Leifby: Det här var mäktigt, masjävlar
Jönsigt jippo? Fyller man Globen får man göra vad man vill
Eftersom det spelas ungefär lika många ishockeymatcher i Gobabis som i Globen nuförtiden får man passa på.
Mora–Leksand, PÅ Globen, slutade 0–3 inför 12 525 åskådare.
Tack för föreställningen – det här var mäktigt, masjävlar!
Ni hängde väl med på geografilektionerna?
Gobabis är en stad i östra Namibia.
Jag har aldrig varit där och jag kommer inte åka dit på ett tag, och det har varit svårt att nå deras arenabolags bokningssajt under kvällen.
Det jag vill ha sagt är att jag antar att det spelas väldigt lite ishockey där.
Precis som i svensk hockeys nationalarena Globen.
Det är knappt aldrig ishockey PÅ Globen nuförtiden.
Eller är det iiii Globen?
Lär mig aldrig det.
Men Rod Stewart är väl där? Japp.
Och så lite Monster Jam? Ibland.
Därmed är steget till ”Daladerbyt” inte särskilt långt.
För andra gången (det första derbyt spelades 2013) masade sig leksingar och morafans (nåja) till Globen för ett klassisk hockeyderby och det knorrades på sina håll.
Ett jönsigt jippo, tyckte en hel del, och det går väl att ha åsikter om när och var och hur vissa derbymatcher ska spelas, men fyller man Globen så fyller man Globen.
Och fyller man Globen så fyller man Globen och då får man göra vad fan man vill.
Bättre än OS och winter classic
Jag går hellre på ett ”Daladerby” i Globen än sätter mig och fryser röven av mig och ser medioker hockey på ett ”winter classic”.
Det är väl fjantigt om något.
I min värld är det mer äkta kärlek och känsla på ett ”Daladerby” i Globen en lördagskväll än på ett söndersponsrat och korrupt OS, eller, för all del, en valfri lördagsmatch på någon av Manchesters största turistattraktioner Etihad eller Old Trafford.
Och då räknar jag ändå in Glenn Hysén iklädd Mora-tröja i min genuinkalkyl.
Dessutom är det väl roligt att Globen nämns i hockeysammanhang, någon gång, då och då?
Efter pinsamheterna under VM har Svenska hockeyförbundet lagt årets Tre Kronor-landskamper i Örebro och på Hovet, och SVT:s thrillerserie ”Den svarta cirkeln” har ju inte repriserats en enda gång sedan 1990.
Den här gången kom det ”bara” 12 525 åskådare på derbyt mellan Leksand och Mora, men det är inte illa för en bottenmatch i Sveriges näst högsta hockeyserie.
Som vanligt var det Leksandsfansen som dominerade.
Deras kortsida var en enda stor blåvit puttrande gryta, tifot det mest levande och prunkande jag sett på en ishockey-arena på länge.
Jag vill tänka att de använde toalettrullar, men det var förmodligen girlanger.
Mora var hemmalag och arrangör – och de borde faktiskt skämmas lite.
Det var ju knappt någon där?
Deras kurva i Globen påminde om ett gäng trötta, strandade charterresenärer på väg hem.
På isen var det ren kalabalik, kändes det som.
Det kunde stått 5–5 efter två perioder.
Det stod 0–0.
Någonting har hänt under Perra
Det märktes verkligen att det här är två lag som inte har haft någon vidare säsong så här långt, och ett Leksand för två månader sedan, utan Maspalomas-Perra, hade aldrig vunnit den här matchen, det är min fulla övertygelse.
Men någonting har hänt sedan tränarbytet, sedan Johnsson kom in har laget tagit 29 av 39 poäng, och med det i ryggen kunde de gå för segern i den sista perioden.
Och ta den.
En perfekt tajmad time-out ledde till PP-spel och ledningsmål från blå, William Wikman ökade på till 0-2 47 sekunder senare, och sedan avgjorde Brock Montpetit när han plockade upp Alexander Deilerts hjärnsläpp till egen-zon-dropp och vispade in 0-3.
Mora var lika avklätt som valfri Anders Zorn-målning och det hjälpte inte att domare Patric Bjälkander sydde ihop tre powerplay-lägen för Mora.
Den här kvällen hade de haft lättare för att hitta Jan Simons på ett modehus i Milano, än in bakom utmärkte Henrik Haukeland i Leksands-kassen.
Faktum är att Mora ännu inte har gjort något mål under de här derbymatcherna i Globen.
Efter slutsignalen dröjde sig hela den blåvita kurvan kvar, Leksand-fansen skrek ut sitt lag på isen, och de sjöng om segern, ”Sigge”, och Siljan.
Så att det hördes till Södermalm.