Blev tvingad att tävla med skada

Erik Karlsson

Det är knappt tre månader till hennes livs viktigaste tävling och Angelica Bengtsson minns knappt hur det är att hoppa stav smärtfri.

Ändå är hon inte orolig.

– Det är väl inte det mest optimala, men det ska vara tillräckligt, säger hon i en längre intervju om hemflytten, kampen mot skadorna och det speciella med ett OS inför mammas släktingar.

Det händer alltid mycket kring Angelica Bengtsson. I fjol var hon svensk friidrotts allra bästa med IEM-medalj och en fjärdeplats på VM på nya svenska rekordet 4,70. Där och då såg allt ut som upplagt för OS-succé i Rio.

Men under ytan gnagde svåra handsmärtor, ett missnöje med träningsmiljön i Paris och en hemlängtan. Efter att även baksidan sagt ifrån under vintern och XL-galan på hemmaplan blivit ett misslyckande slutade allt i en abrupt flytt hem till föräldrahemmet i Boaryd, utanför Väckelsång i Småland, och en återgång till pappa Glenn som stavhoppstränare knappt fyra år efter att de brutit upp under infekterade former.

Stavträningen får vänta

Tre månader senare sitter hon i solen i Stockholm på friidrottsförbundets upptaktsträff. Det är lika lång tid ytterligare till OS i Rio och hon har så smått smugit igång med sprintträningen igen men stavhoppet får vänta ytterligare någon vecka för att spara handen. Hon erkänner att hon undrat om hon tog rätt beslut när hon bröt upp från Paris, men svaret är detsamma varje gång.

– Jo det har väl passerat i tanken någon gång när man varit deppig, men det var verkligen ett bra beslut att åka hem. Jag skulle inte ha klarat av att vara kvar där och hålla andan om man säger så, säger hon.

Berättar om uppbrottet

Anledningen till flytten summerar hon i tre delar; ensamheten, en tränarrelation som bröt ner henne snarare än byggde upp och saknaden av familjen.

– Det här med att man ibland kan känna att ingen förstår mig, här var det verkligen I n g e n förstår mig när jag pratade franska. Så det var jobbigt. Sen hade jag två tränare och berättade jag för den ena tränaren att jag hade ont i baksidan och i handen och därför inte kunde hoppa stav så sa den andra tränare att ”vi kör en tävling till”. Det var en tävling till – hela tiden.

– Inför OS kändes det som att de fokuserade mer på varje enskild tävling än på OS som är det allra viktigaste för mig. Nu Jag kan kontrollera min träning själv, det är väldigt betryggande inför OS att man har kontroll.

Hemlängtan

Hon erkänner att tankarna på att flytta hem funnits ett tag, men hon har inte kunnat sätta dem i verket på grund av alla upprivna känslor som fanns när hon bröt upp från familjen första gången.

– Det var väl lite för mycket buller och bång för att jag skulle kunna flytta hem direkt, säger hon men berättar att just familjen var det som satte igång hemlängtan på allvar.

– Men ända sedan min syster fick barn så har jag velat flytta hem, säger hon.

Relationen med pappa på träningsbanan är inte fullt återupptagen då stavpassen uteblivit så här långt. Men att vara hemma betyder ändå mycket.

– Vi kör gymnastiken tillsammans och det fungerar bra. Sen gör det mycket att vi hela tiden kan ha en konversation om stavteknik och sådan saker.

Är han ringrostig?

– Pappa har varit väldigt nervös för den nya uppgiften som han gav upp för tre år sedan. Vi får se hur det går på tävlingarna, men jag har kört många tävlingar utan tränare och med olika tränare också så jag tror det blir bra.

I stället för att tävla sig i form som under tiden i Frankrike är planen nu få, men viktiga, tävlingar.

Får tävla inför släkt

Debuten är planerad till Sollentuna GP 28 juni sedan kommer EM och OS. Allt med sikte på att kunna prestera på OS i Rio. Ett mästerskap med extra vikt för Angelica då hennes mamma Elizete kommer därifrån och släkten finns kvar där.

– Ja Rio är jätteviktigt för mig, jag ser verkligen fram emot det. Det kommer absolut vara min viktigaste tävling någonsin.

– Målet är att hoppa där inför mammas familj och att de ska vara stolta över att mamma kom till Sverige och fick mig, haha.

Tokyo-OS målet

Men samtidigt erkänner Angelica för sig själv att målsättningarna hon haft tidigare i karriären om fem meter, världsrekord och OS-guld i Rio måste omvärderas och att möjligheten finns att det snarare är Tokyo-OS 2020 som blir hennes absolut viktigaste tävling i karriären.

Och hon kan inte garantera att saker och ting slutar hända runt omkring henne. Att träna med pappa Glenn kanske är den bästa lösningen nu, men den behöver inte vara det framöver.

– Jag vågar inte lova någonting. Men på pappas initiativ ska jag börja läsa träningslära på Linnéuniversitetet i Växjö i höst så om jag måste byta tränare igen ska jag i alla fall inte vara lika förvirrad. Vi garderar upp oss i fall jag skulle ändra mig i huvudet igen.