Frändén: Är man en måltavla nu?

Johanna Frändén

PARIS. Attentatet i Bryssel är inte det första att göra fotbollssupportrar till terroroffer. Ännu en gång används idrotten som scen för kallblodigt mördande.

I sommar ska Paris arrangera ett högrisk-OS där det redan saknas tillräckligt med säkerhetspersonal.

Och så den oundvikliga frågan som utlandssvensk: Är man en måltavla nu?

Ibland har vi en tendens att överdriva terroristers motiv, när det i själva verket rör sig om enskilda radikaliserade opportunister som bara vill döda och tar tillfället i akt när det dyker upp. Den 13 november 2015 var av en annan karaktär. Terrorcellen som genomförde attentatet vid Stade de France, konsertsalen Bataclan och runt om på Paris uteserveringar hade planlagt det hela i månader. Att fotbollspubliken attackerades var ingen slump. Islamistiska jihadister med en riktig ideologisk kompass hatar den typen av folkliga nöjen som idrott utgör.

Huruvida fotbollen var en måltavla i sig under terrordådet i Bryssel får vi kanske aldrig veta, eftersom den misstänkte gärningsmannen är död. Att svenskar var det står däremot utom allt tvivel, detta är själva budskapet i den video som Abdesalem Lassoued publicerade efter attentatet.

I en video från al-Qaida hölls nyligen Sverige och Frankrike fram som två av organisationens största fiender eftersom de ”motsätter sig Guds vilja”.

2016 genomförde Frankrike ett fotbolls-EM på hemmaplan under ett extremt säkerhetsläge, året efter de två blodigaste terrorattentaten i landets moderna historia. När arrangören andades ut och fransmännen lämnade hemmet för att fira nationaldagen, ett par dagar efter den förlorade EM-finalen mot Portugal, slog terrorn till på strandpromenad i Nice. 86 döda av en enda gärningsman i ett dåd som IS tog på sig (de brukar göra det när antalet döda är många).

helskärm

Arrangören har redan problem

Just nu pågår rugby-VM runtom i Frankrike, ett jättearrangemang som sträcker sig över nästan två månader. Nästa sommar står Paris värd för Olympiska spelen, där en spektakulär öppningsceremoni på Seine-floden planerats i flera år. Problemen som påtalats med att flytta ut OS-invigningen från arenan och in till stadskärnan är främst säkerhetsmässiga. Räkna med att den debatten tar ny fart efter måndagens terrordåd i Bryssel. OS-arrangören har redan problem att rekrytera säkerhetspersonal till spelen eftersom många vakter bytt yrkesbana efter arbetsbristen under covid-åren.

Idrottsarrangemang är en tacksam scen att agera på för en terrorcell eller en ideologiskt driven galning. När många människor samlas i grupp är det svårt att värja sig för attentat. Frankrike och Belgien sticker ut när det kommer till jihadistisk terrorism i Europa. Flera av de senaste årens våldsdåd har begåtts av kommandon hemmahörande i de båda länderna, nästan uteslutande av män mellan 25 och 45 år med föräldrar från Nordafrika. Inte sällan har det franska koloniala arvet och kriget i Algeriet på 1960-talet använts som bränsle när terroristerna motiverat sina illdåd. Nästan lika ofta har konflikten mellan Israel och Palestina påtalats.

Denna vecka sörjer Frankrike förlusten av franskläraren Dominique Bernard, kallblodigt mördad i staden Arras av en före detta elev, känd hos polisen för sina sympatier med IS.

Efter flera år där den islamistiska terrorismen över hela världen minskat är läget återigen extremt spänt i delar av Europa. Den misstänkte terroristen i Bryssel talar både om att döda svenskar och refererar till situationen i Mellanöstern i en ljudfil som polis kommit över i hans telefon.

Den nya normala?

Franska och belgiska medier talar om den senaste tidens koranbränningarna i Sverige som ett tänkbart terrormotiv. I nyhetskanalen BFM TV pratas det om ”den svenska extremhögern” vars mål är att ”provocera den muslimska världen” och vad man uppfattar som överraskande svaga fördömanden från Sveriges statsminister. I veckan har också Sveriges och Danmarks beslut att frysa biståndet till Palestina uppmärksammats i fransk press.

Från att ha åtnjutit världens kanske bästa invandrarrykte på kontinenten är det inte längre helt oproblematiskt att presentera sig som svensk. Allt oftare får man förklara (och försvara) den svenska synen på yttrandefrihet, inte sällan direkt sammanblandad med en rad storpolitiska konspirationsteorier hos de fransmän av alla möjliga ursprung som jag pratar med.

Jag läser att UD uppmanar svenskar som befinner sig i utlandet till ”ökad försiktighet och förhöjd vaksamhet”. Min mamma messar att jag måste gömma den lilla Sverige-tröjan i storlek 86 cm från sommarens fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland. Den har gjort sitt på dagis för stunden.

Är det här det nya normala?