Känslan är tillbaka tack vare dvd:n

Parnevik känner glädje igen: Det känns grymt kul

Det började med en stilla nyfikenhet på vad pappa Bosse egentligen sysslade med ute i trädgården.

Jesper Parnevik, då 9 år gammal, gick ut för att se efter.

Han fann en kär lek som skulle göra honom till mångmiljonär i dollar.

Nu gör golfstjärnan sin tionde säsong på USA-touren.

Med en svingkänsla han nyligen fann – framför sin tv!

2002 kunde golfvärlden se en osäker Jesper Parnevik svara för en av karriärens sämsta säsonger. Efterhängsna höftproblem gjorde att svingen undermedvetet förändrades för att undvika smärtan.

– Jag tyckte att det var grymt jobbigt, minns han.

Parneviks omtalade fantasi, och förmåga att kontrollera bollen, var försvunnen. När det var som värst hade han ingen känsla för vart bollen skulle ta vägen.

– Ibland kändes det som ren tur när jag slog ett bra slag, säger Jesper Parnevik.

Borta var också kärleken till golfsporten – en passion han haft sedan knatteåldern.

– Plötsligt var det nästan så att man drog sig för att gå ur sängen och spela golf överhuvudtaget.

Det var en ny och skrämmande känsla.

Golfen var ju Jesper Parneviks liv, hans identitet.

Den har gjort honom ekonomiskt oberoende – och till en av Sveriges mest populära idrottsmän i utlandet.

Och det råder ingen tvekan om vems fel det en gång var:

– Jag brukar skylla på Sven Tumba, säger Jesper Parnevik och ler.

Tumba var en av pappa Bosses vänner och var som besatt av golf redan i början på 70-talet.

– Pappa blev helt golftokig!

Det slutade med att Bosse Parnevik byggde både utslagsplatser, bunkrar och greener hemma på villatomten, norr om Stockholm.

– Jag minns att farsan alltid var ute och tränade. Till slut blev jag ju nyfiken och gick ut för att se vad han höll på med egentligen.

Nio år gammal, alltså.

– Jag fastnade direkt. Det slutade med att jag och farsan jämnt var ute med klubborna.

Slog mot flytande greener

Villatomten gick ner till Tunaviken och vattnet blev en del av hemmabanan.

– Farsan hade byggt flytande greener på rör som han placerade ut i vattnet. Sen slog vi ut mot vattnet med flytbollar.

– En av oss fick sitta i en eka och fiska upp bollarna. Men jag minns att det var väldigt enkelt att bli pricktavla när man satt där ute...

Ibland låg ekan på land och när bollhinkarna var tomma simmade Jesper ut och tömde speciella sidonät som stoppade bollarna från att flyta nedströms.

– Det var rätt kul att höra folk som kom förbi i båtar. Dom skrattade och ropade och undrade om vi hade fiskodling eller nåt!

Så höll de på, far och son, nästan varje ledig stund.

150 meter upp på villatomten – svisch – rätt ut i vattnet.

Mamma Gertie minns förstås:

– Jag minns både bunkrarna och greenerna och hur dom slog bollar ut i vattnet. Dom var där ute jämnt.

Hon såg också hur leken blev allvar för pojken:

– Jesper har alltid varit besatt av att vinna. Gymnastiklärarna i skolan berättade att han alltid skulle vara värst i klassen. Dom sa att han tog i tills han spydde, berättar hon.

Jesper Parnevik spelade aldrig fotboll eller ishockey som barn. Det blev mest – golf.

– Jag gjorde inget annat. Det var nästan så att jag sov med puttern under kudden, säger han.

13 år gammal besegrade han pappa Bosse första gången.

Ett minne för livet.

– Jag minns det väl. Pappa hatade egentligen att förlora men den gången var han nog ändå lite stolt att jag vann.

Två år tidigare hade han upplevt den stora kicken på ett golfläger i Norrtälje.

– Jag minns hur vi bilade därifrån efteråt. Hur kul det hade varit att träffa andra i min egen ålder och spela med dom. Det hade ju varit rätt tröttsamt att bara spela med föräldrarna jämnt...

1980 åkte familjen Parnevik på en drömresa, från sin bil skulle de se det vidsträckta USA.

– Men det blev mest golfresorts, skrattar Jesper.

Spaceman hittade till Jupiter

Vid ett besök i Florida förstod Jesper Parnevik sedan att det gick att spela golf året runt. Kort därefter, som elev på golfgymnasiet, återvände han till Florida och snackade till sig ett stipendium på Palm Beach Community College. Då var han 17 år och scratchspelare.

Tränarna på skolan tog sig för pannan, de hade aldrig sett någon försöka spela så mycket golf. Jesper Parnevik försökte ta reda på allt som fanns att lära sig om spelet, har de berättat.

I Florida lärde sig Jesper Parnevik grunderna som gjorde honom till svensk golfs första stora affischnamn.

Det är där, i en stad som heter Jupiter, han bor än i dag.

– Efter dom där första dagarna med farsan på tomten levde jag för golf. För mig fanns inget annat när jag växte upp.

Inte så konstigt att år 2002 därför blev en mardröm.

De känsliga handlederna var som gipsade.

Men 2003 kan vi, förhoppningsvis, glömma höftproblem och missade kvalgränser.

Jesper Parnevik fann nyligen sitt gamla spel – hemma i tv-soffan.

– Jag kollar min gamla sving på DVD kanske hundra gånger i rad för att få tillbaka känslan, förklarar han.

Och mycket är förändrat; Jesper Parnevik har bytt till Wilsons nya järnklubbor, spelar med en ny boll och har tagit hjälp av legendariske svinggurun David Leadbetter under vintern.

– Det var inte för att få en ny Leadbetter-sving utan för att hitta tillbaks till min gamla sving som jag hade innan höftskadan. Leadbetter hjälpte mig och pekade lite på skillnaderna från tidigare, förklarar Jesper.

En del av nytändningen är, inte helt oväntat, pappa Bosse förtjänst:

– Han satte ihop en DVD med bilder av mig hur jag spelade innan höftskadan, bland annat när jag vann Scandinavian Masters. Den har jag tittat mycket på.

Jesper Parnevik har spelat två tävlingar i år – 18:e plats i Phoenix Open och missad cut i Bob Hope Classic.

Han gör sitt tionde år på USA-touren och redan förra året sa han till Sportbladet att han ser slutet på sin karriär.

Men för tillfället är känslan tillbaka – och lika älskad som hemma på den gamla villatomten, norr om Stockholm.

– Det känns grymt kul och svingen börjar kännas precis som den gjorde tidigare. Jag känner verkligen en nytändning, förklarar Jesper Parnevik.

Pappa, Peg, Penny, Phillippa och Phoenix

Jespers favoritbanor i Sverige och världen

Thomas Tynander, Martin Strömberg