Grattis, Sundsvall

Det borde aldrig få vara på något annat sätt – superdrama i en avgörande match

Det borde aldrig få vara på något annat sätt – superdrama i en sjunde avgörande match.

Och för ett lag är tredje gången gillt mer än bara ett uttryck.

Grattis, Sundsvall.

Sundsvall Dragons borde kanske ha vunnit redan 2005 när man Södertälje i finalen. Sundsvall hade ett bättre lag, men blev utmanövrerat av ett smart och intensivt Södertälje.

I fjol föll man mot just Solna i finalen och då var det inget snack om vilket lag som var bättre.

I höstas vågade ingen ens viska om en tredje resa till finalen. Under en period förlorade Sundsvall tio raka matcher. Tio. Raka. Matcher.

Man skulle egentligen inte ens vara här.

Coachen Peter Öqvist förtjänar en rejäl hyllning för att han aldrig tappade huvudet, aldrig vek av från kursen. Precis som han envist hävdade: Sundsvall blev bättre och bättre för varje dag som gick.

Solna? Solna är regerande mästare. Det räcker så. Man ska vara här.

Sundsvall ägde den första quartern med lika delar aggressivitet och effektivitet. När gästerna pumpade in boll efter boll under korgarna för högprocentiga avslut och/eller foul så nöjde Solna oftast med skott från halvdistans, med långt sämre resultat.

Men det var första quartern. Den här finalserien har handlat om så kallade "runs", perioder då det ena laget totalt dominerat allt.

Så det var det vi satt och väntade på i andra quartern, Solnas "run". Det kändes i hallen nästan som att alla förväntade sig det. Till och med Sundsvallsfansen.

Den kom aldrig.

Sundsvall gled längre och längre ifrån, började kombinera sin aggressivitet och insidespel med ett skytte utifrån som... Ja, det var nästan löjligt.

I halvtid ledde Sundsvall med 20 poäng, 32–52.

Det låter klart, eller hur? Det var det inte. Solna morskade upp sig, hittade tillbaka sitt spel. Sundsvall blev nervöst och oorganiserat. Först tappade man en bergsäker ledning till bara en säker, sen en säker till knappt någon alls.

Med sex minuter kvar var ställningen 57–61.

Med tre minuter kvar var ställningen 64–66.

Två minuter? 69–69...

Man vill inte ha det på något annat sätt.

Särskilt inte om man är så hungrig som Sundsvall Dragons var.

Två förluster i finaler skapar en viss aptit inför det tredje försöket.