Kan börja drömma om en svensk stjärnhimmel
Brenning: Bara början på något stort
PYEONGCHANG. På podiet berättade en rörd Sebastian Samuelssons om sitt livs idrottsdygn.
I soffan satt damerna och grät.
På måndagen var de alla i himlen men där satt också en tysk med en säker övertygelse.
Det här är bara början.
Fredrik Lindström var med senast det small. När lagkamraterna hette Anna Carin Zidek, Helena Ekholm samt Carl-Johan Bergman och Björn Ferry vann ett OS-guld i jaktstart. Han har sett det förut men det märktes att det övriga skidskyttelandslaget var ovana vid uppmärksamheten som kommer med en ny svensk skidskyttestjärna.
”En vanlig hemmakväll i soffan”
För det var så han plötsligt behandlades, silvermedaljören Sebastian Samuelsson när han slog sig ner i soffan på Sweden Arena för att vänta in vad som hade förvandlats till hans eget triumftåg till presskonferens. Fotograferna flockades runt honom och lagkamraten Martin Ponsiluoma blev så osäker att han inte vågade sätta sig bredvid innan Samuelsson uttryckligen uppmanade honom.
– Ni känns så spända. Kan ni inte slappna av i soffan? Var bara helt naturliga. Det är en helt vanlig hemmakväll i soffan, sa ”pappa” Fredrik Lindström till sina unga lagkamrater.
Det var det inte. Men det kanske kan bli det.
Förbundskapten Wolfgang Pichler är nämligen säker. Det här var inte en enskild sensation av en åkstark atlet som lyckades med sitt skytte. Nej, tysken menar att det här snarare ska ses som början på något större. För hela laget.
För bakom Samuelsson visade också lagkamraterna styrka i spåret och dessförinnan hade även damerna imponerat med två topp tio-placeringar. Nu menar Pichler att Sverige har en realistisk medaljchans i samtliga sju återstående tävlingar.
– Nu kan vi inte kalla oss outsiders längre. Nu finns det realistiska möjligheter att göra något stort i varje lopp. Men det här är samtidigt skidskytte. Ena dagen är du himlen och nästa är du i helvetet.
I soffan satt damerna och grät
Mest rörande på tisdagens presskonferens var kanske ändå att inte bara Sebastian såg ut att vara i himlen. Även lagkamraterna talade om hur rörda de blev av 20-åringens framgång. Hur det till och med kändes som att de hade gjort det tillsammans.
En av Wolfgang Pichlers strategier när han tog över det här nya unga svenska skidskyttelandslaget var att behandla dem som en grupp, snarare än som individuella idrottare. ”Jag ska träna dem som ett fotbollslag”, som Pichler sammanfattat det.
Efter sitt lopp skyndade sig damerna tillbaka till hotellet för att hinna se herrarnas tävling. Först vid midnatt hade de sedan tid att gå ut och jogga av sig sin egen stelhet men när de till sist kom i säng vid kvart i två var Sebastian Samuelsson fortfarande inte hemma.
Strax efter tre kom ”Silver-Sebbe” i säng och han hade vid lunchtid på måndagen därför fortfarande inte ens hunnit gå igenom hälften av meddelandena han fått från släkt och vänner. Men några hälsningar ville han trots allt absolut inte missa.
– Jag såg intervjuerna som de andra killarna gjorde efter loppet och jag blev verkligen rörd av deras ord. Både då och nu. Vi gläds alla åt medaljen och att vi har gjort det här tillsammans. Det är en otrolig lagkänsla jag känner.
I soffan där han så obekvämt suttit och skruvat på sig bara minuter tidigare satt nu hans lagkamrater i damlaget och grät.
På måndagen var hela laget i himlen och Sebastian Samuelsson må varit den starkast lysande solen men ska vi tro Wolfgang Pichler kan vi nu börja drömma om en hel svensk lysande stjärnhimmel i skidskytte igen.