Leifby: Leksand fick en lusing...
Var bättre på läktarna än på isen den här kvällen
LEKSAND.
Leksand är tillbaka.
De välkomnades med en lusing.
Tur att det finns text-tv.
”Press, radio, teve och framför allt massmedia” hade sökt sig till Christer Abris-land för att vara med när Tegera slog upp portarna för en premiär som egentligen borde ha spelats för två veckor sedan – när allsvenskan inleddes.
Men, så var det matchserien mot Modo och den där övernaturliga händelsen uppe i Ö-vik och de senaste fyra-fem månaderna har Perra Johnsson fått prata mer om den där matchen än med sin fru.
I stället för en premiär mot Pantern kom Djurgården till Dalarna och firandet som bara har fortsatt det fortsatte lite till.
De vitklädda dansade och sjöng, skrek ”Vi är tillbaka!” och vecklade ut det finaste tifo-lakan jag någonsin sett.
Text-tv-sidan 360 ”skärmdumpad” från november 2015.
Leksand sist, TAIF i topp och värsta rivalen Mora ersatt med några ****.
Dra mig baklänges över Kjell Samuelssons garageuppfart.
Så snyggt.
Sämre på isen än på läktarna
Nu var vi ju inte enbart på plats för att se vad Leksand-fansen donat med på sommarlovet, det skulle spelas ishockey också och i den grenen var bortalaget ett par snäpp bättre.
Hemmalaget fick en ganska enkel resa in i den här SHL-säsongen när Djurgården drog på sig några dumma utvisningar (Jeff Tambellini efter bara 20 sekunder) och Leksand såg inte helt oävet ut.
I spel med en eller två man mer.
Med lika många spelare på isen var bortalaget bättre på det mesta och Linus Johansson gav Djurgården ledningen sent i första perioden.
Troja-produkten hämtade puck bakom egen kasse, åkte över blå, över röd, över blå, förbi en blå, förbi en blå till innan han bröt in framför kassen och satte 0-1.
Kust till kust.
Genomåkningen var så lång och snirklig att vi hade behövt gå tillbaka till förra säsongen för att hitta en assist.
Varenda människa som någon gång stått på ett par skridskor har tippat Leksand sist i tabellen (de ska bli årets Karlskrona, trots att Karlskrona är kvar och inte ser särskilt mycket bättre ut än fjolårets Karlskrona) och alla experter och ”experter” på plats nickade och ”mmmm”:ade synkroniserat efter 0-1.
Fredrik Forsberg fnätte visserligen in en kvittering i spel i numerärt överläge tidigt i andra perioden men så mycket roligare än så blev det inte den här kvällen.
Mellanperioden skulle med all tydlighet visa på vad det är som skiljer allsvenskan från SHL.
Djurgården hade energin och effektiviteten, de vred upp tempot, vände spelet snabbare och agerade gediget i egen zon.
Leksand?
Lätta att läsa, lågt passningstempo och så drällde de puck där det inte ska drällas puck.
Straffade Leksand gång på gång
Grythundarna i det här nya Djurgården högg på alla bjudningar och straffade hemmalaget brutalt när de avgjorde matchen med tre mål på fyra och en halv minut.
Markus Ljungh smiskade in en retur till 1-2, 19-årige Jonathan Davidsson skyfflade in 1-3 och bara 32 sekunder senare Matt Anderson-hängde 1-4-pucken bakom nyförvärvet Atte Engren efter slarv runt egen kasse.
Ska Leksand ha en tillstymmelse till chans att undvika de två sista platserna i den här SHL-tabellen måste de överprestera ofta och överraska allt och alla, inklusive sig själva, om och om igen.
De måste få en bra start på serien, vinna hemmatcher och undvika att skjuta sönder sin egen målvakt (om det inte visar sig att han är jättedålig) på uppvärmningen.
Den här matchen var inte ett bra typexempel.
Idrotten kan vara grym men jag tror ändå att de flesta av de 7650 i Tegera var ganska nöjda med kvällen, den där text-tv-sidan de visade upp före nedsläpp gav annars en vettig påminnelse om hur bra de faktiskt har det.
Modo-TAIF 2-4.