Bergström: Det känns som ett dåraktigt beslut
När skolorna stänger borde kommunerna hjälpa idrottsföreningar att hålla i trygg utomhusmotion i smågrupper.
På flera ställen gör de tvärtom.
Det är hisnande.
Jag har inget emot elitidrott.
Den samlar och eggar oss. Den inspirerar oss att försöka själva. Den fungerar också som en sorts forskning på hur spänstig, snabb och kraftfull människokroppen är förmögen att bli.
Ja, fin är den, men ta för den sakens skull inte fel på maktordningen. Elitidrotten tjänar under barn- och breddidrotten, inte vice versa. Yrkessportarna är moroten som dinglar i snöret, men det centrala är att åsnan kutar.
Från i dag stänger Stockholm stad samtliga idrottsanläggningar, såväl inomhus som utomhus. Många andra kommuner gör likadant. Du får inte åka skridskor på spolade isar eller gå i simskola och avråds all spontan gruppverksamhet. Som för att peta i tusentals rödgråtna ögon lägger idrottsförvaltningen till att det är viktigt att röra på sig och motionera.
Under tiden fortgår elitidrotten. De jobbar ju.
Dåraktigt
I tvärsäkerhetens guldålder ska jag passa mig från att säga hur något är. Men jag kan göra något lika modernt, jag kan känna.
Det känns som att Stockholm stad har fattat ett dåraktigt beslut. Det känns som att det tolkat regeringens och FHM:s nya restriktioner fel. Det känns som att sportstoppet är behäftat med faror.
När skolorna tar julledigt måste barnen aktiveras på smittsäkra vis. Ingen mår bra av att sitta inne hela dagen. Det räcker ofta att spränga in någon timmes fysisk uteaktivitet för att lugna rastlösa ben, vilket är just vad våra idrottsföreningar sysslar med.
Det är troligare att klubbarna kan hålla i trygg utomhusträning i smågrupper än att alla barn på egen hand ska säkra sitt behov av motion och umgänge. Eller att alla helgstressade föräldrar skulle hinna med. Risken när tiotusentals unga inte får sin dagsdos av rörelse är att de gör annat för att bota tristessen, att de umgås på otryggare premisser.
Behöver lotsas och sporras
Pandemin är vidrig. Den tvingar tillbaka oss till ett slags mänskligt grundläge där inget riktigt är roligt längre. Vi bara uthärdar, undviker, rutar in dagarna. Har du hemmajobbat eller varit arbetslös i höst vet du hur fundamentalt det är med promenader, med dumma små samtal med passerande främlingar.
Barn går inte runt sjöar på eget bevåg. De behöver lotsas och sporras.
Det här jullovet hade vårt makalösa nät av ideella idrottsföreningar kunnat spela en ännu viktigare roll än normalt. De hade kunnat gå över till träningar dagtid, kanske fem och fem, blandat lekar med tävlingar, bjudit in också ickemedlemmar, allt under bar himmel och inlett med armbågshälsningar.
De hade behövt stöttning för att orka med. Gärna några uppmuntrande ord uppifrån, ännu hellre ett ekonomiskt tillskott för att i kristider kunna ta ledigt någon timme från jobbet eller köpa in extra material.
I stället stänger Stockholms idrottsföreningar tillfälligt ner verksamheten i dag. Jag hoppas att det hjälper att hindra smittspridningen, men det känns inte så.