En hundraåring blöder – det är fruktansvärt
Sedan 1922 har Sandvikenborna följt sitt bandylag.
Nu ligger en snart hundraårig patient och blöder medan våra blickar riktas åt annat håll.
Det är inget mindre än fruktansvärt.
Vart försvann alla pengar?
Att ögna igenom medieflödet en fredag i december ger illavarslande svar. Läktare gapar tomma i Leksand, simeliten anklagar sitt förbund för att hindra publiktillströmningen medan längdskidåkarna tejpar över loggor i ett gräl om kistans bottenskrap sedan den tyska storsponsorn hoppat av.
På tv sänds herrfotboll från England, Spanien, Tyskland och Frankrike i ett grönt brus som bara gör avbrott för spelbolagens lockrop om mindre krångel och snabbare transaktioner.
Jo, pengarna finns kvar i idrotten. Summorna minskar aldrig, de svirrar bara högre över våra huvuden.
Allt är enkelt att förstå och hopplöst att begripa. Var det hit vi ville?
Saknas 300 åskådare per match
Jag pratade med Urban Nyberg, nytillträdd marknadschef i Saik, om det brustna förtroendet. Sex gånger har bandyklubben vunnit SM-guld på 2000-talet, ändå saknades åtta miljoner kronor i våras. Elitlicensen var hotad, 23 000 gästrikars förhoppningar vacklade, hela verksamheten var i fara.
Det är den fortfarande. För över de varma månaderna då föreningen borde ha knutit till sig sponsorer var Nybergs plats vakant.
Nu saknar klubben stöd från det lokala näringslivet, framför allt från de mellanstora företagen. Sandviken trea i elitserien men har ändå tappat 200–300 personer i snitt per hemmamatch. Ordföranden har avgått efter att ha hanterat en insamling till Barncancerfonden klantigt och i vår rivs alla spelarkontrakt.
På sätt och vis samverkar allt.
– För min del gäller det att träffa företagare och se framåt. Jobba tillsammans, säger Urban Nyberg.
En svår kombination
I studien ”Varumärkets betydelse inom idrottsrörelsen – ett sponsorperspektiv” undersöker forskarna Anna Fyrberg och Sten Söderman vad som föranleder sponsorers avhopp. De beskriver en svårförenlig efterfrågan på både dramatik och kontinuitet:
Ge oss nervdaller – så länge tröjorna med våra loggor i slutändan vinner!
”Oförutsägbarhet, känslor och spänning till följd av naturliga risker [är] det som uppfattas som värdet inom idrotten. Spänningen attraherar och ger upphov till framväxten av konsumentupplevelser” skriver Fyrberg och Söderman.
Sandviken har inte blivit svenska mästare på fyra år. I senaste SM-finalen blev de nollade av Edsbyn. Det gör att klubben måste locka samarbetspartners med något mer hållbart än löften om nya guld.
Det är svårt i en förkrossande konkurrens. Urban Nyberg säger att kampen först stod mot en fotbollsklubb här, ett hockeylag där, men att distraktionerna nu är andra.
Inte ens hundraåringar...
– Du kan strömma vilken match du vill, spela vilket tv-spel som helst. Du har alla möjligheter att stanna hemma. Nöten för oss är att locka med samhörighet. Vi vill få folk att komma till arenan, träffa folk de inte sett på länge och ha det trevligt.
– Vi får knacka dörr. Tala om att det är trevligt att gå på Göransson arena. Få ut ambassadörer på arbetsplatserna.
Han har rätt där. I slutändan står inte Sandvikens hopp till en frälsare med fickorna full av spons. Det står till samma få personer som kan rädda simning, längdskidor och ett vitblått hockeylag.
Det står just till dig. Just till mig. Just till vår kompis och granne och arbetskamrat.
Det är ingen naturlag att en förening kan fortsätta ha ett representationslag, inte ens hundraåringar är odödliga, så vill du stoppa blödningen får du maka dig till lämplig arena med plåster.
Gillar du skidor eller innebandy så visa det. Gillar du simning så sök upp en tävling nära dig.
Gillar du bandy?
Gå till en bandyhall. Lös entré, träffa folk. Ha lite trevligt.