Niva: Allt fotbollen kan erbjuda
MADRID. Noll mål igår, ett mål idag.
Ändå kunde inte kontrasten vara starkare.
Den första semifinalen var inget – den här var allt.
Vi behöver alla våra påminnelser, våra uppfriskningar, våra inspirationsinjektioner.
Fotbollen har olika sorters defekter på alla nivåer, och den första semifinalen mellan Manchester City och Real Madrid var egentligen bara en enda lång påminnelse om allt som är fel med det allra mest uppburna Champions League-livet.
Det var den nakna kejsaren. Det grälla glittret fastklistrat på en låda utan innehåll, det högljudda riffraffet som tunn ljudkuliss över en undertryckt tystnad.
Men detta? Det här var allt som det inte var, det här var allt jag behövde och allt jag begär. Det här var fotbollen så som den är tänkt att vara.
När Atlético Madrid spelar semifinal begränsas ju inte matchen till 90 minuter på en fotbollsplan, utan den inleds redan på eftermiddagen och sträcker sedan ut sig över hela stadsdelen.
Promenaden ner mot Manzanares-floden. Alla de rödvita som står utomhus med sina öl och sina korvar. Morfäderna, fastrarna och sönerna. Motorvägen, bildammet och betongen.
Blixten slog ner igen
Den sista lilla biten fram till arenan, folkmassan som bara blir tätare och tätare och till sist energirushen vid insläppen.
Atlético Madrids spelare lyssnar alltid på AC/DC:s adrenalinpumpare ”Thunderstruck” precis när spelarbussen svänger upp vid stadion, dunkar i tak och smäller i rutor, förbereder sig fysiskt på att släppa lös åskan.
Och så – själva ovädret, själva stormen.
Även om de i grunden är ett försvarsinriktat lag så skenar de ofta ur startfållan i den här typen av stormatcher. De blitzade Barcelona för två år sedan, de gjorde om det i år och de lyckades alstra tillräckligt mycket energi för att få blixten att slå ner på precis samma ställe igen.
Allt lika, allt olika. Då var det som om de tryckte in bollen med ren jävla urkraft. Nu dansade istället Saúl Ñíguez – han som mobbades bort från Real Madrid då han fortfarande bara var en liten grabb – in med ett ballerinanummer som går till historien.
1-0 till Atlético Madrid. Himlen hade ännu en gång störtat in på beställning.
Nu var det bara det riktigt svåra kvar. Nu återstod bara för Cholo Simeones väderbitna besättning att stå kvar i ytterligare en timme och försöka återta kontrollen över naturkrafterna de själva satt i rörelse.
Pep Guardiolas mekaniska FC Bayern är inte den sortens lag som bara försvinner. De är snarare den där sorten som fixar fram fyra mål mot Juventus när de nu tvingas till det.
Släppt in TRE mål
De sökte och de letade och de rullade och de skruvade. Ribéry in, Müller in och av en eller annan anledning även Benatia in.
Det är ingen överdrift att skriva att Pep Guardiola fortsätter att flytta gränserna för hur det egentligen går att spela offensivfotboll – men det är samtidigt också fullt befogat att skriva att Diego Simeone höjt ribban för hur bra det egentligen går att spela kollektivt försvarsspel.
De är så välorganiserade, så lojala, så arbetsvilliga. De är så speciella att de rätt och slätt är unika.
Den här vändan har de sammanlaget släppt in tre mål i Champions League. Tre! Det här var trettiotredje gången den här säsongen. Trettio-fucking-tredje!!!
Ikväll saknade de Diego Godín – världens bästa mittback – och ändå sjönk inte kvaliteten ett endaste litet snäpp under max.
Och då ska vi dessutom ha med oss att FC Bayern själva gjorde en riktigt jävla bra match. De hittade möjligheter, de uppfann nya sätt att försöka och de gjorde sannerligen sitt för att göra det här till en så attraktivt absorberande fotbollsmatch.
Allt fotbollen kan erbjuda
David Alaba rammade ribban i ena änden, och vilket mål det hade varit. Fernando Torres snurrade en utsida i stolpen på andra sidan, och vilken filmscen det hade inneburit.
Anfall och kontring, drag och motdrag. Hemmaläktarna studsade till Pippi Långstrump-sången, bortasektionen svarade med att sjunga Twisted Sister och Atlético-fansen drog iväg i ett evighetslångt Mike Oldfield-hommage.
Allt fick plats här.
Allt fotbollen kan erbjuda nedpressat i en enda semifinal – och den är bara halvspelad ännu.