Mannen som lurade döden
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-24
Alex Zanardi var millimetrar från döden - nu ska han ge liv åt WTCC:s toppstrid
MONZA. I direktsänd TV klövs bilen i två delar. Detsamma hände föraren Alessandro Zanardi.
Han förlorade båda benen - men överlevde.
Och kör för VM-titeln i WTCC.
Ingen av de 50 000 på läktaren eller av de miljoner TV-tittare som följde CART-loppet på tyska Lausitzring den 15 september 2001 trodde sina ögonen. Alex Zanardi var på väg ut från depån, förlorade kontrollen över bilen och blev påkörd. Smällen var kraftig och det fanns till synes ingen chans för italienaren att överleva.
Men någon - eller något - ville annorlunda.
– Det var troligen olja på banan vilket gjorde att jag tappade kontrollen. Jag var på fel ställe vid fel tidpunkt. Vid det tillfället kom Mr Tagliani, som ironiskt nog betyder skära på italienska, och skar mig i två delar, säger Alex Zanardi, 42, till Sportbladet.
– En del av Alex for åt ett håll och den andra åt det andra.
Vad minns du?
- Det mesta. Det var en väldigt högljudd smäll. Jag rullade längs depårakan, tänkte att alla svårigheter låg bakom mig och att jag skulle ta årets första seger. Jag ledde stort och tänkte att det var på tiden att jag vann. Då tappade jag plötsligt kontrollen över bilen och väldigt svagt minns jag hur jag försökte överta kontrollen igen, hur jag slogs mot det omöjliga. Sedan small det och blev svart. Därefter minns jag inget mer, inte förrän en vecka senare när jag vaknade upp ur koman.
Förlorade båda benen
Då började den svåra kampen. Han hade förlorat båda benen. Han gick från att vara racingstjärna till att behöva lära sig leva på nytt, med nya förutsättningar och med en helt ny syn på livet.
En tuff, hård och ibland till synes oövervinnelig fajt - men han klarade det och sedan 2005 har han varit en självklar del av WTCC, VM för touringcars. Han är en stor förebild, både som idrottsman och som människa. För idrottsmän med eller utan funktionshinder, för dig och mig.
Italienaren har klarat motgångar som de flesta av oss aldrig ens ställs inför och han har lyckats behålla sin positiva syn på livet. Ingenting är omöjligt, det handlar bara om att skapa rätt förutsättningar.
Alex Zanardi har en specialdesignad bil som gör att han, trots två benproteser, kan tävla på samma villkor som alla andra och kampen handlar inte längre om att överleva vardagen.
Istället är det en glädjefylld fajt för att vinna tävlingarna.
"Jag gjorde det i alla fall med viss stil"
Varför ville du tillbaka?
– Varför inte? Jag har sysslat med det i hela mitt liv. Varför skulle jag göra något annorlunda? Vi är alla olika och jag har full förståelse för att någon annan som hade varit i min situation hade sagt: Jag mötte döden och jag vill inte göra det igen. Jag känner annorlunda, det hände mig och det kunde ha hänt vem som helst. Under rehabiliteringen träffade jag många som förlorat sina ben på de mest idiotiska sätt, säger han där han sitter i BMW:s overall och keps, mot bänken lutar hans ständiga följeslagare - kryckorna.
– Jag gjorde det i alla fall med viss stil. Det var inför 50 000 människor, direktsänd-TV...Så ursäkta uttrycket, men ”shit happends”. Det är bara att acceptera och inte ens om jag slutar tävla kan jag garantera att det inte händer igen. Däremot är oddsen höga, har du blivit träffad av blixten en gång är det svårt att bli det igen. Det är möjligt, men vad ska du göra? Stanna inne resten av livet ?
Vad sade din familj?
– De delar min uppfattning. Visste är det lite farligare än att spela golf...men många som frågar mig varför jag kör igen ställer inte samma fråga till sig själva, hur kör jag? När det är dimmigt och jag blir omkörd av idioter som tror att allt är okej när de ser den vita mittlinjen så undrar jag om de är medvetna om att de tar betydligt större risker än vad jag någonsin gjort på banan.
Vad har varit svårast ?
- Det var tufft i början. Jag opererades 16 gånger, den kortaste operationen var på 2,5 timmar. Det var fruktansvärt och jag längtade hem, men när jag kom hem så insåg jag att det enda jag kunde göra själv var att ändra TV-kanal med hjälp av fjärrkontrollen. Som tur var stannade jag inte på den nivån utan jag hittade energi till att ta mig vidare, ett steg i taget. Min familj var fantastisk och förstod när de skulle lämna mig i fred, det kanske låter som om det skulle ha motsatt effekt, men jag behövde koncentrera mig på min rehabilitering. Nu kan jag leva ett normalt liv och ta hand om dem igen.
Bromsar med höften
Inne i depån visar Alex Zanardi stolt upp sin bil, han ger mig sina kryckor innan han tar tag i dörren med den ena handen och i taket med den andra, häver sig upp så att han har överkroppen ungefär en meter över bilen och glider sig in i sätet. Det tar inte mer än fem sekunder.
Sedan fäster han sin högra sko i den pjäxa som sitter fast på bromspedalen.
– Nu är skon, jag kan inte säga foten för jag har ingen, är helt fixerad och jag trycker ner bromsen med höften. I början trodde vi att det skulle vara problem att få till ett tryck på ungefär 60 kg för att få ner bromspedalen. Ironiskt nog är inte det problemet. Istället är det svårt att känna efter hur hårt jag ska bromsa i en kurva, jag får inte trycka så hårt att hjulen låser sig.
Sedan visar han ratten och där bakom är gasreglaget fäst med en ring.
– Jag har fått ändra min körstil en del. Självklart vill jag köra som jag gjorde innan olyckan, men det har blivit stressigare. Jag måste sköta mer med händerna och det finns situationer då jag inte kan göra samma sak som mina konkurrenter gör. I Macau finns det en snäv kurva och mina kollegor glider igenom den, som man gör med en MC och låter motorn rusa. För mig är det omöjligt, jag försökte, men eftersom jag både styr, växlar och gasar med händerna fick jag korsa armarna och det gick inte. Jag hade behövt tre händer...
Har det varit svårt att lära sig?
– Nej, inte för att jag är stålmannen utan för att jag har fått lära mig att titta efter alternativ och se hur jag nu ska lösa saker som jag tidigare löste på ett annat sätt. Det gör att jag har blivit mer flexibel här uppe, säger han och pekar på huvudet.
– Jag tror att alla i min situation har tvingats till att utveckla talanger som alla egentligen har men aldrig har använt sig av eftersom de inte behöver dem.
"Jag hade mindre än en liter blod kvar i kroppen"
Han gjorde comeback 2003, två år efter kraschen, och körde de sista varven av loppet han aldrig avslutade. Därefter bestämde han sig för att fortsätta med racingen och nu är det hans fjärde säsong i WTCC. Men att hans fått chansen till en bonuskarriär håller han inte med om.
– Nej, det är samma karriär, det var bara en paus mitt i. Men det är en bonus att jag är här. Endel kallar det för mirakel och det är otroligt att det enda som hände var att jag förlorade mina ben, säger Alessandro Zanardi.
– Jag kom till sjukhuset 75 minuter efter olyckan, det tog fem minuter till innan jag var i operationssalen och jag hade mindre än en liter blod kvar i kroppen. Mitt hjärta slutade slå tre gånger och vanligtvis har man otur om man överlever det. Då är du inte är en man längre utan ett paket som är fäst vid en maskin resten av ditt liv.
Alex Zanardi hade tur, han är fortfarande en man - mitt i racingkarriären.