Otröstlig efter missade finalplatsen

Erik Karlsson

LONDON. I januari var han sämre än veteranhopparen Stefan Holm, men Gianmarco Tamberi har kämpat sig tillbaka till VM-nivå efter den otäcka hälseneskadan förra året.

Bara för att missa final – med minsta möjliga marginal.

– Det kanske var dumt att tro på det här, säger en otröstlig italienare i mixade zonen.

Han är en av friidrottsvärldens största profiler. Bara veckor innan OS förra året sågs italienaren, med den märkliga gimmicken att bara raka halva ansiktet, som favorit till guldet.

Sen skedde det som inte fick ske. Bara minuter efter att ha satt italienskt rekord med 2,39 skadade han upphoppsfoten illa i ett hopp på 2,41.

Vägen tillbaka har varit lång och svår. I Sydafrika på läger fick han se sig besegrad av Stefan Holm i en skämttävling och efter ytterligare en operation var förväntningarna låga på Tamberi inför kvalet.

Jublade för tidigt

Men efter att ha tagit årsbästa, 2.29, i andra med kraftig darr vrålade dock italienaren ut sin glädje. Men det var för tidigt.

Han blev omhoppad av ytterligare hoppare och när han rev för tredje gången på direktkvalet 2,31 stod det klart att han är slutade på 13 plats, den första utanför finalen.

I flera minuter låg han bara på gräset med huvudet neråt och när han kom till mixade zonen var det som någon sugit ur all energi ur världens kanske mest energifyllda hoppare. Hängade över räcket försöker han sätta ord på tankarna med blanka ögon.

”Svårt att acceptera”

– Jag mår väldigt dåligt just nu. Jag har jobbat så hårt för den här dagen och jag slutade aldrig tro på att det var möjligt, säger han och fortsätter:

– Efter 2,29 var jag så glad, det brukar alltid räcka för final. Men att vara den första som inte går vidare... det är svårt att acceptera.

Vad tänkte du när du låg där på gräset?

– Jag kände mig bara helt utan energi. Jag har jobbat så hårt sista året och nu kom det i fatt mig. Nu måste jag stanna upp, bara ligga ner i tre dagar och tänka på allt jag har gjort under året. Försöka slappna av mentalt.

Värst under året har varit rädslan att sätta i den skadade foten.

– Jag kände verkligen en rädsla för det, men jag har jobbat hårt för att bli av med den rädslan. Jag kunde inte sova om nätterna för att jag tänkte på hur jag skulle bli av med rädslan. Men nu känner jag ingen smärta, ingen rädsla. Jag känner mig bra, men det är är en så dålig känsla att vara nummer 13. Det är bara ledsamt.