- Jag valde att krascha

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-26

Pillan vurpade i 100 km/h - klarade sig undan med en öm arm och blåmärken: Jag gjorde det bästa av situationen...

I 100 kilometer i timmen körde Pernilla Wiberg in i en port och slungades sedan med våldsam kraft in i skyddsnätet.

För en stund tystnade publiken i Cortina.

Men Pernilla var okej.

- Det såg säkert otäckt ut, men jag valde faktiskt medvetet att krascha. Jag ville skona knäna, säger hon.

Pernilla Wiberg var inte alltför skakad efter den våldsamma vurpan i Cortina. Hon börjar bli van. "Det handlar om rutin, om att krascha på rätt sätt. Hade jag varit tio år yngre hade det kunnat sluta illa, säger hon.

Pernilla Wiberg klarade sig undan den vådliga vurpan i super-G med blåmärken och en ömmande vänsterarm.

På kvällen vilade hon ut på hotellrummet.

- En lårkaka i armen, eller hur man nu säger det. Det gör lite ont, men jag försöker kyla ner skadan med is. Men det är absolut ingen fara för fortsättningen, säger Pernilla Wiberg till Sportbladet.

"Pillan" valde att satsa allt från start och hade också den bästa tiden vid den första mellantiden.

Åkte fort - men tyckte det gick långsamt

Hon körde om segern.

- Det kändes riktigt bra, även om banan inte passade mig. Den var för mjuk och det gick för sakta, säger hon.

Sedan kom kraschen. Pernilla Wiberg åkte för rakt på en port, fick medvridning och for med full kraft in i skyddsnätet - i 100 kilometer i timmen.

- Just i svängen fanns det ett litet gupp och det hade jag inte koll på. Jag tvingades ta ett snabbt beslut och valde att fortsätta in i nätet, säger Pernilla Wiberg.

Va?

- Jag hade kanske kunnat undvika kraschen genom att trycka ifrån ordentligt med skidan, men då hade risken varit stor att knäet trasats sönder.

- Men jag förstår om det såg konstigt ut. En journalist frågade mig efteråt om jag fått en blackout, eller något, säger Pernilla Wiberg och skrattar.

Att du vågar.

- Gjorde det bästa av situationen. Hann till och med se efter om det fanns en skyddsduk bakom nätet och det fanns det. Då kände jag mig trygg.

I december kraschade schweizaren Silvano Beltrametti svårt i Val d"isére och blev förlamad. Den gången saknades skyddsduk och när hans skidor skar igenom nätet fanns det ingenting som tog emot.

Beltrametti landade i skogen.

- Det är rätt märkligt det där. Trots att man bara hade några hundradelar på sig så hann jag tänka på Beltrametti, säger Pernilla Wiberg.

På tv-bilderna ser man klart och tydligt hur hon tittar ut i skogen och sedan bara släpper.

"Det handlar om att krascka på rätt sätt"

- Man vill väl bjuda publiken på lite show, säger "Pillan" och skrattar.

Pernilla Wiberg har kraschat många gånger i karriären och hon har börjat vänja dig vid situationen.

- Det handlar om rutin, om att krascha på rätt sätt. Hade jag varit tio år yngre hade det kunnat sluta illa, säger hon.

Blir man inte rädd?

- Nej, snarare tvärtom. När man kraschar och inte skadar sig får man bättre självförtroende. Man vågar helt enkelt mer nästa gång.

I dag körs störtloppet i Cortina och trots kraschen i går har Pernilla Wiberg inga planer på att lämna återbud.

- Jag kommer att köra. Enda orosmolnet är att min arm gör ont och att det kan bli en del problem i starten. Man behöver tre-fyra stavtag för att komma upp i fart.

På onsdag åker Pernilla till Kanada för att börja OS-förberedelserna. Hon ska träna tillsammans med de kanadensiska farttjejerna.

Men kraschen i går kunde ha förändrat allt.

Rutinen och "fallskickligheten" gjorde att hon klarade sig undan med lite blåmärken och en värkande arm.

Så här skyddas åkarna i pisten

...och deras egna skydd

Patrik Thornéus

Följ ämnen i artikeln