God help her

Peter Wennman: Regn och åska kan förvandla Colonial till en mardröm

FORT WORTH

Det smärtar mig att jag inte minns på namnet på den gamle fine mannen.

Han är en av dessa klassiska veteraner som alltid dyker upp när det vankas stortävling i golf. Han skymtar i tv då och då, han är säkert uppåt de 80, han ser ut som hedersmedlemmarnas Number One och det är väl möjligt att han vann en major nån gång när klubborna var gjorda av hickoryträ.

Nu stod han och såg regnet vräka ner över The Colonial Country Club och sa, högt för sig själv:

- God help her.

Det är en bild jag kommer att ta med mig.

Det är en bild som kommer att sitta som gjuten när det en gång är dags att summera denna idrottshistoriska händelse.

God help her, sa legenden.

"Her" är givetvis Annika Sörenstam, och varför hon behöver hjälp av högre makter står skrivet med dyblöta bokstäver över en mörk, tung himmel i Texas.

Regnet, åskan och den tilltagande blåsten talar inte till Annika Sörenstams fördel när hon står på första tee strax före klockan 16 i morgon, svensk tid.

De riktiga experterna här, de som spelat banan många gånger, menar att allt kommer att bli så mycket tuffare för henne.

Greenerna blir förstås mjukare och gör det lättare för Annika att attackera flaggan. Men fairways kommer att vara än blötare. Inte en meter att tjäna "på rull". Och vinden, den oberäkneliga, förvandlar den smala Colonial till ett litet svårbemästrat monster.

God help her, sa den gamle mannen och såg verkligen ut att mena det.

Han har väl samma förhoppningar som 99 procent av oss andra här:

Måtte det gå bra för Annika, måtte hon lyckas i sin målsättning att gå runt på banans par.

Måtte hon framför allt göra en insats som tillåter henne att lämna Fort Worth med golfhedern i behåll.

I takt med det hysteriskt stigande intresset för hennes livs utmaning har ju fallhöjden blivit högre. Det spelar ingen roll hur gärna vi vill se henne göra succé - går det åt helvete de två första dagarna kan både hon och damgolfen drabbas av en backlash av gigantiska proportioner. Så fungerar det i media, inte minst i amerikansk.

Annika imponerar på alla

Just nu är det i alla fall svårt att överhuvud taget spekulera i ett misslyckande.

Vi imponeras alla av Annikas sätt at ta sig an uppgiften, hennes självförtroende, hennes fokusering, hennes glada, nästan spralliga humör.

Under den kaotiska presskonferensen i går kväll - som sändes direkt över hela Nordamerika - tog hon den samlade världspressen med storm.

Jag skrev själv "jävlar vad bra hon är!" i mitt block, jag kände mig på nåt fånigt sätt stolt som svensk, jag har nog aldrig sett en svensk idrottsperson hantera ett sånt fruktansvärt tryck på ett elegantare sätt.

Det var en ren njutning att se och höra Annika Sörenstam domptera en hela mediacirkusen och visa vilket superproffs hon är.

Man kan undra vad som rörde sig i Nick Price"s huvud. Han höll presskonferens direkt efter Annika, och då försvann 75 procent av journalisterna ur lokalen. Price vann tävlingen i fjol, men det sket väl vi i.

De få som orkade ställa frågor ville veta vad han tyckte om Sörenstam. Och det ämnet undvek han surt. Inte ett svar.

Då var det intressantare att se två trevliga unga män ta plats i de oxblodsfärgade skinnfåtöljerna på podiet: amerikanerna Dean Wilson och Aaron Barber, de två som går ut i samma boll som Annika i morgon.

Jösses, vilka praktexemplar till moderna, jämställda, fördomsfria, kramgoa mjukiskillar. Inte ett öga torrt.

Wilson hade en knapp med texten "Go Annika" på sig, den hade han själv köpt i shopen för tre dollar, och allt han och Aaron sa handlade om hur fantastiskt mycket de beundrade Annika och hur stor respekt de hade för henne. De skulle till och med ta en förlust mot henne utan att blinka, hon kan ju verkligen slå vem som helst.

I måndagskväll hörde jag Lee Janzen säga:

- Det spelar ingen roll vad som sägs, de som får spela ihop med Annika är de som måste "kick her butt". Annars får de det inte lätt. Jag vill inte vara i deras kläder.

Får spela med praktpojkarna

Men praktpojkarna Dean & Aaron visade sig, som sagt, vara mycket ödmjuka inför situationen. Hade jag varit kvinna hade jag nog lagt in en stöt.

Å andra sidan vet man inte hur det är med den saken. Ser att vi manliga krönikörer som stöttar Annika får kritik för det av kvinnliga ledarskribenter.

Det är mycket förvirrande. Det är moment 22. Vi ska tydligen hålla oss till våra egna. Håller vi på tjejerna gör vi fel då också, så det enda som återstår är väl att vi radar upp oss framför ett stup och hoppar.

Det enda jag är säker på är att det mest sexistiska jag hört i fallet Sörenstam kommer från golftjejen Marlene Hedblom. Tuttar och rumpa och det där, ni har säkert läst det.

Jag tänker bära min egen "Go Annika-knapp" på skjortan den här veckan, oavsett vilket.

Och i morgon bör jag tippa hur det ska gå.

Det bävar jag för.

Helt enkelt för att jag inte vet hur hårt vindarna kommer att blåsa, hur Annikas trä-sjua kommer att funka, hur hon kommer att hantera den fullständigt fenomenala uppståndelsen kring sig själv när hon väl står på utslagsplatsen.

God help her, kan man kanske säga.

Så blir vädret under veckan - och så sänder tv

Peter Wennman