Niva: Blivit hjältar för en ny generation
Sverige febrar, Sverige glöder
PRAG. De är generationen som aldrig fick jubla åt andras framgångar.
Som 20-årig fotbollssvensk är det inte särskilt lätt att rota fram gamla, fina mästerskapsminnen.
Förmodligen befinner man sig mitt uppe i det allra bästa precis här och just nu.
Det visste du inte om spelarna i U21-landslaget
Så fort jag har fått möjlighet under det senaste dygnet har jag passat på att prata med de svenska spelarna om mästerskapssomrarna de själva upplevde som barn.
Om inte annat har det inneburit en påminnelse om hur unga de här killarna fortfarande är. För mig är exempelvis VM 2002 ett rätt färskt fotbollsminne, något som styvt räknat hände i nutid.
För U21-laget är det något som är så avlägset att de knappt ens når tillbaka till det. Mer än halva deras liv har gått sedan Anders Svensson skruvade in den där frisparken mot Argentina.
Simon Tibbling var sju år gammal då, ett bolltokigt yrväder som följde matcherna från soffan och sedan sprang ut på gräsmattan för att försöka upprepa det han sett på tv.
– När Camara gjorde målet som gjorde så att Sverige blev utslaget så grät jag. Jag kunde inte förstå att det hade hänt. När man är så liten tror man ju att det är självklart att man själv ska spela VM-final för Sverige någon gång. Sedan blir man äldre och inser att det inte är riktigt så enkelt.
Inga karavaner med epatraktorer
Det här med ålder har ju både för- och nackdelar. Alla vill vi väl vara unga igen, men trots det skulle jag faktiskt inte vilja byta mästerskapsliv med en svensk 20-åring.
Det här är grabbar ur generationen som aldrig sett herrlandslaget vinna en enda slutspelsmatch, som aldrig fått en enda blågul anledning att springa genom vattenspridarna eller köra tutkaravan med epatraktorerna.
När jag pratar med om dem blir jag nästan lite medlidsam. Filip Helander berättar att hans bästa svenska mästerskapsminne är från EM 2004, ”för då var de i alla fall ganska nära”. Oscar Lewicki väljer EM 2012, ”för då försökte de spela lite offensivare fotboll”.
Mest talande av allt? Att de allra flesta väljer att prata om 1994, trots att de knappt ens var födda då.
– Utan att krydda har jag kanske kollat på den VM-krönikan 50 gånger, och jag får gåshud varenda gång, säger John Guidetti.
– Jag tror att jag har sett den 1 000 gånger, och jag slår fortfarande på den ibland för att få rätt känslor i kroppen, säger Simon Tibbling.
Om du ger Tibbling några minuter kan han utan problem snacka dig igenom nyckelpunkterna i Sveriges drygt 20 år gamla VM-äventyr; han riktigt bubblar av lycka när han tänker på Ravellis räddningar, Kennet Anderssons målgester och Tomas Brolins briljans.
– Och nu står ni och säger att mitt spel påminner om Brolins, att det kanske finns en sjuåring någonstans i Sverige som blir inspirerad av att se mig... Jag kan faktiskt inte ta in det, jag blir tårögd om jag tänker så.
Det finns de som har hört av sig med åsikten att vi har hissat upp det här mästerskapet för mycket, att bevakningen skulle vara för entusiastisk och sakna proportioner.
Ointresserad av flugfiske-analys
Jaha. Som om idrotten borde funka på det sättet. Som om det var avmätt, rationellt måttstocksmätande vi var ute efter.
Vad jag vet är det fortfarande inte en enda människa som påstått att själva prestationen är jämförbar med den från 1994. Seniorfotboll är seniorfotboll, U21-fotboll är U21-fotboll och alla mår bäst av att det förblir på det sättet.
Men om det är bättre eller sämre att sluta på nionde plats i Copa America än det är att komma tvåa i Asian Cup? Inte vet jag. Och vem fan bryr sig?
Ett mästerskap handlar aldrig enbart om utövarna, berättelsen om det kan inte stanna vid det som händer på planen.
Hela söndagen lång kontaktades jag av kända och okända människor som ville dela med sig av sina egna EM-känslor. De ville meddela att de satt sig i bilen för att börja köra de drygt 230 milen mellan Luleå och Prag. De ville berätta att familjens barn inte kunnat sova på hela natten eftersom de varit så uppvarvade efter semifinalen.
Här och nu är jag totalt ointresserad av den kommande kvantitativa analysen, där någon ambitiös medieforskare jämfört utrymmet för U21-fotboll, herrfotboll, damfotboll, stavhopp, flugfiske och björnjakt.
Sverige febrar, Sverige glöder – och störs ni av det kan ni väl ta era fuktfiltar, sätta er på sidlinjerna och titta på något annat.
Vad innehåller den rättvisa utvärderingen av detta EM? Vad är det egentligen vi tar med oss?
Jo, över hela Sverige finns det just nu unga flickor och pojkar som tillbringar sina sommarkvällar på gräsmattor och grusplaner, där de låtsas vara John Guidetti, Robin Quaison och Simon Tibbling.
De behöver inte be föräldrarna om att konvertera den där gamla 94-krönikan från VHS-bandet till ett digitalt format.
De har sina egna hjältar att efterlikna, sina egna framgångar att fira. De har sina egna mästerskapsminnen nu.
* Portugal-Sverige, tisdag 20.45 i TV4.