Han gav Milan allt

I kväll är Kaká tillbaka på San Siro

Kakà är i stan och ”i milanisti” vet inte vilket ben de ska stå på. Hur ska de ta emot honom? Som hedersgäst eller föraktad fiende?

– För allt det som vi har gått igenom tillsammans, väntar jag mig ett fint motta++gande, sa Kakà när han steg av planet i Milano i går.

Det är en standardreplik som de flesta spelare hasplar ur sig i sådana sammanhang. Den är paketerad av önsketänkande presstalesmän som är ur takt med tiden. Erkännande och generositet i förhållande till ”gamla” spelare, är inte de dominerande känslorna på arenorna numera.

Man kan kanske inte heller vänta sig att ”i tifosi” bara ska komma ihåg de lyckliga stunderna. Det är ungefär som när någon gör slut med en och försöker trösta en med att erbjuda sin vänskap. Som om det gick att jämföra.

Men det finns lika många sätt att lämna en klubb som en människa. Personligen tycker jag att Kakà är värd respekt. Han gav verkligen Milan och i milanisti allt de kunde önska av en spelare. Dessutom tryckte ledningen på hans avsked av ekonomiska skäl. Under det senaste året har Silvio Berlusconis intresse för Milan dalat och han har tydligt sagt ifrån att han inte tänker skjuta till mer pengar ur egen ficka för att täcka eventuella förluster.

Vad mer kan man begära?

Kakàs och Carlo Ancelottis gemensamma avfärd har fått digra konsekvenser för Milan. Men saknaden borde vara större än ilskan. Inte minst eftersom Kakà i Real Madrid inte lever upp till sin storhetstid i Milan. Italienarna köpte honom för en struntsumma och sålde honom för en förmögenhet och fick hans bästa år på köpet. Vad kan man mer begära?

Men det är klart att det blir blandade reaktioner på San Siro i kväll. Ungefär som för Zlatan i september, när han spelade i Milano i Champions League mot Inter för första gången efter klubb-bytet i??somras. Kakà säger att Real Madrid har en svår match framför sig. Det låter som en underdrift. Milans match mot Real borta var en sann njutning. Hemma borde det kunna bli en klang- och jubelföreställning.

I Serie A har Inter dragit ifrån de andra med en våldsam fart. Just nu är Inters enda motståndare i Italien Inter. Klubbens sjupoängs-ledning efter elva matcher är material för tabellbitare. Det är rekord sedan 1994.

Lite förvånande är det att laget faktiskt gör bättre ifrån sig i år, utan Zlatan Ibrahimovic, än förra året med honom. Kanske var spelet helt enkelt alltför koncentrerat på Zlatan. ”Ibra fixar allt” var trollformeln, men det innebar förstås att seger eller förlust var totalt beroende av om Zlatan hade en bra eller dålig dag.

Dunderfiasko för Juve

Nu framstår försprånget mer som en gemensam insats. Men som alltid beror den enes framgångar även på den andres motgångar och svagheter. Vad som pågår i Juventus är svårt att förstå. Förlusten på hemmaplan mot Napoli var den första sedan Maradonas tid. Dunderfiasko för Juventus och brakseger för Napoli, som möttes av 1 500 tifosi när spelarna kom hem från Turin i söndags morse.

Liksom Sampdoria ger Napoli både spelvolym och skådespel. Jag ser deras framgångar som de mest lovande exemplen på italiensk fotbolls chanser att komma igen. Inter i all ära, men med den budgeten, den spelartruppen (varav bara två italienare) och den tränaren, är matchen vunnen redan i korridoren från omklädningsrummet till planen. Motståndarna darrar, när mammutarna kommer dundrande. Men så är det inte i Champions League, där Inter har chansen att visa sin styrka i morgon mot Dynamo Kiev. Inter kan inte få fullt erkännande förrän de har gjort nämnbara resultat i Europa.

Vad är egentligen problemet? Antingen är kvaliteten på fotboll i Italien så låg att även den som dominerar stort på hemmaplan, inte har en chans internationellt. Eller också handlar det om en psykisk låsning, som i värsta fall förvärras av Mourinhos mastodontiska ego och hans ambitioner att ännu en gång krönas i Champions League.