Är dags för deras största utmaning
Publicerad 2016-01-16
Flinck: Landslagets stora mål med EM är en OS-kvalplats – är en bragd om de klarar det
WROCLAW. En svensk OS-dröm har redan spruckit här.
Nu måste Ola Lindgren och Staffan Olsson greja sin största utmaning som förbundskaptener.
Annars spricker en till.
Jag stod med Magnus Wislander och tittade upp i taket i den fantastiska Hala Stulecia, Hundraårshallen, som numera är upptagen på listan över våra världsarv.
Arenan alltså. Inte Wislander (ännu).
Framför oss tränade det svenska EM-laget och Wislander berättade:
– Jag har inte varit här sedan jag debuterade i landslaget 1985 mot Sovjetunionen. När jag skulle göra mitt första inhopp gjorde jag ett felaktigt byte och fick två minuters utvisning, haha.
En klumpig start men ändå en början på något fantastiskt – landslagskarriären för vår största spelare genom tiderna.
Ett av de tyngsta ögonblicken
Men för de flesta av oss andra är Hala Stulecia platsen för ett av de tyngsta svenska handbollsögonblicken genom tiderna: OS-kvalet i juni 2008.
Sverige förlorade den sista matchen mot Island och jag minns hur Kim Andersson satt under en trappa här och grät.
Det var slutet för Ingemar Linnéll som förbundskapten och det blev också Peter Gentzels och Tomas Svenssons sista landskamp.
Nu är risken stor att Hala Stulecia återigen blir arenan där en svensk OS-dröm spricker – innan man ens nått kvalet.
Landslagets stora mål med detta EM är att ta en OS-kvalplats.
Klarar man det är det en bragd, inte minst av förbundskaptenerna Ola Lindgren och Staffan Olsson.
För jag skulle vilja påstå att den här senaste veckan är den största utmaningen de båda ställts inför under sina snart åtta år som förbundskaptener.
Jag testade mitt påstående på Staffan Olsson i går och jo, han höll nog med om det till slut.
De har haft en vecka på sig att lyfta detta utdömda lag ur ”misären” nere i spanska Irun förra helgen, pumpa det med självförtroende, täta luckor, släcka bränder, välja och välja bort, fortsätta bygga för framtiden, förbereda fem spelare för deras debutmästerskap och så vidare.
Nu har Lindgren och Olsson delvis sig själva att skylla för läget så här på förhand då de valde att forcera fram en generationsväxling och låta framtidens osäkra kort gå före dåtidens säkra när de tog ut truppen.
Frågan är om de hunnit få ihop delarna tillräckligt för att vinna EM-premiären mot Slovenien i kväll (eller matchen mot Tyskland på måndag).
Jag fortsätter tvivla.
Hoppas jag får lika fel nu...
Lika mycket som jag trodde på damerna inför deras VM för en dryg månad sedan, lika lite tror jag på herrarna inför detta EM.
Nu hoppas jag få lika fel som det senare visade sig att jag hade då.
På tal om dåliga, svenska handbollsvibbar:
Sverige har bara åkt ut i det inledande gruppspelet i ett mästerskap en gång tidigare – EM 2010.
Då hade man också Slovenien och Tyskland i gruppen...
Många tror på ett trekejsarslag mellan Frankrike, Spanien och Danmark.
Men det blir väl som vanligt, eller för att parafrasera Gary Lineker:
”Handboll är en enkel sport; man spelar mästerskap i ett par veckor och till slut vinner alltid Frankrike”.
Rysaren mellan Island och Norge (26–25) i går gav på ett vis lite hopp för Sverige. Den visade nämligen vad orutinerade spelare, unga jättetalanger och spelare från elitserien och mindre klubbar kan prestera på den här nivån. Jag tänker på spelare som Kristianstads Kristian Björnsen och Ålborgs Sander Sagosen i Norge.
Men sedan var det i och för sig Veszprems Aron Palmarsson, PSG:s Robert Gunnarsson och Barcelonas Gudjon Valur Sigurdsson som avgjorde för Island till slut.
Skriver här intill om tre nycklar till svensk seger i kväll. Men givetvis handlar det om nycklar i det uppställda anfallet respektive försvaret.
Den avgörande förutsättningen för svensk seger är förstås det som händer däremellan: målvakts-, försvars- och kontringsspelet. Kommer det upp i världsklass igen vinner Sverige premiären.
Sverige–Slovenien startar 20.00 och sänds i TV3