Tysons tysta intåg

KÖPENHAMN

Det är först när jag ser honom bakifrån som jag drar efter andan.

Hans lätt krumma rygg ger ett väldigt intryck. Den telefonstolpsbreda halsen är knappt synlig under ett runt huvud som täcks av en stickad mössa med texten punishment (bestraffning) fram och bak.

Mike Tyson är inte lång, men han verkar enormt stor - även trött efter en Atlantflygning utstrålar hela hans person en nästan otäck kraft. Fy fasen för att heta Brian Nielsen nästa lördag.

Vi är många som möter Tyson tidig morgon i ankomsthallen på Köpenhamns flygplats, som sedan några år inte längre heter Kastrup. Tv-bolag, fotografer, autografjägare, Mogens och Bettina Palle (promoterna för matchen) och journalister om vartannat står där. Alla har vi stigit upp tidigt och väntar på det vi redan vet hur det ska bli.

Kaos.

Tysonsällskapet hejdas en kort stund för att tullarna vill kolla upp Iron-Mike. Även tull- och passpolis är kändiskåta. Sen drar teatersällskapet vidare. Först åt fel håll. Livvakterna banar väg med änglars tålamod och noll brutalitet.

Ändrar inte en min

Tyson muttrar enstaviga obegripliga svar till de få frågeställare som kommer tillräckligt nära för att kasta ur sig en undring. Skriver en och annan autograf.

Med en vågrörelse viker hela följet av 180 grader åt rätt håll. Fotografer och tv-filmare jobbar vidare och plåtar gående baklänges utan att veta om att de är på väg in i en stenpelare eller en liten tant på väg att checka in till Kanarieholmarna. Tyson ändrar inte en min. Tuggar utan att se ut att ha ett tuggummi i munnen. Ögonen är trötta.

Plötsligt är vi vid en lång vit limousin.

Tyson stiger in följd av några av hans närmaste medarbetare och bilen drar iväg till SAS Radisson Scandinavia där Presidentsviten väntar på honom.

Utan att det egentligen har hänt ett enda dugg känns det som att man har varit med om någonting stort.

Jag rörde honom - inte

Mike Tyson är en av världens mest kända människor. I slumområden där Agassi, Tiger Woods, Zidane och Schumacher är noll och inget värda är Tyson en idol.

Hade jag räckt ut handen hade jag kunnat röra vid honom men förmodligen hade en säkerhetsvakt brutit min arm på tre ställen innan den hunnit fram. De här grabbarna - alla större och maffigare än Tyson själv - skulle Bosse Ringholm och kungen haft vid sina sidor när tårtkastarna anföll.

När uppståndelsen runt Mike lagt sig attackerar vi managern Shelly Finkel. Även han svarar på frågor utan att stanna en sekund. I galopp rusar vi genom ankomsthallen till avgångshallen och vidare till charterhallen med en ständig ström av frågor.

- Det kvittar om Brian Nielsen är världens bäste boxare. Matchen är slut samma sekund som Mike träffar honom. Den Tyson ni såg nu efter en lång flygresa är inte den samme som ni får se i ringen, säger Finkel.

Frågan är om vi egentligen vet vad vi såg?

En trött färgad biffig man vars ögon såg riktigt snälla ut.

Finkel har nog rätt.

Det är inte den bilden Brian Nielsen kommer att se i ringen.

Så här laddar han upp inför matchen mot Brian Nielsen

Stefan Alfelt