Fasths fiasko

Det finns inga andra ord, tyvärr

AUGUSTA.

Drar mig in i det längsta för att kritisera Niclas Fasth efter första dagens spel i US Masters, eftersom golf en gång för alla är det lömskaste, märkligaste, oberäkneligaste spel som finns.

Men vad säger man efter 81 slag på första rundan?

Fiasko, givetvis.

Niclas hade alltid kunnat göra en Stenmark och säga:

– Prova själv då så får du se hur lätt det är.

Men Skandinaviens ende deltagare i Augusta ville helst bara gå och dra nåt gammalt över sig.

Utslagen, bedrövad, krossad av en monsterbana som käkar blyga svenskar till frukost.

I fjol hade Niclas Fasth 75 och 76 slag när han missade cutten.

I går, när 36 hål stod på programmet, började han med en 81-runda.

Nio över par.

Bara tolv spelare i hela fältet var sämre, däribland den samling pensionärer som är med för att de vunnit turneringen nån gång strax efter andra världskriget.

Fasth var i praktiken borta från resten av tävlingen redan efter nio hål, då han hade en 43:a på scorekortet. Två dubbelbogeys och tre bogeys.

Snacka om mardröm.

Efter morgonpasset behagade solen äntligen titta fram, Augusta torkade upp så sakteliga och förhållandena blev rättvisare för alla.

Fasth visste att han var tvungen att prestera en smått fenomenal runda för att komma ner på tre, fyra över par totalt och ha chans att få spela vidare i helgen.

Men det blev inte mycket bättre.

Vad sysslade han med egentligen?

Egentligen förstår jag inte vad han sysslade med där ute på banan.

Jag följde honom under några hål och noterade hur han enkelt drev ut pensionären Gary Player med 40 meter och amerikanen John Rollins med tio meter på varje hål, utslagen landade perfekt, men sen spelade han märkvärdigt illa.

I ett läge då han borde attackerat och chansat mer blev han ännu mer tveksam och osäker. Han kunde inte ta vara på fördelen av sina långa järnslag och sin ungdomliga fysik, och närspelet var under all kritik.

När jag skriver detta, sent i natt svensk tid, har Niclas spelat 33 av sina 36 hål.

Han är TIO slag över par. Han har gjort en enda birdie på hela dan.

Han är ett (!) slag bättre än 67-årige legenden Gary Player, som går i samma boll. Där Fasth når greenen på två slag spelar Player in sig på tre.

Fick stryk av pensionären

Sydafrikanen är mest med och lattjar och skämtar med publiken, han vet att han är chanslös och behöver snart rullator för att ta sig runt Augusta.

Ändå spelar han alltså jämnt med Ryder Cup-spelaren Niclas Fasth.

Fiasko är nog det enda rätta ordet, tyvärr.

En som också missar cutten är Seve Ballesteros.

Men so what?

Den trefaldige Masters-vinnaren har ingenting att bevisa.

Jag följde honom några hål eftersom det alltid brukar hända grejer när han är i farten, och visst, joodå, jag blev bönhörd.

Fick ducka för hans andraslag på 18:e, som han försökte hooka runt ett träd.

Bollen studsade bakom mig, vidare i lervällingen, rakt genom publikmassan och landade perfekt på greenen.

På nians green, alltså.

Där stod Ray Floyd, Billy Mayfair och Chad Campbell och skulle putta när Ballesteros boll snyggt och prydligt lade sig tre meter från deras flagga.

Rutinerade Mastersfunktionärer vid hålet i fråga hade aldrig sett nåt liknande.

När Seve så småningom kom promenerande in på greenen såg han ut som om det var den naturligaste sak i världen. Ray Floyd gav honom en lång blick. ”Vad sysslar han med nu då?”

Det tog ett bra tag att rensa undan folket, droppa bollen vid greenkanten och planera nästa slag – från nians green till den 18:e. Seve tog en sandwedge och slog en konstlag som var nära att bli perfekt. Sen duffade han med wedgen från foregreen, missade nästa putt – och sänkte till slut för en dubbelbogey.

Under hela proceduren rörde han inte en min. Medspelare och publik visste inte om de skulle skratta eller gråta.

När det gäller Niclas Fasths insats är valet inte lika svårt.

Peter Wennman