Niva: Vilken mangling, vilken jävla virvelvind

Nackdelen med att skänka bort en tvåmålsledning är att man måste springa upp för en sjusatans uppförsbacke för att hinna ikapp.

Fördelen är att det framstår som en triumf att lyckas.

När Djurgården väl hävt sig upp över kvitteringskrönet hade de vunnit derbyt med 2-2.

Följ ämnen
AIK Fotboll

Vilken massiv mangling, vilken jävla virvelvind.

Kraften i en idrottsarena får sällan en lika tydlig riktning som när ett derbydesperat hemmalag fått vittring och trycker på framåt, och det här var aldrig någon andrahalvlek. Det här var en enda lång blårandig fullformatsforcering.

Djurgården rusade fram i pressen, vann så gott som varenda duell och sögs framåt i planen av en sjövild Sofialäktare. Våg efter våg, inlägg efter inlägg, halvläge på halvläge ända tills Kerim Mrabti gjorde guld av stenkrossen.

Till den första halvleken hade de inte ens dykt upp. Det storslagna tifot gled iväg, den allra första hörnmarkeringen sjabblades bort, det mest grundläggande försvarssamarbetet saknades och när Stefan Johannesson blåste för pausvila hade AIK fått en 2-0-ledning utan att egentligen behöva spela ihop till den.

Och det är ju som det är: Den som slarvar med det enkla får lov att kompensationsslita med det svårare. Djurgården hade gjort ett fridyk ner i källaren, så de fick väl vackert lov att kravla sig upp därifrån.

Dit med kraft och kropp

Visserligen drabbades AIK av dubbla skadesmällar – och jag tror inte att ett lag med Ebenezer Ofori på innermittfältet låtit sig tryckas ner så totalt – men den allra största skillnaden mellan den första och den andra halvleken utgick från ett Djurgården som vägrade acceptera en kapitulation.

Ut med en lättviktig Daniel Berntsen, in med en djupledskrigande Sam Johnson. Bort med undfallande ickeinsatser, dit med kraft och kropp istället.

På andra sidan tidernas mest utdragna bengalpaus var förutsättningarna annorlunda, styrkeförhållandena omvända. Kvitteringen hade kunnat komma redan när Haris Radetinac dansade sig fram i skottläge, men stolpträffen då innebar bara en fördröjning. Att målet skulle komma var oundvikligt.

Även om vi fick se AIK:are som både hoppade, kastade sig och fläkte sig – anförda av en Nisse Johansson som kom rätt in i så gott som varenda situation – återvände bara hemmalaget med nya metoder. Gick det inte att blåsa in dörren med råstyrka fick det väl bli till att lirka sig in med finess istället.

Helt orimligt bra

Där Kerim Mrabtis förstahalva varit likblek var hans andrahalva helt orimligt lyckad. Han prickade in ett förstamål, var ett par decimeter ifrån att cykla in en Negrete-volley och krönte sedan kvällen med att valsa sig loss och vrida in kvitteringen vid den bortre stolpen.

Det var inte en sådan insats som ger rubriker – det var en sådan insats som bygger legender.

Sedan är det såklart så att svallande derbykänslor är en sak, medan krass matchsummering ofta innebär en annan.

Delad poäng är objektivt sett alltid ett bättre resultat för gästerna än det är för hemmalaget, men det är inte så tongångarna går just nu på Tele 2 och det är inte heller den verkligheten som någon av klubbarna återvänder till.

Andreas Alm och hans AIK kommer att kraschlanda i frågor om bortslösade möjligheter, undanglidande matchcoachning och en näst intill krampaktig passivitet.

Kerim Mrabti och Djurgården kan fortsätta surfa vidare på hela den allsvenska vårens mest oväntade framgångsvåg och se hur långt den egentligen räcker.

Den ebbade i alla fall inte ut ikväll. Den dånade bara ännu högre, växte ytterligare i styrka.