Alla har sina moraliska brytpunkter – detta är min

Erik Niva om Super League

Publicerad:
Uppdaterad:

SPORTBLADET

Fotbollen jag levt mitt liv med, klubben som styrt mina känslor.

Borta nu.

Blir det här verklighet finns ingenting av det kvar.

Det är alltså såhär det känns när världen omkring dig brinner upp.

Jag önskar så innerligt att jag tyckte att vi bara skulle låsa porten till det där jävla palatset och slänga bort nyckeln, att jag bara kunde rycka på axlarna.

Men så ser ju inte världen ut för mig, så funkar inte livet för mig.

Intellektuellt har jag länge vetat att den här dagen skulle komma, eftersom vi valt att låta marknadens logik vara den enda giltiga. Men emotionellt? Emotionellt är jag ändå ett vrak.

En sluten liga är en död liga

Sedan mitten av 1980-talet har mitt känsloliv varit hoptvinnat med Tottenham Hotspur Football Club. Och jag kan anklaga den sexåriga killen jag var för mycket – för alla de våndor han orsakat mig – men jag kan inte riktigt beskylla honom för att svepas iväg av känslorna snarare än att inse vart fotbollskapitalismen till sist skulle ta oss.

Till slutpunkten.

Borde jag ha klivit av tidigare? Kanske det. Borde jag aldrig ens ha blivit engagerad? Kanske inte.

Toppfotbollen har givetvis varit politiskt manipulerad och kommersiellt perverterad väldigt länge – sedan långt före min egen födelse – och det är väl upp till var och en att svara för sin egen gråskala.

Alla har sina egna moraliska brytpunkter, antar jag. Det här är min.

Jag kan bara inte leva mot ett så definitivt brott gentemot idrottens själva kärna, idrottens själva idé.

Det är en så oerhört stor skillnad på att göra dörröppningen smalare jämfört med att smälla igen den helt. En köpt inträdesbiljett är ett papper helt utan värde. En sluten liga är en död liga.

Foto: Peter Powell / TT NYHETSBYRÅN

Min egen fotboll tar slut

Så långt är faktiskt allt ganska enkelt. Det är sedan det blir svårt.

För vart tar man vägen sedan, med ett stort hål uppslitet i mitten av det som alltid varit du? Alla förnumstiga röster där ute som tror att det är lätt och odramatiskt att vända sin klubb ryggen är desamma som aldrig brytt sig på riktigt, som tror att fotboll utgår från rationalitet och kall logik.

Jag var 6-åringen som förtrollades av Glenn Hoddle och de vita tröjorna. Jag var 18-åringen som flyttade hemifrån för första gången och drog till London för Tottenhams skull. Jag var 40-åringen som blev ung igen tack vare Mauricio Pochettino och Harry Kane.

Inte mer. Aldrig igen.

Fotbollen kommer såklart inte att upphöra, på vissa sätt kommer den kanske till och med att gynnas av att skiljelinjen mellan samhällsnytta och ren girighet blir ännu tydligare.

Det är min egen fotboll som tar slut, mitt eget band till min klubb som tappar sitt värde.

Sedan inser jag givetvis att sista ordet inte är sagt, och att det ligger djupt ingraverat i en fotbollssupporters genetiska kod att fortsätta hoppas på en osannolik vändning på stopptid.

På väg att gå förlorat för alltid

Kanske kommer det här också visa sig vara ett skrämselskott och en förhandlingstaktik snarare än en oåterkallelig realitet. Kanske blir reaktionerna och rekylerna så kraftfulla att projektet blir praktiskt omöjligt att genomföra.

Innebär det i så fall att vi kan fortsätta som om ingenting har hänt, som att allt är som vanligt igen? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Givetvis hoppas jag det. Av hela mitt hjärta hoppas jag att alla giriga jävla cyniker som kidnappat fotbollen jagas ut med högafflar, tjära och fjädrar – att vi gemensamt sedan kan bygga upp illusionen igen – men jag vet verkligen inte.

Idag önskar jag att jag kunde vara argare, mer stridslysten, mer handlingskraftig.

Istället är jag bara bedrövad, djupt och innerligt sorgsen över något som varit så oerhört värdefullt för mig – men som är på väg att gå förlorat för alltid.

The Super League – klubbarna som ligger bakom

AC Milan
Arsenal FC
Atlético Madrid
Chelsea FC
FC Barcelona
Inter
Juventus
Liverpool FC
Manchester City
Manchester United
Real Madrid
Tottenham Hotspur

Publicerad:

LÄS VIDARE