Fanns över huvud taget inte på kartan
Käck: Har han skruvat tillbaka tiden?
Vad är det egentligen som händer?
Senast jag kollade i kalendern var det 2018, inte 2008.
Tiger Woods verkar inte ha fattat det…
Det var inte ens 300 dagar sedan den där bilden kablades ut för omvärlden att beskåda.
Bilden av en slagen hjälte.
En medelålders man i förfall.
Eller, om man så vill, tidernas bäste golfare.
Tiger Woods hade gripits av polis efter att ha kört bil trots att han var uppenbart påverkad av starka mediciner. Mannen som revolutionerade sporten i grunden och som miljontals barn och ungdomar hade sett upp till och dyrkat såg snarare ut som ett såll, i desperat behov av hjälp.
Där och då var det otänkbart att han skulle komma tillbaka. Det fanns över huvud taget inte på världskartan. I alla fall inte den världskarta vi normala människor förhåller oss till. Men Tiger Woods verkar ha en egen.
Att kravla sig ur ett avgrundsdjupt mörker är en sak. Att göra det som 42-åring, med fyra (!) ryggoperationer i sjukjournalen är en helt annan.
Han är ju inte bara tillbaka i den bemärkelsen att han faktiskt spelar golf på PGA-touren – han är tillbaka som den superstjärna han en gång var. Och tydligen fortfarande är.
Det skulle ju vara över nu. Vi skulle inte sitta här – våren 2018 – och prata om Tiger Woods som en reell segerkandidat i US Masters. Men efter det som hände i Valspar Championship i Florida den här helgen gör vi det.
”Tillbaka för att stanna”
Ni kanske tycker att jag överdriver nu. Golf är trots allt ett märkligt påfund och bara för att han kommer delad tvåa den här helgen betyder det inte ens att han kommer klara cutten nästa. Så mycket kan det skilja i den här sporten, även för de allra bästa. Så lurigt är det psykologiska spelet. Men allt – verkligen allt – talar för att Tiger Woods är tillbaka i toppen för att stanna.
Visst hade det varit ännu häftigare om han faktiskt gått hela vägen och vunnit här, men bara det faktum att han står där igen, på det 72:a hålet i en stor tävling, och puttar för särspel … det är stort.
Söndagens runda var väl i ärlighetens namn ingen höjdare och man kan definitivt ifrågasätta varför han väljer att spela ”safe” från tee på 18:e. Men när vi summerar den här tävlingen kan vi ändå konstatera att han går fyra varv under par och att han, faktiskt, visar upp ett spel som snuddar vid det vi såg i hans fornstora dagar.
Med en svinghastighet som vid vissa tillfällen överstigit 200 kilometer i timmen (snabbast på PGA-touren den här säsongen), med drivar som mätt 315 meter och med sina signaturslag – så kallade ”stingers” – som går som projektiler genom luften.
Det är fortfarande 2018 va?
Eller har Tiger Woods skruvat tillbaka tiden?
Han tycks ju vara kapabel till det mesta…
”Betyder enormt mycket”
Man behöver inte älska Tiger Woods. Man kan till och med ogilla honom. Jag har själv ett numera ganska ansträngt förhållande till mannen jag tidigare högaktade, och vet inte om jag någonsin kommer kunna respektera honom på det sätt jag gjorde förut. Men en sak ska man ha klart för sig och det är att han, fortfarande, betyder enormt mycket för den här sporten.
Under söndagskvällen presenterade amerikanska NBC sina senaste tv-tittarsiffror. Där framgick att lördagens tredjerunda var den mest sedda tredjerundan på PGA-touren på nästan tolv år. Tolv år! Det säger en hel del.
Det här var hans blott fjärde officiella tävling sedan comebacken. Fortsätter han så här kommer Jordan Spieth, Justin Thomas, Henrik Stenson, Alex Norén och resten av gänget få svettas i sommar. Samtidigt kommer intresset för sporten öka lavinartat. Och Masters … ja, Masters kan bli något utöver det vanliga.
Enda farhågan? Att den där förbannade ryggen gör sönder igen.
Den kan ju faktiskt paja när som helst.
Men så länge den håller finns det bara en sak att göra:
Njuta.