Gapet till friidrottens supermakter är borta

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-30

Kim Collins från Saint Kitts and Nevis tog guld på 100 m. "Collins seger är symbolbilden för Davids kamp mot Goliat", skriver Sportbladets Kristina Kappelin.

USA och Ryssland toppar VM:s medaljlista. Men den där avgrunden som brukade skilja politikens och idrottens supermakter från resten av världen är borta.

Det är en trend som pågått några år och som är här för att stanna. Symbolbilden för Davids kamp mot Goliat är förstås Kim Collins seger i herrarnas 100-meterslopp, det som de flesta uppfattar som tävlingarnas tävling i VM.

Den lilla paradisön Saint Kitts and Nevis slog USA och den förhållandevis finlemmade Collins slog de amerikanska pitbullterrier som fortfarande var kvar i tävlingen efter att Jon Drummond blivit diskad. Var det förresten inte just gammaldags amerikanskt maktdelirium som fick honom att reagera som han gjorde?

Det ser ut som om Sverige får slåss om den slutgiltiga fjärdeplatsen med Etiopen. Vi sätter vårt hopp till Kajsa Bergqvist och etiopierna till Kenenisa Bekele i herrarnas 5 000 meter.

Visst är det märkligt förresten, hur nästan alla nationer är särskilt bra i en viss gren.

Det kan förstås förklaras med kunskap och tradition.

En dröm om frihet

Men det måste också ha något med kultur att göra.

Det är inte så svårt att förstå att lång- och medeldistanslöpning är en specialitet för många afrikanska länder. Fattigdomen har tvingat folk att springa, samma fattigdom som hållit de afrikanska länderna från prispallarna i decennier.

Men varför vimlar Vitryssland av män och kvinnor som är världsbäst på att kasta? Och hur kommer det sig att vi svenskar, som ofta uppfattas som lite tråkiga och jordbundna, har så många duktiga hoppare? Carolina, Stefan, Christian, Patrik och Kajsa svävar som änglar över ribbor och sandgropar.

Det ser ut som drömmen om frihet. Det är det kanske också.

USA, Ryssland, Vitryssland, Etiopien och Sverige.

Rysslands och Vitrysslands medaljer skulle i sanningens namn en gång ha hamnat i samma pott.

Sovjetunionens sönderfall är förstås en viktig förklaring till att medaljlistorna förändrats. Men det är inte den enda. Var är Tyskland, VM:s vandrande vålnad? När muren fortfarande stod kvar, gjorde DDR slarvsylta av resten av Europa. Nu lyser deras medaljer enbart med sin frånvaro.

Tyskland är det främsta offret för elitidrottens förvandling från storpolitik till underhållningsindustri. Alla krafter måste inte längre sättas in i kampen mellan kapitalism och kommunism.

Afrika är framtidens stora idrottskontinent. Sju afrikanska länder är med bland VM:s medaljtagare. Den internationella idrottsrörelsen engagemang börjar ge utslag. Tredje världen i sin helhet får nu både pengar och teknisk assistans för att utveckla sin idrott. Och de stora sportutrustningsföretagen letar med ljus och lykta efter unga stjärnor att sponsra för att sälja prylar i alla världsdelar.

Ödmjuk attityd

Kampen mot doping har också betydelse för de små ländernas konkurrensmöjligheter. Den är i sin tur ett tydligt tecken på att toppidrotten är mer demokratisk i dag. Resultaten i Paris-VM är generellt sett inte särskilt uppseendeväckande. Många ser det som ett tecken på att det har blivit för riskabelt att dopa sig för att vinna. Samtidigt har dopningen blivit mer sofistikerad. Men det är en annan historia.

Förresten, har ni också märkt en ny, ödmjukare attityd bland deltagare och vinnare? Jag tror att det är de stora idrottspersonligheterna från de mindre länderna som bidragit till det. Det gäller inte minst svenskarna, som vinner supportrar i alla läger för att de uppträder så naturligt.

210 länder deltar i VM i Paris. Hittills har ett tjugotal av dem tagit åtminstone ett guld och bland dem finns Litauen, Mozambique, Ecuador och, som sagt, Saint Kitts and Nevis. En deltagare och ett guld. Det får väl kallas för hundraprocentig utdelning.

Medaljligan i VM genom tiderna:

Kristina Kappelin (sport@aftonbladet.se)

Följ ämnen i artikeln