Vi hade fel, Fredrik - du kom tillbaka som vinnare

Rätt som det regnar kommer det en skur.

Just när vi slagit oss blå och gula på brösten över vilken grandios sportnation vi är så kommer nästa stora OS-hopp.

S t o r a OS-hopp.

Fredrik Nyberg återuppstår från de långtidsskadades rike och han kan ju faktiskt vinna guld i Salt Lake City.

Det är ju nästan för bra för att vara sant.

Jag minns fortfarande de förfärliga artiklarna om hans skada den 19 januari.

Jag minns beskrivningarna om de söndermosade korsbanden i båda knäna när skidorna vreds åt all världens vädersträck.

Jag minns hur han under träningen i Kitzbühel, på en transporsträcka som inte borde vara något större problem för en världsåkare, tappade koncentrationen bara under bråkdelen av en tiondels sekund.

Jag minns Fredriks berättelse om hur han tappade balansen och körde rakt ner i en ravin.

Jag minns storyn om hur han slogs medvetslös och jag minns den för att Nyberg ju egentligen inte mindes nåt. Men det han uttryckte var en vilja att komma tillbaka. Den totala viljan att komma tillbaka.

Jag antar att jag fnös en smula. Man gör ju det. Experterna trodde honom inte. Fredrik muttrade om att vara med i OS i Salt Lake City och ingen trodde honom. Söndertrasade knän och ett OS ett år senare... bah.

Det var vi som hade fel.

Han är ju nästan totalt anonym

I går stod han där som vinnare igen. Han kom tillbaka som han slutade; som en vinnare. Han hade ju haft ett bra år där hans träning med österrikarna gett resultat. Fredrik var med i den absoluta toppen och trots skadan var han sjua i storslalomcupen när säsongen var över.

Fredrik Nyberg är en idrottsman som man kan känna en viss ömhet för.

Han är ju nästan totalt anonym för den breda svenska allmänheten.

Trots att han varit i världseliten sen 1989.

Trots att han vunnit åtta världscupsegrar.

Trots att han är den svenska manliga åkare efter Stenmark som vunnit flest segrar.

Men han har aldrig vunnit de rätta tävlingarna.

Aldrig VM.

Aldrig OS.

Och i överflödet från Stenmarks dagar är det nog den typen av framgångar som skapar breda folkkära stjärnor. Det är bland annat därför man skulle önska honom en medalj i Salt Lake City.

Nu får han finna sig i att vara ett medaljhopp.

Och varför inte ett guldhopp. Åken i går var rätt komplicerade. Nyberg var i ledningen efter första åket med 56 hundradelar men eftersom han startade som nummer 30 i det andra åket så visste han att han skulle få mycket svårt att vinna. Banan slets hårt och flera av toppåkarna var chanslösa i den svåra stakningen.

Nyberg visade imponerande styrka

Men Nyberg orkade hålla emot i den slagiga snön. Försprånget hade minskat till 0,35 vid första mellantiden och 0,18 vid andra. Men på väg mot i målet samlade Nyberg ihop sig vann med 25 hundradelar. Det var imponerande att se hur stark han var, både psykiskt och fysiskt. Det var det kvitto han ville ha och han fick det; kroppen håller, han är en vinnare igen.

Och vi har ett OS-hopp till.

Men sanningen är väl den att det här börjar se lite f ö r bra ut. För vi vet ju hur det är; när alla tror att de grandiosa svenska idrottsmännen ska vinna så brukar de... inte vinna. Det är ett slags nationalkaraktär som vi lärt oss leva med.

Magdalena Forsberg vann i går också.

Femte raka världscupsegern.

Konkurrenterna sliter sitt hår som Tjuren Ferdinands polare.

Men l i t e för bra är det. När kommer formsvackan? Lagom till OS...?

Risken finns.

Och för Magdalena Forsberg gäller ju samma som för Fredrik Nyberg; de är bäst men de har aldrig vunnit något riktigt stort.

Inte än...

Lasse Anrell