Wegerup: Sverige flyger till Kanada i motvind
Svårt men inte hopplöst.
Sverige åker till VM med ett sargat och svajigt landslag.
Hoppet står till att hitta vinnarmentaliteten, mot alla odds.
Maj i Sverige, fotbollsförbundets flaggor i vinden. På våra fat VM-bakelser i svenska och kanadensiska färger.
Utanför fönstren Stockholm på sitt vackraste.
Denna korta tid mellan hägg och syrén. Då det bästa ligger framför oss; livet tycks fullt av hopp, längtan och förväntan.
Så borde också känslan inför ett fotbolls-VM vara.
Bubblande, sjudande och laddad. Pia Sundhage gjorde sitt bästa när hon och Lilie Persson presenterade VM-truppen. Men Sundhage är för ärlig som person för att kunna lura oss i publiken som varit med ett tag. I förbundskaptenens ögon syntes vissheten om att det här är en svensk trupp med flera spelare som är skadade eller varit det nyligen.
Bakom hennes tappra leende fanns vetskapen om att målvaktstrion må vara rutinerad, särskilt Lindahl och Söberg, men är opålitlig.
I Pia Sundhages ovanligt återhållsamma sätt att prata anades också medvetenheten om lagets övriga brister: problemen med att få backlinjen att fungera och avsaknaden av slitvargar på mitten. Samt de alltför få träningsmatcherna, den korta tiden för att få detta lag att bli samspelt.
Jag har genom åren, i en rad olika roller och situationer sett Pia Sundhage laddad, arg, ledsen, besviken, övertänd och jublande lycklig. Men sällan så tom på energi som nu.
Sveriges ledare var som ett batteri med låg laddning.
Det är inte svårt att förstå henne.
Flyger till Kanada i motvind
Detta VM skulle ju vara hennes och Sveriges. Då hennes spelsystem satt sig, då de svenska spelarna skulle vara mer löpstarka än någonsin.
Sundhage har själv sin del i en del av det som klickar i spelet, liksom de storspelare som inte alltid lever upp till förväntningarna. Men sant är också att Sverige flyger till Kanada i motvind, orsakad även av faktorer utanför egen kontroll, som de många skadorna.
Nu ska svenskorna försöka få till en träningsmatch till, mot Holland, och det är rätt tänkt. Sen får duon Sundhage-Persson hålla alla tummar och be till alla gudar att spelare som Lisa Dahlkvist är på benen i full form i tid.
Kanske passar det Sverige att komma in och slå ur underläge. Gruppen är svårare än det kan tyckas och jag hade hellre sett att man mött tuffaste motståndaren USA först än att direkt få en nyckelmatch mot oberäkneliga Nigeria. Och Australien är ett lag som vuxit mycket och inte bör underskattas.
Jag pratade med Pia Sundhage efteråt och slogs när hon tonade ner medaljförhoppningarna av hur pressad hon är.
Det hon, och hela laget, nu måste försöka göra är att hitta vinnarmentaliteten, trots alla problem.
Victoria Svensson var på plats och vi fick kollektiv gåshud när vi såg VM-bilderna från 2003 då Sverige tog silver. Det var ett starkare landslag än nu, både individuellt och som lag. Men den största skillnaden, hävdar jag, var att det var ett vinnande lag. Många av de viktigaste spelarna, om än inte ”Vickan”, kom från Umeå IK. Hanna Ljungberg, Hanna Marklund (nu på tv-podiet som expert) och Malin Moström var en del av ett av Sveriges starkaste lagbyggen genom tiderna. De var vana att vinna och förväntade sig att vinna.
Samma sak med det USA Pia Sundhage vann OS-guld med 2008 i Kina. (vi som var där glömmer aldrig hennes tårögda glädje).
USA vann Algarve cup nu i mars, utan att ens spela särskilt bra. För att det är vad de gör bäst amerikanskorna, vinner.
Den svenska landslagsledningens stora utmaning blir nu att få laget att tro på uppdraget, att våga vilja vinna.
Mot alla odds, utan press. Däri ligger Sveriges hopp till medalj just nu. Där och bara där.