslopp som gått till historien.

Svensken K-G Björck vittnade efteråt om att han knuffats in på innerplan, fått två slag i mellangärdet och ett i nacken av finländaren Mickelsson.

Publiken var i uppror.

Och på banketten efteråt överraskade den finske förbundsbasen Urho Kekkonen, senare legendarisk finsk president, med att landskampen skulle ställas in på grund av den upphetsade stämningen.

Så blev det också.

Det späddes också på av att svensken Sigfrid Edström, enligt finländarna, fick nationalidolen Paavo Nurmi diskad inför OS i Los Angeles 1932 för brott mot amatörreglerna.

Men den där känslan som rådde redan de första åren levde kvar i många år till, då utbytet återupptogs 1939, samma år som Tyskland invaderade Polen och startade den andra världskriget.

Nu har det gått 83 år sedan dess, men den här klassikern lever vidare.

Intresset är inte som förr, men det var ändå välfyllda läktare på Olympiastadion I Helsingfors, där det finska medaljregnet i EM väckt hopp.

Tyvärr försvann de största stjärnorna av olika anledningar och till slut var bara Daniel Ståhl kvar som affischnamn.

Är inget bevis för framgång

Det var mer bredd än stjärnglans och det gynnade Sverige.

Och samtidigt en chans för mer okända namn att kliva fram.

Som Julia Henriksson, nyss fyllda 22, som tagit över som svensk sprintdrottning den här säsongen.

Det var motvind på Olympiastadion, men svensk sprint har medvind just nu, där den 16-årige skåningen William Trulsson är årets sensation.

Värmlänningen Henrik Larsson sprang också hem en dubbel på 100 och 200 meter och det känns som något är på väg att hända på några av friidrottens mest glamourösa grenar.

Kul också att se jättetalangen Jacob Thelander sätta personligt rekord på 400 meter med 48.30 i trekampen och Maja Åskag avsluta en tuff säsong hyfsat bra i både tresteg och längd.

Det är två 19-åringar som är svensk friidrotts framtid.

Men att vinna Finnkampen är inget bevis för framgång i mästerskapen.

Långt därifrån.

Jag ser hellre fler medaljer i VM i Budapest nästa sommar.