”Svårt att förstå att man tackar nej...”

Johan Flinck

WROCLAW. På onsdag kan han göra sin sista mästerskapsmatch som förbundskapten efter ­nästan åtta år.

Sportbladet satte sig ner med Staffan Olsson och tittade bakåt – och framåt.

– Jag har svårt att förstå att man tackar nej till landslaget. Mest besviken blev jag på Kim Ekdahl Du Rietz och Johan ­Sjöstrand.

I en stor intervju berättar ­Olsson också om vem han har som bollplank, om livet i Paris efter terrorn och om vänskapen med Lars Winnerbäck.

Två matcher återstår för ­Sverige i EM: Danmark i morgon och ­Ungern på onsdag.

Det är också de två sista mästerskapsmatcherna för Staffan ­Olsson som förbundskapten om man inte går till OS-kval och ­sedan OS. Det har han gjort klart.

Hur sugen är du på ett OS till ­efter fyra som spelare och ett som förbundskapten?

– Jättesugen, såklart.

Att lägga en hel sommar till på förberedelser och matcher?

– Ja, herregud. Det känns inte som en belastning utan som en ­belöning.

Sedan hösten 2008 har Olsson och Ola Lindgren lett landslaget.

Inför EM sa Olsson att åskådarna och tv-tittarna skulle göra sig beredda på en berg- och dalbana när de såg Sverige spela.

En berg- och dalbana har deras tid som förbundskaptener också varit. Det har varit allt från ­missade mästerskap till OS-final – och allt däremellan.

Varför har det gått så mycket upp och ner?

– Ett tråkigt svar men det är ­väldigt många faktorer som ­spelat in. Det finns delar i det som Ola och jag har skuld i. Det vore ­nästan skrämmande om vi inte hade gjort några fel på sju år.

– Men på det stora hela är det få tillfällen, vad jag minns, där jag känner att vi tagit ut åt helvete fel spelare. Ibland har vi fokuserat på fel grejer men det märker man ­tyvärr inte förrän det är för sent.

”Är större än mig”

Kan du ge exempel?

– Nej, det har jag ingen lust med. Men det beror mer på att det är för många involverade i det. I utvärderingarna är vi kritiska mot oss själva. Där är vi ärliga och har inga problem med det.

När det gått bra då?

– Det är lite samma sak egent­ligen fast tvärtom. Men jag tror det är viktigt att få kontinuitet på förbundskaptensposten.

Har du varit nära att sluta ­någon gång?

– Min fru kanske kan upplysa dig om något annat, haha, men ­inte vad jag kommer ihåg. Ska man summera det nu så har jag haft en fantastiskt rolig tid.

Om du skulle sätta betyg på er förbundskaptenstid där ett är underkänt, två godkänt, tre bra och fyra mycket bra?

– Då ger jag oss en trea.

Förbundskaptener som suttit länge brukar beskyllas för att ­hålla fast vid sina favoriter allt för länge.

Det kan man inte anklaga Olsson och Lindgren för. Inför det som mycket väl kan bli deras sista mästerskap valde man att ta ut den troligen mest orutinerade truppen ett svenskt handbollslandslag ställt upp med i ett mästerskap.

– Någon gång måste en generationsväxling komma. Vi hade förbundets stöd i det också. Skulle det gå åt helskotta har vi i varje fall skickat med något för framtiden. Svensk handboll är större än jag i vilket fall som helst.

Men generationsväxlingen har delvis tvingats fram av ett antal nej till landslaget från storstjärnor.

Ett genomgående tema under deras tid som förbundskaptener har varit nyckelspelare som tackat nej till landslaget. Det började med Marcus Ahlms nej, som man fick ”ärva”, och har sedan fortsatt med Kim Andersson, Kim Ekdahl Du Rietz och nu senast Johan ­Sjöstrand. Det har funnits fler, mindre exempel och där spelare ibland kommit tillbaka (som Jonas Källman).

”Kan inte tvinga dem”

Hur har det känts?

– Väldigt tråkigt. Vid några få tillfällen, utan att nämna namn och vilka gånger, så har jag haft förståelse för det. Men går jag ­bara till mig personligen har jag svårt att förstå att man tackar nej till landslaget.

– På något smålarvigt och egoistiskt sätt blev jag mer besviken när Kim Ekdahl Du Rietz och Johan Sjöstrand tackade nej för de är, och missförstå mig rätt nu, ­”våra” killar. Vi tog med dem från början. Dem har jag blivit mest ­besviken på för att de tackat nej.

– Men vi kan inte tvinga dem och vi har fört bra diskussioner med dem. Även om jag inte förstår det så har jag valt att acceptera det.

Hade ni kunnat göra något ­annorlunda?

– Man låter jäkligt självgod om man svarar nej på den frågan men min uppfattning är att vi inte har kunnat göra det.

De har inte sagt något sådant?

– Nej, och har de inte haft ­modet att säga det är det faktiskt deras problem och inte vårt. Jag har ­inte nåtts av någon ­sådan ”pil” över ­huvud taget.

Fick extra vakter

Men du tackade själv nej en gång (VM 2001)?

– Ja, men då var jag halt och lytt, helt söndermosad. Jag kände att jag inte kunde leverera på den­ nivån som jag ville göra. Och jag kom tillbaka.

Kan de här nejen bero på att ni som lag ligger på den nivå som ni gör – man lägger ner fyra veckor och så slutar det nästan alltid i en mellanrunda utan chans på medaljer? För fransmännen, som alltid ställer upp i landslaget, väntar det nästan alltid medaljer i slutändan?

– Ingen har sagt det på det ­sättet men jag är med på ditt tänk. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns en liten del i det men jag tror inte det är en så stor del i anledningarna.

Vad har anledningarna varit då? Finns det några generella?

– Det är belastning och motivation. Det är de två återkommande sakerna.

I morgon väntar Danmark med Mikkel Hansen – världens ­främsta vänsternia som Olsson numera tränar i PSG, där han också, som assistent till sin gamle Kiel­tränare Noka Serdarusic, drillar världsstjärnor som Nikola Karabatic och Daniel Narcisse.

För första gången jobbar du med världens bästa spelare till vardags – lär man sig något och kan man lära dem något?

– Två saker gör mig glad: de är väldigt ödmjuka och sjukt professionella av sin natur och i sitt eget intresse. De har jobbat jävligt hårt för att komma dit de är och ­stanna kvar där de är. De är fortfarande lyhörda och nyfikna om jag ­kommer med tips och idéer. Det gäller inte bara dem utan alla ­spelare och hela klubben.

Har du tagit med dig något till landslaget som de kommit med?

– Jadå, det är lite spelval och smådetaljer som vi jobbar med i PSG.

Mindre än två månader efter flytten till Paris slog terrorister till i Olssons nya hemstad i några fruktansvärda dåd.

– Det är en oerhört olustig känsla­. Känslan av overklighet har inte släppt ännu. Vi hade extra vakter på träningarna i ett par veckor. Och när vi åkte till ­Veszprem i Ungern var det en ­jävla polisbevakning runt laget.

Hyllar Magnus Andersson

– I de stadsdelar jag rör mig i har det funnits en ledsamhet men folk är ute helt normalt numera. Någonstans försöker man hitta en normalitet.

Har du några drömmar som handbollstränare i det här ­läget?

– Det kan låta ­tråkigt men jag har aldrig haft det. Visst, innan man blev förbundskapten och var på ett mästerskap kunde jag känna att det hade varit roligt att vara med om detta. Samma sak när man har varit i Köln och tittat på Champions Leagues ­Final Four. Men det har varit mer en känsla än en dröm. Jag har inte haft någon dröm om att jag skulle vilja träna det eller det laget.

Vem har du som bollplank utanför er egen stab?

– Magnus Andersson är den jag pratar absolut mest med. Det har jag gjort länge.

Snackar ni mest handbolls­nörderi eller ledarskap?

– Både och. Han kan be mig ­titta på en match med hans Göppingen och jag skickar klipp på våra matcher till honom. Sedan sitter vi och snackar om det vi sett.

I ledarskapet pushar vi varandra och ger varandra råd.

Andersson är en av de hetaste kandidaterna att efterträda dig (och Ola) som förbundskapten?

– Det är definitivt ett väldigt bra alternativ.

Sedan var det detta med rockstjärnedrömmarna.

På frågan här intill om vilken annan person Olsson skulle vilja vara för en dag svarar han Joakim Thåström.

Han gick på gymnasiet hemma i Märsta med Europes trummis Ian Hauglund och är kompis med Staffan Hellstrand och Lars ­Winnerbäck.

– Winnerbäck och Hellstrand uppträdde på min 50-årsfest, som en överraskning.

”Har sjuka drömmar”

Hur lärde du känna ­Winnerbäck?

– Det var Henrik Johnsson (tv-producent och ett tag ”fritidsminister” i landslaget) som lämnade över en cd-skiva med Lasse innan genombrottet kom. Jag började digga det som fan. Det visade sig att Henke kände honom och ­sedan träffades vi lite. Vi har gått på fotbollsderby med Hammarby ihop och så. Jag försöker se hans ­konserter så ofta jag kan.

Är Winnerbäck handbolls­intresserad?

– Han har blivit.

Olsson tror att han hade blivit en ”kontorsnisse” om inte handbollen blivit hans yrke och liv.

– Sedan har jag sjuka drömmar och mål om att bli sångare. Jag fick en sånglektion i present av mina barn för något år sedan. De var väl trötta på att jag trodde att jag var någon jävla rocksångare.

Hur gick det?

– Det var en jäkligt häftig upplevelse. Jag hade sådan energi när jag gick därifrån. Jag koncentrerade mig bara på sången, funderade inte på något annat. Det lät förmodligen inte bra men läraren fick mig att tro att det var ganska bra.

Det långa håret – är det också en del av rockstjärnedrömmen?

– Nej, det var för att det var jävligt modernt... ett tag.